Våga individualisera föräldraförsäkringen

Min lördagskrönika, här i en lite längre version än som fick plats i papperstidningen, den här veckan handlar om debatten kring föräldraförsäkringen och varför jag anser att den bör individualiseras:

’Våga individualisera föräldraförsäkringen

Ska föräldraförsäkringen göras helt individuell som andra socialförsäkringar och möjligheten som finns att föra över dagar mellan föräldrarna tas bort? Bör den hellre delas upp så att två tredjedelar av försäkringsdagarna blir individuella och bara en tredjedel går att överföra? Eller ska rentav även de pappamånader som finns i dag tas bort och försäkringen frikopplas från jämställdhetsperspektivet?
Är individen eller familjen samhällets minsta beståndsdel? Är föräldraförsäkringar något unikt som bör lyda under andra principer än övriga socialförsäkringar? Hur mycket ska staten lägga sig i och söka styra hur uttaget av föräldraledighet fördelar sig mellan män och kvinnor? Är argument om jämställdhet, jobb och tillväxt relevanta i sammanhanget, eller handlar det bara om meningslösa försök att ändra biologiska ofrånkomligheter? Vilken begränsning är minst acceptabel ur ett frihetsperspektiv: begränsningen av familjens rätt att själv lägga upp föräldraledigheterna eller begränsningen av kvinnors möjligheter att konkurrera på samma villkor som män på arbetsmarknaden?

Är det, som den högerliberala bloggaren Johan Ingerö skriver, en typisk elitfråga som "universitetsfeminister, söndercurlade finliberaler och genusfixerade ungsocialister" tjatat om i åratal men som vanligt folk inte vill höra talas om? Eller är det som folkpartiets riksdagsledamot Birgitta Ohlsson skrev i en motion förra året att en radikal liberal feministisk politik måste vara grundad i individualismen och att en individualiserad föräldraförsäkring svarar just mot det kravet och att det är hög tid att öka jämställdheten med hjälp av en sådan reform?
Kanske, så är det väl, har båda på sina sätt rätt. För även om jag helt delar Birgitta Ohlssons ståndpunkt i sak – av skäl jag återkommer till i slutet av denna krönika – är jag samtidigt övertygad om att opinionsläget i dag inte är gynnsamt för individualiserad föräldraförsäkring, vilket delvis beror på hur debatten förts och i sig är ett argument så gott som något för en kraftfull opinionsbildning och tydliga ställningstaganden.

Efter nyliga, och ganska snarlika, utspel från socialdemokratiska och moderata arbetsgrupper om fler pappamånader, och i socialdemokraternas fall med helt individualiserad föräldraförsäkring som slutmål, står frågan på nytt i centrum.
Så säg mig hur du vill att föräldraförsäkringen ska se ut och jag kommer förmodligen ändå inte att vara säker på var du står ideologiskt.

Debatten om föräldraförsäkringens framtida utformning är en av vår tids intressantaste ideologiska trafikstockningar – också med den smog, det dåliga humör och de primitiva tutanden som hör dem till. I den kan nyliberaler varna för välfärdsstatens sociala ingenjörsvansinne och ändå gå armkrok med traditionella gråsossar. Där kan liberaler argumentera för principfast individualism och ändå plötsligt stå på samma sida som vänsterpartister.

Det betyder inte att frågan är särskilt het bland vanliga medborgare, eller att partiledningar står på kö för att ta ställning. Snarare tvärtom. Engagemanget bland väljarna är mycket ljumt. Och partierna ser gärna att ett antal interna frifräsare kör egna race i frågan – helst i flera olika riktningar – så att partiledningarna kan hänvisa till dem som bevis på en levande interna idédebatt, för att sedan slippa ta i frågan för ofta.

Mest uppenbara sprickor och känsliga bryderier skapar frågan inom de gamla socialförsäkringspartierna socialdemokraterna och folkpartiet.
Det är inte ologiskt. För i föräldraförsäkringsdebatten 2009 återkommer grundläggande frågeställningar om statens roll och ansvar som färgat, bromsat, hyfsat, lyft och drivit på svenska socialförsäkringsdebatten i över 150 år.
De första fröna till ett vagt socialförsäkringstänkande kan, om man så vill, spåras djupt ner i historien via olika epokers försök att organisera framför allt fattigvård och äldreomsorg – under många århundraden i huvudsak inom familjens eller släktens ram. Men där är först när statens ansvar börjar diskuteras på allvar, nya generationer riksdagsliberaler utvidgar reformtänkandet i socialpolitisk riktning och utkast till statliga socialförsäkringar börjar läggas fram i mitten av 1800-talet som man på allvar kan tala om inledningen på socialförsäkringsepoken.

Ofta brukar liberalen Adolf Hedins motion 1884 om olycksfalls- och ålderdomsförsäkring nämnas som startskottet för den svenska socialpolitiken, även om det skulle dröja ända till Karl Staaffs andra liberala regering trettio år senare innan exempelvis en folkpensionsreform kom.
Men faktum är att det redan vid riksdagarna 1844/45 (motioner från Claes Gabriel Bergenstråle och Adam Christian Raab, Riddarskapet och adeln, och Fredrik Sundler, Borgarståndet), 1853/54 (motion från Nils Selander, Prästeståndet) och 1856/58 (motioner från Gustaf Sillen, Riddarskapet och adeln och Jonas Andersson, Bondeståndet) fördes vad som måste betecknas som socialförsäkringsdebatter – också på initiativ från mer konservativa ledamöter.
Av detta kan man flera slutsatser: (1)socialförsäkringsreformer som bryter ny mark brukar ta lång tid på sig från begynnande debatt till genomförande. Och (2) när de väl genomförs bärs de ofta upp av ett brett pragmatiskt samförstånd.
Fortfarande rör föräldraförsäkringsdebatten mest reformer som noga gör halt innan det stora steget till ett individualiserat system. Det kan ha poänger ur ett pragmatiskt opinionsbildande perspektiv, så länge förslagen går i rätt riktning.

På sikt talar ändå mycket starka argument för att föräldraförsäkringen borde individualiseras. Papporna tar fortfarande bara tar ut ungefär en femtedel av föräldraledigheten. Att kalla dagens system för individualiserat är inte rimligt i ljuset av en sådan nedslående statistik. I dag är familjen i realiteten försäkringens utgångspunkt. Det låser fast gamla könsroller och orättvisa strukturer med mannens karriärförtur som norm. Resultatet blir en ojämställd arbetsmarknad med sämre möjligheter och villkor för – i stort sett alla – kvinnor. Det är ett av de stora, bestående jämställdhetsproblemen.
Individualiserad föräldraförsäkring skulle inte lösa allt – det personliga ansvaret försvinner inte – men innebära ett väsentligt steg framåt. Det individuella frihetsvärdet i det väger för mig tyngre än invändningen att staten något begränsar familjens hittillsvarande valmöjligheter. Föräldraförsäkringen bör rimligen bygga på samma principer som övriga socialförsäkringar.
Så plottret i all ära – individualiserad föräldraförsäkring rakt av, för större frihet och ökad jämställdhet, vore att föredra.’