Obama: från Yes We Can till Now We Must

(Uppdaterad, efter att jag lyssnat på talet igen och inser att den första iakttagelsen av att Obama snubblade på orden i presidenteden inte alls stämmer, det var Högsta Domstolens domare som missade. Alltså var det "No Drama Obama" hela vägen igår också, min lilla utvikning om hans nervositet var oberättigad, ibland går det för snabbt.)

Och sedan höll han ett av de bästa installationstalen i USA:s politiska historia.
Inte ens nördar som läser gamla amerikanska presidenttal till frukost som andra läser sportsidorna kunde undgå att hålla andan en stund när Obama tog till orda som USA:s 44:e president.

Om hans tal, som jag, alltid svag för men också med höga krav på historiska ögonblick, anser var nästan fulländat utifrån genrens förutsättningar, har jag skrivit en signerad text med spontana funderingar till morgondagens ledarsida. Det lär bli anledning att återkomma mer i detalj till talets olika delar framöver.

’Barack Obama: från "Yes We Can" till "Now We Must"

Barack Obamas installationstal var ett av de mest välkomponerade som hållits i genren. I mina ögon överträffade det förväntningarna. Det glänste inte genom rubrikvänliga one-liners årskrönikor kan spara tid på, utan genom längre sammanfattande passager som på ett briljant och eftertänksamt sätt knöt an till och band samman avgörande skeden i USA:s historia.
Perspektivet var snarare en pragmatisk historikers än en polemisk ideologs. Obama fullföljde strategin från valrörelsen att dels ta sina åhörare på intellektuellt allvar, hellre än att underskatta dem i tidens anda, och dels söka appellera till så många olika politiska läger som möjligt samtidigt. Det senare kan ha sina baksidor. Den som i talet söker ledtrådar om vad Obama vill göra konkret i sak letar förgäves. Endast om de allra mest övergripande prioriteringarna när det gäller ekonomin och utrikespolitiken gavs tydliga, men redan välkända, besked.

Det hör till ritualen att en nyvald president ska söka framställa sig som syntesen efter år av teser och antiteser, en gestalt under vilkens ledning motsättningar ska helas och klyftor slutas. Den ambitionen har nästan alla presidenter gett uttryck för i olika nyanser. Få har lyckats, helt enkelt därför att den stora Enigheten kring vad som är rätt för Landet, är en tjatig myt som i grunden strider mot demokratins ideal om debatt, meningsutbyte och kritiskt idéarbete. Ett tal som försöker vinna allas bifall brister för eller senare i sömmarna. Så långt gick inte Obama i går. Men som beslutsfattare kommer han att konkretisera sig mer, lägga korten på bordet och därmed bryta något av gårdagens förtrollning. Det är som det ska och måste vara.

Intressantast i går var därför kanske något annat, nämligen att hans långsamma transformation från outsider till statsman fick en vältajmad fullbordan. Det svängiga, oppositionella "Yes We Can" från tacktalet i New Hampshire tidigt förra året, som blev jättehit på YouTube, har nu kommit ut ur elden – glödgat, smitt och härdat av ett års tuffa prövningar i kampanjer och kriser – i form av ett strängare "Now We Must", som professor Michael Eric Dyson träffande formulerade det i ”Face The Nation”. Sedan valet har Obama talat allt mer som en makthavare om vad som krävs. Budskapet är oförändrat, men tonfallet ett annat och kärvare. Inspirerar gör det fortfarande.’