Aktiv dödshjälp: ja eller nej?

Frågan om aktiv dödshjälp är nog en av de allra svåraste som finns att ta ställning till. Men diskussionen i sig är ovärderlig. Det vore fel att säga att aktiv dödshjälp inte är ett ämne som diskuteras ständigt. Men det brukar gå några år mellan tillfällena när debatten blossar upp ordentligt i offentligheten.
Under hösten har aktiv dödshjälp i olika former diskuterats alltmer intensivt på landets debattsidor och bloggar:

Också VK har haft flera inlägg på debattsidan och krönikörer på ledarsidan som skrivit om det. Även bland politikerbloggarna har frågan diskuterats.

Personligen är jag väldigt kluven i den här frågan. För några år sedan var jag försiktigt positiv till att aktiv dödshjälp borde vara tillåtet i speciella fall. De allra senaste åren har jag gått över till att vara osäker igen. Jag delar i grunden förespråkarnas principiella argumentation och motståndarnas allvarliga farhågor för hur tillämpningen skulle komma att se ut i verkligheten. Jag erkänner gärna att jag inte kan ta entydig ställning, även om jag lutar åt att Statens medicinsk-etiska råd har hamnat rätt i sin bedömning.
Kluvenheten kommer också till uttryck på dagens ledarsida där aktiv dödshjälp kommenteras i det då och då återkommande momentet pro/kontra:

Pro: Ja till aktiv dödshjälp
Frågorna om aktiv dödshjälp och läkarassisterat livsslut är omgärdade av missförstånd. Motståndet bottnar ofta i en, förståelig, ovilja att överhuvudtaget gå in i en diskussion om svåra beslut i situationer av ohyggligt lidande för enskilda människor vid livets slutskede. Men att man tittar bort betyder inte att de oundvikliga moraliska frågeställningarna försvinner. Både aktiv dödshjälp och läkarassisterat livsslut handlar i slutändan om att respektera människovärdet även hos patienter som är obotligt sjuka och tvingas utstå utdragna, plågsamma smärtor den sista tiden. Rätten för den enskilda människan att ytterst bestämma själv över sitt liv, sitt lidande och sin död i en sådan situation, bör inte kränkas och övertas av staten.

Olika former av dödshjälp står inte på något sätt i motsättning till att utveckla och prioritera en lindrande vård för så bra livskvalitet som möjligt i livets slutskede. Men det finns tillfällen när ingen lindrande vård i världen kan mildra oförställbara plågor. Internationella exempel visar att det går att hitta värdiga, rättssäkra system utan att förtroendet för sjukvården hotas. Att ge möjligheten till dödshjälp – under mycket speciella omständigheter, inom strikta regelverk och utan skyldighet för läkare att medverka – är att värna människovärdet. Statens medicinsk-etiska råd vill se en utredning av läkarassisterat livsslut och en offentlig diskussion om aktiv dödshjälp. Det är en bra början.

Kontra: Nej till aktiv dödshjälp
Motståndet mot aktiv dödshjälp i olika former bygger inte på en ovilja att diskutera de svåraste frågeställningarna, utan på ett ställningstagande i dem. I övergången från passiv dödshjälp – som tillämpas i Sverige redan i dag och innebär att döende patienter inte längre får livsuppehållande behandling – till aktiv dödshjälp som återkommande föreslås, överträds en etisk gräns i synen på livet, döden och den enskilda människan som inte får överträdas. Vi ska hjälpa varandra att vilja leva, inte att vilja dö, som Anders Aborelus, biskop i Stockholms katolska stift, formulerat det.

Men invändningarna mot aktiv dödshjälp är både principiella och praktiska. Gränsdragningsproblematiken och svårigheten att förutsäga hur en människa ska känna i olika skeden av en sjukdomsfas skulle bli nästan omöjlig att hantera. Risken för felbeslut, oklart rättsläge eller en med tiden växande känsla av socialt tryck på svårt sjuka människor att i vissa sistuationer fatta beslut om aktiv dödshjälp skulle skapa obehagliga och oacceptabla stämningar i samhället och mellan människor.
Aktiv dödshjälp sägs ska skydda människor från lidande, men kan i värsta fall bli ett sätt att få människor som vill leva att känna sig som bördor. Det skulle också signalera att sjukvården ger upp sin roll i livets slutskede, med risk för ett ohjälpligt brutet förtroende mellan patienterna och vården. Aktiv dödshjälp bör inte utredas, utan fortsatt avvisas.’