Fyrfaldigt usch! Och Sverige är inte världens centrum…

Av , , Bli först att kommentera 0

Dagens råd/pekpinne från VK-spegeln till journalister, från september 1962:

"Skicka inte aktuell redaktionspost personligt till viss medarbetare på redaktionen! Vederbörande kan åtnjuta regnsemester eller vara hemsökt av virus.
Läs igenom det ni har skrivit, innan ni låter manuskripten gå vidare till redaktionen eller sätteriet! För några månader sedan kom ett aktstycke, som bl a innehöll följande om sport:
"Det utspelade även som vanligt även bekymmer för de unga åkarna i form av skidbrott, bindningsfel och annat som kan vålla till och mera rutinerade."
Fyrfaldigt usch!
Läs igenom varje mening! Obegriplig text måste göras begriplig. Se upp med språket! Stava rätt – även utländska ord och namn! Det är en självklar regel, att varje skribent skall gå igenom sina alster, innan de skickas vidare."

Och så en groda från VK-spegeln mars 1964 som påminner om faran att betrakta Sverige som världens centrum:

"För första gången sedan Axel Oxenstierna anlände en svensk statsminister på officiellt besök till Paris på söndagen – ett tecken så gott som något på det nya Frankrikes växande internationella betydelse."

Kulturhuvudstaden igen

Av , , Bli först att kommentera 0

Gårdagens blogg om att Umeås kulturhuvudstadsansökan gått vidare till nästa omgång blev i lite förändrad och nyskriven form även en signerad text på dagens ledarsida:

’Väntat, välförtjänt och roligt – nu börjar det svåraste

Att Umeå skulle bli en av slutkandidaterna i kulturhuvudstadsracet inför 2014 var visserligen ganska väntat, men inte desto mindre välförtjänt och roligt. Umeå var ute i god tid, gjorde sitt förarbete grundligt och lämnade in en gedigen, bitvis briljant ansökan som stod pall både för tuffa, osentimentala, ironiska granskningar och för en djupare intellektuell prövning. Belöningen och bekräftelsen uteblev inte.

En sådan framgång för ett ambitiöst, konsekvent och sympatiskt motiverat kulturpolitiskt projekt i en inte alltid välvillig opinion och debatt känns ovanligt tillfredsställande. Pengar satsade på ett långsiktigt kulturarbete av det här slaget är välinvesterade. Det är en debatt värd att ta gång på gång.

Men, det här vara bara första urvalet. Lund, med ny tid att putsa på sitt upplägg, är ingen lätt motståndare; även om duellens uppenbara dramaturgi – söder mot norr – rimligen talar till Umeås fördel ännu mer nu när Gävle och Uppsala är ute ur bilden.

Umeå lämnade in den kanske mognaste ansökan av de fyra kandidatstäderna; och lyckades ge intrycket av att vara den stad som minst behöver titeln för att ändå vara god på väg att förverkliga sina intentioner. Det kan paradoxalt nog skapa en svårare utmaning när det gäller att ta fasta på juryns uppmaningar om att förklara den europeiska dimensionen och konkretisera programmet, än vad som hade blivit fallet om ansökan varit grovhuggen och ofärdig.
Juryns förväntningar på Umeås fortsatta arbete ligger sannolikt ganska högt. De måste inte desto mindre infrias för att undvika ett intryck av stagnation i projektet. Det är enda vägen till framgång i det slutgiltiga urvalet: att orka ta hela arbetet in i en ny fas av bredd och medborgerlig delaktighet. Lyckas man måste satsningen för projektledningen i viss mån börja kännas som dikten hos Tomas Tranströmer:

"Fantastiskt att känna hur min dikt växer/medan jag själv krymper. /Den växer, den tar min plats./Den tränger undan mig. /Den kastar mig ur boet./Dikten är färdig."

Att med både beslutsamhet och ödmjukhet börja fylla de ambitiösa koncepten med innehåll, att inte andas ut och tro att det svåraste är avklarat, utan behålla insikten att det svåraste, förankrandet och förverkligandet, återstår – det är uppdraget 2009."

Det här är vad jag laddar ner till min mp3-spelare

Av , , Bli först att kommentera 0

För ganska exakt ett år sedan gjorde jag en sammanställning av alla bloggar som jag prenumererade på som rss-flöde eller hade som bokmärke i webbläsaren. Det var en ganska uppskattad grej som väckte roliga reaktioner från läsare och kollegor.

Den vanligaste var att jag ju omöjligt kunde hinna läsa allt det där (sant, listan handlade om vilka jag höll koll på via ovanstående funktioner, vilket inte alltid är samma sak som att man läser dem närmare alla dagar). En annan vanlig reaktion var förstås att den politiska balansen var fel eller att jag missat några absoluta måsten i bloggosfären – framför allt det senare var för det mesta berättigade tillrättavisanden.
Flera förvånade kommentarer byggde på ett missförstånd: att jag skulle hålla med alla bloggar jag listade, vilket jag givetvis inte gjorde.
Men allra bäst: jag fick en del tips på bloggar som måste upp på listan omedelbart.

Så här motiverade jag publiceringen av listan den gången:

"Varje morgon blixtsurfar jag runt på en stor mängd opinionsbildande sidor för att skaffa mig en bild av hur snacket går bland de mest inflytelserika eller välformulerade debattörerna i landet.

Hur formas och påverkas egentligen min bild, som ledarskribent och politisk redaktör i Umeå, av den nationella dagsdebatten: vilka influerar mig, provocerar eller stimulerar?

Dagstidningar, tv och radio är viktigast förstås, eftersom de når en stor publik och bäst återspeglar (inte nödvändigtvis sätter) dagordningen.

När vi gör en allmän nationell nyhetsvärdering för ledarsidans räkning är det utgångspunkten.

Men vilka andra debattörer och opinionsbildare passerar jag som ledarskribent på min dagliga joggingtur genom debatten?

Det är ingen hemlighet att jag gärna erkänner briljansen och inflytandet hos ett antal av de bästa bloggarna. Många av de mest kvalificerade och välformulerade inläggen i debatten återfinns där, integritet och ryggrad återfinns i hög halt där ute i det som vi kallar bloggosfären.

Men ändå är det nog få av dagstidningarnas läsare som riktigt vet vilka de mest inflytelserika bloggarna är, de som påverkar även oss som sysslar med opionionsbildning på heltid och inom ramen för etablerade medieaktörer."

Det där håller väl fortfarande, men att lista bloggare har på bara det här året gått från att vara lite "efter", vilket det förmodligen var då, till att vara rena stenåldern, vilket det definitivt är i dag.

Men själva bekännelseaspekten – ’av detta formas en viktig del av min världsbild’ – känns hyfsat fräsch nu också. Så okej, dags för den årliga deklarationen: här är hela listan på – poddtv-program och poddradio-program som jag laddar ner till min mp3-spelare varje dag.

Reservationerna är uppenbara: att jag laddar ner något betyder inte att jag lyssnar på det varje gång eller ens ofta, enkel tidsmatematik avslöjar att det i själva verket vore helt omöjligt att lyssna på ens hälften. Men allt som står nedan hör till det som jag hyfsat återkommande följer eller åtminstone vill höra någon gång i bland, tillräckligt för att behålla programmen som poddprenumerationer.

En del av programmen är absoluta favoriter som jag blir nipprig om jag missar, en del vidgar perspektiven, en del känns trygga och välbekanta, en del gör mig på bra, livet leker-humör, en del gör mig deppig och retlig, men på ett informerat sätt, en del är nödvändiga för att ha koll på debatt och samhällsliv, alltså framför allt yrkesrelaterade, en del lockar för att de håller språkkunskaper vid liv och många utgör bara en hälsosam distraktion från det politiska perspektivet.

Ni som sett mig "på stan" eller vid olika framträdanden det senaste halvåret vet att jag alltid, även vid anföranden, har ett band runt halsen som försvinner ner i bröstfickan på skjortan. Där ligger min mp3-spelare. Och poddprenumerationerna just nu, enligt mina program, är:

Svenska:
Spanarna, P1
Godmorgon Världen, P1
Filosofiska rummet, P1
Ekots lördagsintervju, P1
Nyheter från Västerbotten
Vetenskapsradions nyheter, P1
Vetandets värld, P1
Studio Ett, P1
Nordegren i P1
Lantz i P1
Ekonomiekot
Rapport, SVT
Aktuell, SVT

Engelska/amerikanska:
CNN Political Daily (tv)
Anderson Cooper 360, CNN (tv)
Meet the Press, NBC (tv)
Face the Nation, CBS (audio)
CBS News with Katie Couric (tv)
NBC Nightly News with Brian Williams (audio)
This Week, ABC (audio)
Mark Kermodes film reviews, BBC, Radio 5 Live
The National, At Issue, CBC (tv)
Canada Live, CBC Radio 2
Hourly News, CBC Radio
Mansbridge One on One, CBC (audio)
The House, CBC Radio

Tyska:
Tagesschau (tv)
Bericht aus Berlin (tv)
Heute Nachrichten (audio)
Kicker Online (audio)
Der Presseclub, WDR 5-Radio
Der Schöne Morgen, Radio Eins
Eine Stunde Zeit, Radio Eins
Feuilleton Pressegespräch, Deutschland Radio
Filme der Woche, Deutschland Radio
Interviews, Deutschland Radio
Mediengespräch, Deutschland Radio
Platz der Republik, WDR Radio-5
As Time Goes By, Radio Bremen

Väntat, välförtjänt, roligt – men bara en försöksseger

Av , , Bli först att kommentera 0

Det här var visserligen ganska väntat i tipsen, men inte desto mindre välförtjänt och roligt. Umeå gjorde sitt förarbete grundligt och lämnade in en gedigen, bitvis briljant ansökan som stod pall både för rätt tuffa, osentimentala, ironiska granskningar och för en djupare intellektuell prövning. Belöningen och bekräftelsen uteblev inte.

En sådan framgång för ett ambitiöst, konsekvent och sympatiskt motiverat kulturpolitiskt projekt i en inte alltid välvillig opinion och debatt känns ovanligt tillfredsställande. Pengar satsade på ett långsiktigt kulturarbete av det här slaget är välinvesterade.

Men okej, det här vara bara första urvalet och själva ansökningsprocessen fortsätter ett år till. Lund, med tid på sig att putsa på sin ansökan och sitt upplägg, är ingen lätt motståndare, 2009 blir tuffare än 2008 – även om duellens uppenbara dramaturgi – söder mot norr – rimligen i en sådan här tävling talar till Umeås fördel.

Umeå lämnade in den kanske mognaste ansökan av de fyra kandidatstäderna i första rundan. Det kan paradoxalt nog skapa en svår utmaning när det nu gäller att ta fasta på juryns uppmaningar om att förklara den europeiska dimensionen och konkretisera programmet, än om ansökan hade varit mer ofärdig och grovhuggen. Juryns förväntningar på Umeås fortsatta arbete med frågan ligger sannolikt ganska högt, de måste inte desto mindre infrias för att undvika en känsla av stagnation i projektet. För det är vad som kommer ut av det i slutändan som räknas och legitimerar satsningen.

Det är också enda vägen till framgång i det slutgiltiga urvalet: att orka ta hela arbetet in i en ny fas och upp på en ny nivå, att med både beslutsamhet och ödmjukhet börja fylla de mest ambitiösa koncepten (som exempelvis Open Source-tanken) med innehåll, att inte andas ut och känna att det svåraste är avklarat, utan behålla insikten att det svåraste – förankrandet och förverkligandet – återstår, hur väl ansökningsförfarandet än skötts hittills.

Upsala Nya Tidnings ledarblogg visar för övrigt hur de förlorande städernas attityder bör se ut.

(Slutligen, ur ett annat perspektiv: när travmetaforerna började stå som spön i backen sista veckan från projektets ledande företrädare (se även lördagens intervju i papperstidningen med Fredrik Lindegren) kändes det på något sätt klart att det här måste gå vägen.
Och för att fortsätta på det spåret var det här en försökseger med försöksegrarnas hela dilemma: nöjdhet och nervositet i förening, glädje över att ha gått vidare, onda aningar om att nästa lopp bjuder ännu hårdare konkurrens. Ska man behålla den balans och det upplägg som fungerade så bra nu och som känns så tryggt och invant, eller ska man våga rycka skorna, skärpa till träningen och slänga på ett norskt huvudlag för att klämma ur det där extra som kommer att krävas i finalen?
Stig H skulle säkert, på en direkt fråga, ha muttrat något med svarta ögon ovanför ett halvt leende om att ingen minns en försökssegrare och att det visserligen gått okej så långt men att det är i finalen slutbetyget delas ut.

Men segerdefilera får, å andra sidan, även försöksvinnare göra.)

Grodor, förmaningar och goda råd till blivande journalister

Av , , Bli först att kommentera 0

Dags för några lärdomar och varnande exempel ur VK-spegeln igen.

Insändare med svar direkt till VK-spegeln våren 1958:

’Man läser ibland i tidningarna uttryck i den här stilen: ’Violinisten gjorde bra ifrån sig’. – ’Grus-Nisse gjorde bra ifrån sig i matchen.’ – ’Fröken X gjorde bra ifrån sig i sångprogrammet.’ På mig gör detta uttryck ett mycket obehagligt intryck. Det passar absolut bäst på tal om magrensningar, eller hur?’
Läsare

Svar direkt från VK-spegeln:
’Rätt anmärkt! Uttrycket är olustigt och diarrébetonat. Låt oss slippa det!
Red.

————————

Två grodor ur samma VK-spegel som varnande exempel på slarvig korrekturläsning:

’Därefter vidtog förhöret. De unga samlades sedan vid altarringen, där de avlade sin kristna tro.’

’Festen slutade med allmän förblödning.’

————————

Och sedan några förmanande ord om hur olika typer av journalister arbetar när det gäller att ta anteckningar, ur VK-spegeln, juni 1958:

’Det finns minst tre referenttyper:
1. Den som flitigt begagnar pennan och antecknar rubb och stubb (med stenografi eller eget förkortningssystem).
2. Den som antecknar måttligt, vissa stolpar, det viktigaste som sägs, namn och siffror och krångliga uppgifter.
3. Den som inte antecknar någonting alls utan helt litar på sitt minne (eller sin fabuleringsförmåga).

Referenten nr 1 skriver ofta för långa artiklar. Han har svårt för att sovra i materialet. Han plockar med onödiga fraser och oväsentligheter.

Referenten nr 2 kan nog sägas vara idealmodellen. Han bör i regel kunna skriva normalt korrekta referat av måttlig längd.

Referenten nr 3 kan vara farlig. Han kan överskatta sitt goda minne och servera ovederhäftiga uppgifter. Han kan förbise viktiga saker och kanske i stället förstora något oväsentligt, så att artikel och rubriker blir missvisande. Han kan servera felaktiga detaljer, gripna ur luften.

Den referent som inte värdigas använda penna och anteckningsblock visar ett slags snobberi, som inte är nyttigt för honom själv som referent och för hans tidning som de missvisande referatens spridare.
Kom ihåg, att ett gott minne kan bli mycket sämre med åren – kanske utan att referenten själv tror det.’

Det rödgröna kroppsspråket

Av , , Bli först att kommentera 0

Det rödgröna kroppspråket är temat för en signerad text av mig på dagens ledarsida, med några bitar hämtade från gårdagens blogg. Upsala Nya Tidnings ledarblogg är inne på samma spår i det här inlägget.

Min krönika:

Bo Strömstedt gör en intressant notis i sina memoarer om hur redan kroppsspråket mellan Thorbjörn Fälldin, Per Ahlmark och Gösta Bohman avslöjade motsättningarna inom den nybildade borgerliga trepartiregeringen 1976: ’Man behövde bara se bilderna av dem för att förstå att framtiden skulle bli svår.’
Och den brast snart nog.

Ändå framstår bilderna på dem nästan som lite mysparty jämfört med söndagens presskonferens där Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand presenterade embryot till oppositionens tänkta regeringsalternativ.
Spända kroppshållningar, reserverade blickar, ansträngda leenden och småtrötta tonfall utstrålade ett samfällt: härtill är vi nödda och illa tvungna.
Och ja, det var de kanske. Men politiker som gillar varandra och verkligen vill regera tillsammans uppträder annorlunda. Det visar dilemmat som socialdemokraterna och miljöpartiet befinner sig i. Blockpolitikens logik kräver att de tar vänsterpartiet med i båten, oavsett hur den sedan kränger.

Att det var Lars Ohly som visade upp det bredaste, mest avspända garvet på presskonferensen är ingen slump. Han torde få en extra kaka vid nästa partikaffe. För kroppsspråket återspeglar de politiska realiteterna. Det är vänsterpartiet som är vinnaren när oppositionspartierna – efter månaders gräl, med sammanbitna käkar och med uppenbar brist på ömsesidig välvilja – söker bilda ett gemensamt regeringsalternativ.
Att ledningarna inom både s och mp helst hade sluppit den belastning som vänsterpartiet innebär för trovärdigheten på en rad politiska sakområden, är uppenbart. De ville gå vidare själva, men gick bet.

På längre sikt hade också det samarbete som socialdemokraterna och miljöpartiet presenterade för en tid sedan haft större potential att utvecklas till något intressant. Där fanns antydningar till liberal förnyelse. Nu formar de istället, tvingade av internt socialdemokratiskt missnöje, ett krampaktigt vänsterblock kring bakåtblickande politik. En intressant testballong följdes av uppgiven kapitulation.

Om Mona Sahlin vill hålla samman sitt nya, redan nu molokna trepartigäng tvingas hon rimligen ge upp alla ambitioner att förnya socialdemokratin på de områden där alliansen tog över initiativet redan i valrörelsen 2006. Och miljöpartiet, utmanövrerat av Lars Ohly, riskerar att trassla in sig i vänsterburen för lång tid framåt, med falnande liberal framtoning. Substansen i gårdagens utspel var att de tre partierna nu kommit så långt att de – med lite självdisciplin – kan stå bredvid varandra på en presskonferens utan att gräla, och därför känner sig mogna att börja diskutera sakfrågor. De gemensamma utgångspunkterna är dock få. Partierna har inte grälat oupphörligt fram tills i söndags utan anledning.

För alliansens möjligheter att behålla greppet om jobb-, tillväxt- och utbildningsfrågorna, och vinna nästa val, är den rödgröna koalitionen goda nyheter. Men som signal på sikt om fördjupad blockpolitik med en socialdemokrati i vänstertraditionalistisk reträtt är den mindre upplyftande.’

Oppositionen sluter fred med sammanbitna käkar

Av , , Bli först att kommentera 0

Vänsterpartiet vann – och sällan har väl en opposition haft så låg trovärdighet i regeringsfrågan som de rödgröna har just nu.

För jag håller i grunden med dem som menar att det är vänsterpartiet som är vinnaren i den rödgröna uppgörelsen om att bilda – om än först efter många månaders gräl, med sammanbitna käkar och uppenbar brist på ömsesidig välvilja – ett gemensamt regeringsalternativ.

Att ledningarna inom både socialdemokraterna eller miljöpartiet helst skulle ha sluppit den belastning som vänsterpartiet innebär för trovärdigheten på en rad sakområden har blivit uppenbart under den gångna hösten. De ville gå vidare på egen hand, utan Lars Ohly, men gick bet.

På längre sikt hade också det samarbete som socialdemokraterna och miljöpartiet presenterade för en tid sedan haft större potential att utvecklas till något intressant, med antydningar till liberal förnyelse och färre blockpolitiska hämningar, än det krampaktiga vänsterblock som nu vill formera sig kring en bakåtblickande politik.

Men till slut var Mona Sahlin, pressad av missnöjet och konservatismen inom det egna partiet, tvungen att välja ett av två dåliga alternativ: antingen gå till val utan något mandatmatematiskt realistiskt regeringsalternativ, men med lite större utrymme för förnyelse och reformtänkande i sakfrågorna, eller gå till val med ett åtminstone på papperet existerande regeringsalternativ till priset av undergrävd partiledarauktoritet och berövad trovärdighet på många avgörande områden där vänstertraditionalisterna får vetorätt. Det blev det senare.

Om Mona Sahlin vill hålla samman den nya trepartiuppgörelsen – som väl så här långt mest kan antas bottna i ömsesidiga löften mellan framför allt mp och v om att undvika att uttrycka sig fientligt och nedvärderande om varandra när de träffas offentligt – tvingas hon rimligen ge upp alla ambitioner att förnya socialdemokratin på de områden där alliansen tog över initiativet i valrörelsen 2006.

Exakt hur det nya rödgröna samarbetet kommer att utformas i sak återstår förstås att se. Konfliktfrågor saknas som bekant inte, de gemensamma utgångspunkterna tämligen få och det som hittills sagt intetsägande. Substansen i gårdagens utspel var att de nu kommit så långt att de, med lite självdisciplin och ansträngning, kan stå bredvid varandra på en presskonferens utan att gräla och därför känner sig mogna att börja diskutera sakfrågor i gemensamma arbetsgrupper. Utsikterna för någon form av liberal förnyelse in mot mitten i det arbetet är väl närmast obefintliga.

För alliansens möjligheter att fortsätta dominera sakdebatterna, behålla initiativet i regeringsfrågan som det mest, det enda, samspelta regeringsalternativet och utmåla oppositionen som vilsen och ansvarslös är det goda nyheter, men som signal om fortsatt djup blockpolitisk klyfta är det också lite trist för debattklimatet – inte minst om det skulle gå så illa att sverigedemokraterna skulle få riksdagsmandat efter nästa val och fortsatt blockpolitik blir oacceptabel.

Uppfräschad flygplats bra – men urtrist namn

Av , , 2 kommentarer 0

Hämtat från min så kallade lördagslista i papperstidningen:

’Den ombyggda flygplatsen i Umeå firades i går: Norrland behöver flyget för att kunna överleva, och Umeå får nu en uppfräschad flygplats. Men namnet – Umeå City Airport? Allvarligt, hur trist får ett namn bli? Det finns adekvat, inhemsk vokabulär. Svenska språket är uttrycksrikt. Kunde man inte ha försökt hitta på något lite mer originellt och kreativt?’