Okej kompromiss – men bågen spändes inte

Grundlagsutredningen blev inte vad den hade kunnat bli, vilket i och för sig inte var oväntat. Kompromissen är inte så tokig, det trista är avsaknaden av debatt innan, att kompromissen var given redan från början. Om det har jag en signerad text på dagens ledarsida:

’Okej kompromiss – men bågen spändes inte

Man ska inte låta det bästa bli det godas fiende, heter det ofta. Sant. Men ibland kan det vara ett lika stort problem att det goda tillåts bli det bästas fiende.
Exempelvis när partier gör en bedömning av var en tänkbar kompromiss med de andra skulle kunna tänkas landa och sedan ställer sig där redan från början; för att inte riskera något. Det berövar debatten perspektiv, temperament och bredd. Och det gör kompromisserna mycket sämre, när de inte föregås av heta, rejäla, briljanta debatter, utan uppstår i välkammad trängsel kring mittpunkten.
Det lät så befriande ärligt när alliansen och miljöpartiet i våras presenterade sina krav i grundlagsutredningen: skilda valdagar, rakt personval, författningsdomstol. Äntligen vittrades en grundlagsdebatt värd namnet. Men så blev Fredrik Reinfeldt nervös och lovade socialdemokraterna vetorätt – i förväg. Ridå.

I går presenterade grundlagsutredningen sitt betänkande. Det har sina godbitar: lite sänkt personvalsspärr till riksdagen, statsministerfrågan ska prövas efter varje val, uppenbarhetskravet tas bort, ny rekryteringsordning för högre domare, stärkt rättskipning, inskriven forskningsfrihet, bestämmelse om kommunala extraval, för att nämna några. Inte oävet. Men: inga skilda valdagar, inget rakt personval, ingen författningsdomstol – inte ens ett spår av debatt kring större förändringar.
Problemet är inte att det blev en kompromiss, utan att den inte föregicks av friskare debatt. Skönare lyss, som Heidenstam skrev, till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.’