Partiledardebatt med ekonomin i centrum

(Uppdaterad) Vår kommentar på dagens ledarsida om gårdagens partiledardebatt fungerar egentligen bara i papperstidningen, då vi i den provar en lite experimentiell layout med hjälp av tecknaren Niklas Eriksson (liksom vi gjorde med hjälp av Mats Falk på en specialsida inför nyårsafton).
Textmässigt består det hela av korta, synnerligen korta, kommentarer till var och en av partiledarna. Så redovisat här på bloggen, utanför kontexten, blir det inte lika lyckat, men här nedan är själva textinnehållet i alla fall om en debatt där regeringspartierna enligt min mening dominerade stort i framför allt meningsutbytena om den ekonomiska krisen, nägot även exempelvis Göteborgs-Posten är inne på i sin ledare om debatten.

————————–
Gårdagens partiledardebatt i riksdagen:

’Fredrik Reinfeldt fick hålla sig till sina bästa områden i går: hanteringen av den ekonomiska krisen, jobben, statsfinanserna och regeringsdugligheten. Där dominerar han och det är grunden för hans övertag i förtroendemätningar. Regeringens analyser av krisen är vakna utan att sluta i kontraproduktiva panikåtgärder som bara förlänger och förvärrar. Hans svagare frågor, exempelvis integritetsdebatten eller delar av a-kassehanteringen, stod inte i centrum den här gången.

Mona Sahlin framstod som urtypen för en oppositionsledare i gårdagens debatt. Det är hennes stora problem. Som någon riktig statsministerkandidat i kristider framstod hon aldrig. Socialdemokraterna vågar inte tala på ett seriöst, ärligt sätt med väljarna om orsaker och slutsatser av krisen, utan ägnar sig åt kortsiktig oppositionsretorik, anpassad vänsterut. Sådant genomskådas och skadar förtroendet.
Plus får hon för en balanserad kommentar till konflikten i Mellanöstern.

Maud Olofsson får en del av det socialdemokratiska etablissemanget att svära och spy galla – det är ett betyg gott nog på hennes vilja att ta en värderingsdebatt med socialdemokraterna. Näringsministern har grepp om sitt område, men i det ligger också en risk. Lever inte alliansen upp bättre till förväntningarna kring småföretagarklimatet blir det hon som får stå till svars.

Peter Erikssons dagshumör avslöjar sig sällan i debatterna – på både gott och ont. Så det är svårt att veta hur besvikna miljöpartisterna är över att den tänkta tvåpartikoalitionen med socialdemokraterna blivit ett trepartisamarbetet med det vänsterparti man ofta skällt på. Att Miljöpartiets delvis liberala framtoning tar skada av blockpolitik är ofrånkomligt.

Jan Björklund tillträdde som Folkpartiledare i ett skede när övriga alliansen var ur slag. I ett par partiledardebatter överglänste han även statsministern. Nu har det jämnat ut sig och Björklund söker att bredda sin profil utöver rollen som framgångsrik utbildningsminister. Det resulterar i många vassa repliker, men ännu utan tydlig strategi.

Lars Ohly återkom mest konsekvent till konflikten i Mellanöstern, tyvärr också mest ensidigt, vilket nog är ett mindre problem för honom än för Mona Sahlin. Annars framstår Lars Ohly som mest bekväm och minst hämmad av det rödgröna samarbetet; hans inflytande över oppositionens alternativ har vuxit, så han kör glatt på som förut.

Göran Hägglund bjöd flest citatvänliga oneliners som vanligt, och verkar ha hämtat sig lite från humörsvackan som följde tidigare under mandatperioden efter strulet och trasslet med förra valrörelsens profilfrågor som fastighetsskatten och bensinskatten. Kd har det tufft i opinionen nu, men det beror knappast på partiledaren.

Slutkommentar:
Den ekonomiska krisen och Mellanöstern stod i centrum för partiledardebatten. I båda frågorna hade regeringen det lättare än oppositionen att framstå som ansvarstagande och enig om vad som bör göras och om vad som bör undvikas. Men andra frågor lurar i bakgrunden, exempelvis integritetsdebatten, familjepolitiken och energifrågorna, där det kan bli tuffare. Alliansen går in i 2009 med initiativ i debatten, men har många hemläxor kvar innan väljarnas nästa utvärdering.’