Alkoholkulturen omhuldad och utmanad

En monsterförkylning av det slag som trampar runt i Umeå för tillfället sätter ner dagsform och humör, och har bromsat bloggandet igen, men det blev en lördagskrönika ändå till slut. Den börjar i Benny Haags läsvärda bok ’Makt, mod och motstånd’ och fortsätter ut i ett litet brandtal mot romantiseringen av den svenska alkholkulturen, här i en något längre variant än den som återfinns i papperstidningen:

’Alkoholkulturen omhuldad och utmanad

"Men då nu i Sweriges Rike, efter noga beräkning, mera bränwin brännes än dricka brygges; då menige man nu oftare släcker törsten med bränwin än med watten eller sitt goda och mustiga dricka; så får man ej undra på att det omåttliga bränwinssupandet icke så snart kan utrotas som man tror; och man får således ännu bli wittne til de bedröfligaste händelser."
(Anonymt nödrop till Riksens Ständer, 1818, ur En frihetskamp genom seklerna)

En av årets fräsigaste böcker är skriven av Benny Haag. Den heter "Makt, mod och motstånd. Om den mitt i och de runt omkring" och är en stridskrift mot alkoholkulturen och för ett nyktrare samhälle. Vi har redan recenserat den positivt här på ledarsidan tidigare i höst. Nu när året ska börja summeras är det en läsupplevelse jag återkommer till.

Med sitt raka tonfall är boken bitvis som en synlig blodådra som fascinerar, men säkert kan kännas lite påträngande i sin brist på objektivt omsvep. Den är inte skriven för att tilltala någon enskild fullt ut. Tillrättalagd och borstad är den inte för fem öre. Det gör den säkert lättare att angripa, men också uppfriskande inopportun. Haag skräder inte orden någonstans.

(Ett av de få oreserverade berömmen i boken tillfaller faktiskt Umeå: "Fy fan vad det rockar här! Tänk om det alltid var som i Umeå, då skulle jag känna att jag är i medvind och gör nytta. Fantastiskt!")

"Makt, mod och motstånd" är en bok som alla med engagemang mot alkoholskadorna i det svenska samhället bör läsa – inte för att instämma i allt som står där, utan för att inspireras och få upp geisten och modet att inte backa inför aggressiva opinioner, populistiska medier eller alkoholindustrins lobbyister och deras ideologiska hantlangare i samhällsdebatten.
Men lika mycket är det en bok för alla som fniss-romantiserar och flabb-ursäktar svensk alkoholkultur.
För den krampaktiga aggressivitet med vilken solidarisk alkoholpolitik, krav på vissa alkoholfria miljöer och påpekanden om alkoholens skadeverkningar kommenteras blir ibland rent löjeväckande. Vem står för intolerans? Vem känner sig hotad?

Om någon nu känner ett omättligt behov att, trots opinionsmedvind av stormstyrka, betona alkoholens positiva effekter, och i förbifarten hata nykterister, borde väl dagens konsumtionsnivåer, sedan en ökning ägt rum i slutet av 90-talet och början av 2000-talet, på i genomsnitt cirka 10 liter ren alkohol per år och svensk över 15 år, lugna nerverna åtminstone litet grand.
Med så mycket flöde i glas, burkar och flaskor verkar det inte finnas något rationellt skäl för alkohollyrikerna att bli stressade över de insatser som görs för att minska konsumtionen något och i solidaritet med alkoholens offer motverka skadorna.

Alkoholen kostar varje år samhället – även i de allra försiktigaste och knappast rättvisande uppskattningarna – många, många miljarder; och outsägligt socialt lidande i form av missbruk, våld, kriminalitet och trafikdöd.
Ökad tillgänglighet leder till ökad konsumtion. Och ökad konsumtion leder till ökade alkoholskador. De övergripande sambanden är, all rörande övertro på piffig information till trots, glasklara. Nyansskillnader mellan olika regioner och konsumentgrupper, och en del oklarheter kring hur "alkoholskador" ska mätas, bryter inte det givna mönstret. Det är mot den bakgrunden restriktiva inslag i alkoholpolitiken måste vägas mot annat.
En titt på Systembolagets försäljningssiffror ger inte mycket stöd åt åsikten att svensk alkoholpolitik gör det orimligt krångligt att komma åt vin, sprit och öl för den som vill. Att alkoholpolitiken inte handlar om det där mytomspunna glaset till maten torde de flesta begripa.

Ändå kommer ibland, om man försvarar den restriktiva alkoholpolitiken och värdet av alternativa alkoholfria miljöer som förebyggande arbete bland ungdomar eller led i ett solidariskt missbruksarbete, befängda slängar av typ: "jag gillar inte det där förbudstänkandet."
Jaha, nähä? När tittade du i en almanacka senast? I Sverige anordnades en folkomröstning om alkoholförbud 1922. Det var för 86 år sedan. Faktum är att nykterhetsrörelsen efter förbudsomröstningen delvis satt fast i den frågeställningen och därför i vissa avseenden missade förtjänsterna hos den restriktiva politik, utan förbud men med motbok, som växte fram i stället. Men det har väl gått minst ett halvt sekel sedan nykterhetsorganisationerna kom loss och uppdaterade sig.

De nyliberala alkoholromantikerna, däremot, verkar ofta ha slutat följa debatten någon gång där på 1920-talet, när förbud fortfarande stod på dagordningen. Man kan förstå det: när pojkrummets abstrakta teorier är allt och levande människors komplicerade, långt ifrån perfekta eller idylliska verklighet, bara något som stör, är det nog tryggast att utkämpa slag med hundra års fördröjning.

Och så har vi förstås det alkoholpopulistiska hyckelnäste som Benny Hag kanske kritiserar allra effektivast i sin bok: den här branschen, medierna. Även om kvällstidningar och tv-kanaler i dag är med marginal värst, träffar kritiken, inte minst historiskt, alla aktörer. För det har länge funnits en blind fläck i svensk samhällsbevakning: alkoholen. Det är inte ovanligt att bevakning av sociala problem, våldsdåd eller olyckor blir helt obegriplig när en av huvudorsakerna helt utelämnas eller behandlas som något marginellt.

Även den oreflekterade acceptansen av supkulturens många i övrigt fördummande yttringar är ibland ofattbar.
Däremot älskar medierna, utöver tvångsmässigt skålande och vintipsande, att ytligt rapportera om varje undersökning där alkoholens få positiva hälsoeffekter beläggs – för det mesta utan att betona att de positiva effekterna enbart gäller vid ett utpräglat försiktigt drickande.
Den bristen på perspektiv, klarspråk och balans i bevakningen av alkoholen som samhällsfenomen är bedrövlig.’