Umeå 2008 fortfarande en stad i spänd förväntan

I en krönika, vars inledning kommenteras här, i dagens tidning sammanfattar jag en aspekt av Umeås politiska liv 2008:

’Umeå 2008 fortfarande en stad i spänd förväntan

Grammatiken först: Umeå 2008 förblev, åtminstone ur ett politiskt perspektiv, vad Umeå varit under hela 2000-talet: en stad för futurum och potentialis, för optativ och konditionalis. Till några presensparticip, eller rentav perfektparticip, har kommunen fortfarande svårt att nå fram. För preteritum-fansen finns förstås alltid plats, men mest som ett bakgrundssus.

Umeå 2008 behöll karaktären av ett väntrum; otåligt och förväntansfullt snarare än nervöst och ängsligt, men ett väntrum lika fullt. Här handlar det, i olika grader av upphetsat tonfall, om framtida förlopp, vad som planeras, förväntas, är på gång, kanske kommer att bli realitet, förhoppningsvis så småningom förverkligas, absolut måste bli av, helt definitivt kommer att ske. Där finns ihängare som barngrupperna, badhusfrågan och staden mellan broarna, bubblare som evenemangsarena och kulturens hus och högoddsare som spårtaxin.

Nu är det, förstå mig rätt, inte någon dålig utgångspunkt för en stad. I själva verket är det en del av Umeås halstablettverkan, den där som friskar upp i ett Norrland som inte alltid orkat kränga av sig onödiga lillebrorskomplex och förorättad men destruktiv pessimism. Hellre optimism och ivrig brainstorming än sentimentala ballader på ruiner från fornstora dar eller gonattvisor om hur mörkret sänker sig.

Men om det som just nu sker eller just avslutats, handlar det fortfarande inte tillnärmelsevis lika mycket i Umeå. När man som Umeåbo har politiskt intresserat besök, låt säga ifrån Stockholm, laddar man gärna upp med hela hit-listan av planeringsprojekt och prestigeplaner. Att typ damfotbollen, föreningslivet och musiklivet håller högsta klass, det är väl allmänt känt. Universitetet tillskrivs också elitseriestatus. Men nu ska de minsann få se och höra vad Umeå går för även i övrigt, allt vad som händer här i Norrlands huvudstad, kom igen bara…

Efter bara en liten stund blir det ofta besvärande tydligt hur mycket de får höra och hur lite av alla lokala snackisar som faktiskt finns att beskåda. Det är en avgörande skillnad. Besökarna blir inte nödvändigtvis imponerade. Det betyder inte att ambitionerna är överdrivna, men det visar att de måste underbyggas med substans, realism och långsiktiga strategier som får mål, medel och fakta att hänga samman. Och då krävs självkritik som bejakar debatt och lyssnar på invändningar, inte börjar nynna på vi vinner i Umeå varje gång en negativ nyhet kommer. Varför lyckas Umeå i kulturhuvudstadsprocessen men trampar vatten när det gäller planeringspolitik, företagsklimat och ett par centrala välfärdsområden? Skiljer sig attityderna, sättet att gå tillväga, förankra och utreda åt? Det är inte givet, men frågor som bör ställas.

Ändå kanske 2008 var året som antydde att en ny fas, en förverkligandets och infriandets fas, är på väg? Det började röra på sig: kulturhuvudstadsansökan gick till final, konstnärligt campus ryckte närmare, Staden mellan broarna aktualiserades, Botniabaneprocessen kom i mål, vägpaketet fick klartecken, beslut om Ön klubbas i dag, universitetet hör till den nya forskningspolitikens vinnare, listan kan göras lång.

Umeå skulle behöva en riktig liberal reformagenda på eftersatta områden för att få kontakt mellan mål och medel. Men bibehålls ett pragmatiskt mittensamarbete i så många frågor som möjligt under 2009 ser det kanske ändå inte så pjåkigt ut, när ambitionerna ska upp till bevis.’