Nu börjar det på allvar för Barack Obama

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om Barack Obama inför installationsceremonin:

’Nu börjar det på allvar för Barack Obama

"Ett fiasko är inte möjligt", svarade skådespelaren Will Smith i en intervju häromveckan på frågan om han inte är rädd för att vännen Barack Obama ska misslyckas som president. " Likgiltigt om han bedriver en bra eller dålig politik", fortsatte Smith, "kommer han för alltid att vara den förste svarte presidenten. Han är redan nu mer symbol än människa."

Det är ett gott tecken att Obama själv verkar helt lomhörd för den typen av analyser. En politiker som anser sitt viktigaste uppdrag slutfört i och med en valseger blir nästan undantagslöst ett fiasko.
Inför nattens installationstal i Washington har tidskriften Economist gett ut en hörbok med utvalda artiklar från tidskriftens historia om USA:s presidenter: "Mainfest Destinies. From Polk to Obama 1845-2008". Den är fascinerande lyssning. Ofta visar sig samtidens bedömningar av viktigt och oviktigt hålla ganska bra. Men ibland är det påfallande hur saker som dominerade samtiden i dag känns obetydliga, och hur saker som i dag upptar historieskrivningen kring en epok kanske på den tiden inte alls stod i centrum. Slutsatsen är att man alltid ska vara ödmjuk inför det faktum att det är svårt att se de stora mönstren, att skilja det väsentliga från det bagatellartade, i det som sker mitt framför ögonen, här och nu.

Ändå ligger det mycket i vad Will Smith säger: Obama har genom sin seger på ett gripande sätt skrivit historia oavsett vad som väntar härnäst. Det ger honom ett förtroendekapital som få tillträdande presidenter haft.
I kombination med en stabil demokratisk majoritet i kongressens båda kammare och en omfattande ekonomisk kris, gör det att Obama kan räkna med stort gehör för det mesta under de första månaderna.

Det är inte enbart positivt när ofattbara belopp ska ösas in i krispaket, och en panikstämning i värsta fall hetsar beslutsfattare att agera först och tänka sedan. Obekväma röster som vågar ifrågasätta ogenomtänkta, kontraproduktiva inslag i de åtgärder som planeras kan i ett längre perspektiv visa sig vara Obamas bästa vänner. Även en utpräglat eftertänksam, analytiskt briljant politiker som Obama kommer att begå misstag, frestas att bli arrogant i vissa lägen, drabbas av instinkten att vilja stänga ute kritik. Det händer alla makthavare, alla människor.
Med det sagt talar det mesta han gjort sedan valet för att Obama kommer mycket väl förberedd och med rätt attityder till Vita Huset.

Nu är förväntningarna på hans installationstal skyhöga. Han ska inte bara ta stora grepp på ekonomin och utrikespolitiken, välfärdsfrågorna och rättspolitiken, utan också fortsätta väcka framtidstro utan att skapa orimliga förhoppningar. Han ska sträcka ut handen till försoning utan att bli intetsägande. Mycket står på spel.
För första gången på åtta slår hjärtat hårt av nyfikenhet och på rätt plats, inte av nervositet i halsgropen, när USA:s president äntrar talarstolen. Det känns bra.’