Ön: chans, vånda, möjlighet, risk, kan bli hur bra som helst

Ön som framtida, utbyggd stadsdel är ett fascinerande projekt: på grund av läge, historia och tidpunkt. Vilket spännande tillfälle att skapa framtidens boende – miljömässigt, planeringsmässigt, arkitektoniskt – i attraktiv, central miljö.

Ändå är det en fråga där jag alltid känt mig lite illa till mods när jag skrivit om den. Jag har verkligen haft respekt för alla olika ståndpunkter: bevara som grönområde, exploatera bara litet grand, exploatera men på en mellannivå och exploatera ordentligt.

Det finns starka argument för och emot alla de hållningarna, och vem som får rätt till slut avgörs oerhört mycket av utförandet och gestaltningen.

Går det snett, görs illa och enligt tristessens standarformulär 1A så sabbar man en unik chans. Då hade det varit bättre att inte göra något alls och istället satsa på "Central Park"-visionen eller följa centerpartiets mellanlinje.

Planerar man rätt och bygger med lite djärvare arkitektur kan det bli hur lyckat som helst, något för Umeå att skryta med under decennier framåt, men framför allt något för invånarna att glädjas över tillsammans, på alla sidor om älven.

Min ståndpunkt, ända sedan jag förstod vad Ön-frågan handlade om, har varit att man borde bygga ungefär utifrån det förslag som nu vunnit majoritet – men med den reservationen att det inte får göras med tillstymmelse till den urtrista förortsarkitektur som dominerat framlagda skisser hittills.

Mitt huvudskäl är enkelt: jag har, delvis grundat på egen erfarenhet, inget till övers för betongförorter, att människor utan tjocka plånböcker tvingas ut långt från stadskärnorna i områden som nästan aldrig blir lyckade planeringsmässigt, medan endast de med stora resurser, okomplicerade levnadsförhållanden eller goda kontakter håller kontroll över "innerstaden".

Jag tror på den tätbebyggda, lite kaotiska, blandade och mixade staden där det bos mer "huller om buller", staden som växer även på höjden och för samman människor med olika bakgrunder, både av trivsel- och miljöskäl.

Berlin hellre än Stockholm, för er som har lite koll på båda.

I en region där landsbygd inte är någon bristvara och det inte råder någon brist på mark finns det enligt mitt sätt att se det ingen anledning att smeta ut staden i onödan. Bygg hellre tätt och centralt (men snyggt, vågat och djärvt!) i så hög utsträckning som möjligt. Självklart kommer inte det nybyggda att vara ekonomiskt realiserbart för de flesta, men ju tätare staden bebyggs, i blandade boende- och ägarformer, desto mer centralt och attraktivt kommer även människor med små resurser att kunna bo, det säger sig självt.

Men sedan har jag också fått intrycket, efter väldigt många samtal med umebor om Ön, att ytterst få har någon speciell relation eller något vettigt utbyte av Ön som den ser ut i dag. De som har det, eller vill få det, är entusiastiska. Men särskilt många verkar det i ärlighetens namn inte vara. Det är inget rekreationsområde att tala om.

Ska Umeå växa och nya människor söka jobb och utkomst här framstår det därför som en rimlig prioritering att använda ett sådant speciellt område till nya, smakfullt utformade bostadsområden.

Dessvärre är det många som varnat mig för att ha en naiv tro på kommunens intresse att skapa något arkitektoniskt och planeringsmässigt unikt på Ön. "Slyn ersätts av precis den där fantasilösa betongförorten som du fruktar när de väl får sitt klartecken", kan de gissningarna, lika likgiltiga inför dagens Ön som pessimistiska inför framtidens, sammanfattas.

Så lite illa till mods, lite nervös, lite rädd för att vara överoptimistisk, känner jag mig när jag ändå konstaterar att majoriteten nog hamnat på rätt linje när det gäller Ön, trots allt. Som sagt, blir det här lyckat, då kommer det att bli något alldeles speciellt. Görs det halvdant och utan kreativitet vore det ett tragiskt slöseri av ypperlig chans.