Om skäggets politiska historia: från maktsymbol till terapi

(Uppdaterad) Att blogga så här lite in på nattkvisten har fördelen att alla former av skrivkramp släpper. Om det väger upp nackdelarna i form av bristande stringens och möjligen obefintlig relevans, låter jag vara osagt.

Hur som helst, det här blogginlägget av Thomas Hartman måste jag kommentera, lika mycket i egenskap av teatervetare som ledarskribent.

Skäggväxtens historia inom politiken är lång och omväxlande. Men jag ska nöja mig med att ta upp mina standardexempel, några nedslag från de senaste 150 åren:

(1) Abraham Lincoln, USA:s president 1861-1865, är ett berömt exempel på en politiker som började odla skägg först i samband med att han når det högsta tänkbara ämbetet. Legenden säger att han började odla skägg på uppmaning av en liten flicka som tyckte att en president måste ha skägg för värdighetens skull. Faktum är att det gick till nästan precis så. David Herbert Donald skriver i sin Lincolnbiografi:

’During the campaign some New York ’True Republicans,’ worried that Lincolns unflattering photographs would cost the party votes, suggested that he ’would be much improved in appearance, provided you would cultivate whiskers, and wear standing collars.’ A letter from an eleven-year-old girl in Westfield, New York, named Graced Bedell promised to get her brothers to vote for Lincoln if he let his beard grow. ’You would look a great deal better for your face is so thin,’ she suggested. ’All the ladies like whiskers and they would tease their husbands to vote for you and then you would be president.’.

Och om det faktum att Lincoln faktiskt kort senare började odla ett skägg, något han inte haft tidigare, skriver David Herbert Donald: ’Perhaps it suggested that he was hiding his face because he knew he was not ready to be President. (…) Or possibly it hinted that the President-elect wanted to present a new face to the public, a more authoritative and elderly bearded visage. Or maybe the beard signified nothing more than that the President-elect was bored during the long month of inaction between his nomination and his inaugration.’

(2) Hjalmar Branting (1860-1925) är ett exempel på en politiker som gick motsatt väg. När det blev allvar av med politiken försvann det ’nihilistiska’ helskägg han haft, åtminstone periodvis, i början av vuxenlivet och ersattes av den berömda mustaschen. Zeth Höglund, av alla, skriver i sin lika svulstiga som pampiga Branting-biografi i tidens patriarkaliska stil:

’Brantings yttre undergår under dessa första studentår en märklig förändring. Den nybakade sextonårige studenten var en blek, skägglös pojke med svärmiska ögon och långt, slätkammat, till skuldrorna räckande hår. Tre år senare var samme yngling förvandlad till en ung man med kortklippt hår, yvigt skägg och buskiga ögonbryn. Ännu något år och Hjalmar Branting stod där färdig sådan han blev känd under de följande årtiondena: stor och kraftig, bredaxlad och friskhyad, ett manligt vackert huvud med tjocka krigarmustacher och en allvarlig vemodsfull blick, i allo en praktfull typ för en svensk folkhövding.’

Sedan följde en period när just mustaschen dominerade som maktsymbol. Men det är länge sedan nu.

(3) Richard Nixons synliga skäggstubb ställde till problem för honom i den tv-sända presidentvalsdebatten mot John F Kennedy 1960.

(4) Det finns ett berömt foto av Bill och Hillary Clinton som studenter, där han har helskägg och vildvuxen frisyr. Skägget försvann i god tid innan det blev dags för politisk karriär.

(5) Miljöpartiet och skäggväxt har varit en ständig återkommande parallell, sannolikt mest på grund av Per Garthon, Birger Schlaug och Peter Eriksson, men nog också lite på grund av Ljusdalsbon Laszlo Gönczi. Matz Hammarström var ett skägglöst manligt språkrör, men så blev han också generaldirektör sedan.

(6) Jag vill minnas att Jan Nygrens skäggväxt togs upp till debatt när han en tid var omtalad som tänkbar efterträdare till Ingvar Carlsson som socialdemokratisk partiledare i mitten av 1990-talet.

(7) Leif Pagrotskys skägg blev mycket uppmärksammat, men under pågående statsrådsgärning.

(8) Al Gore måste givetvis nämnas, han som i sitt sökande tillstånd började odla skägg efter förlusten mot George W Bush år 2000. Mer om detta och överhuvudtaget om skägg och politik går att läsa i den här artikeln.

Och nu senast (9) Bill Richardson som lade sig till med skägg efter förlusten i demokraternas primärval, och sedan rakade av det igen när han blev aktuell som minister i Barack Obamas kommande regering.

Sammanfattningsvis: Abraham Lincoln började alltså odla skägg när han uppnått den högsta makten. Hjalmar Branting och Bill Clinton rakade av sig sina för att kunna nå politisk makt. På senare tid har skägg blivit något politiker lägger sig till med efter bittra och definitiva valförluster, och sedan på nytt rakar bort när de gör politisk comeback. (Undantaget är miljöpartiet, där skägg på manliga språkrör verkar vara norm, och där undantaget, skägglöse Matz Hammarström, också logiskt nog blev den som fick fina titlar efter sin avgång.)

Skäggets politiska historia: Från maktsymbol till terapi, alltså.

Om denna historiska analys har relevans för det aktuella fallet avstår jag från att spekulera kring.