I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om Barack Obama inför installationsceremonin:

’Nu börjar det på allvar för Barack Obama

"Ett fiasko är inte möjligt", svarade skådespelaren Will Smith i en intervju häromveckan på frågan om han inte är rädd för att vännen Barack Obama ska misslyckas som president. " Likgiltigt om han bedriver en bra eller dålig politik", fortsatte Smith, "kommer han för alltid att vara den förste svarte presidenten. Han är redan nu mer symbol än människa."

Det är ett gott tecken att Obama själv verkar helt lomhörd för den typen av analyser. En politiker som anser sitt viktigaste uppdrag slutfört i och med en valseger blir nästan undantagslöst ett fiasko.
Inför nattens installationstal i Washington har tidskriften Economist gett ut en hörbok med utvalda artiklar från tidskriftens historia om USA:s presidenter: "Mainfest Destinies. From Polk to Obama 1845-2008". Den är fascinerande lyssning. Ofta visar sig samtidens bedömningar av viktigt och oviktigt hålla ganska bra. Men ibland är det påfallande hur saker som dominerade samtiden i dag känns obetydliga, och hur saker som i dag upptar historieskrivningen kring en epok kanske på den tiden inte alls stod i centrum. Slutsatsen är att man alltid ska vara ödmjuk inför det faktum att det är svårt att se de stora mönstren, att skilja det väsentliga från det bagatellartade, i det som sker mitt framför ögonen, här och nu.

Ändå ligger det mycket i vad Will Smith säger: Obama har genom sin seger på ett gripande sätt skrivit historia oavsett vad som väntar härnäst. Det ger honom ett förtroendekapital som få tillträdande presidenter haft.
I kombination med en stabil demokratisk majoritet i kongressens båda kammare och en omfattande ekonomisk kris, gör det att Obama kan räkna med stort gehör för det mesta under de första månaderna.

Det är inte enbart positivt när ofattbara belopp ska ösas in i krispaket, och en panikstämning i värsta fall hetsar beslutsfattare att agera först och tänka sedan. Obekväma röster som vågar ifrågasätta ogenomtänkta, kontraproduktiva inslag i de åtgärder som planeras kan i ett längre perspektiv visa sig vara Obamas bästa vänner. Även en utpräglat eftertänksam, analytiskt briljant politiker som Obama kommer att begå misstag, frestas att bli arrogant i vissa lägen, drabbas av instinkten att vilja stänga ute kritik. Det händer alla makthavare, alla människor.
Med det sagt talar det mesta han gjort sedan valet för att Obama kommer mycket väl förberedd och med rätt attityder till Vita Huset.

Nu är förväntningarna på hans installationstal skyhöga. Han ska inte bara ta stora grepp på ekonomin och utrikespolitiken, välfärdsfrågorna och rättspolitiken, utan också fortsätta väcka framtidstro utan att skapa orimliga förhoppningar. Han ska sträcka ut handen till försoning utan att bli intetsägande. Mycket står på spel.
För första gången på åtta slår hjärtat hårt av nyfikenhet och på rätt plats, inte av nervositet i halsgropen, när USA:s president äntrar talarstolen. Det känns bra.’

(Uppdaterad) Att blogga så här lite in på nattkvisten har fördelen att alla former av skrivkramp släpper. Om det väger upp nackdelarna i form av bristande stringens och möjligen obefintlig relevans, låter jag vara osagt.

Hur som helst, det här blogginlägget av Thomas Hartman måste jag kommentera, lika mycket i egenskap av teatervetare som ledarskribent.

Skäggväxtens historia inom politiken är lång och omväxlande. Men jag ska nöja mig med att ta upp mina standardexempel, några nedslag från de senaste 150 åren:

(1) Abraham Lincoln, USA:s president 1861-1865, är ett berömt exempel på en politiker som började odla skägg först i samband med att han når det högsta tänkbara ämbetet. Legenden säger att han började odla skägg på uppmaning av en liten flicka som tyckte att en president måste ha skägg för värdighetens skull. Faktum är att det gick till nästan precis så. David Herbert Donald skriver i sin Lincolnbiografi:

’During the campaign some New York ’True Republicans,’ worried that Lincolns unflattering photographs would cost the party votes, suggested that he ’would be much improved in appearance, provided you would cultivate whiskers, and wear standing collars.’ A letter from an eleven-year-old girl in Westfield, New York, named Graced Bedell promised to get her brothers to vote for Lincoln if he let his beard grow. ’You would look a great deal better for your face is so thin,’ she suggested. ’All the ladies like whiskers and they would tease their husbands to vote for you and then you would be president.’.

Och om det faktum att Lincoln faktiskt kort senare började odla ett skägg, något han inte haft tidigare, skriver David Herbert Donald: ’Perhaps it suggested that he was hiding his face because he knew he was not ready to be President. (…) Or possibly it hinted that the President-elect wanted to present a new face to the public, a more authoritative and elderly bearded visage. Or maybe the beard signified nothing more than that the President-elect was bored during the long month of inaction between his nomination and his inaugration.’

(2) Hjalmar Branting (1860-1925) är ett exempel på en politiker som gick motsatt väg. När det blev allvar av med politiken försvann det ’nihilistiska’ helskägg han haft, åtminstone periodvis, i början av vuxenlivet och ersattes av den berömda mustaschen. Zeth Höglund, av alla, skriver i sin lika svulstiga som pampiga Branting-biografi i tidens patriarkaliska stil:

’Brantings yttre undergår under dessa första studentår en märklig förändring. Den nybakade sextonårige studenten var en blek, skägglös pojke med svärmiska ögon och långt, slätkammat, till skuldrorna räckande hår. Tre år senare var samme yngling förvandlad till en ung man med kortklippt hår, yvigt skägg och buskiga ögonbryn. Ännu något år och Hjalmar Branting stod där färdig sådan han blev känd under de följande årtiondena: stor och kraftig, bredaxlad och friskhyad, ett manligt vackert huvud med tjocka krigarmustacher och en allvarlig vemodsfull blick, i allo en praktfull typ för en svensk folkhövding.’

Sedan följde en period när just mustaschen dominerade som maktsymbol. Men det är länge sedan nu.

(3) Richard Nixons synliga skäggstubb ställde till problem för honom i den tv-sända presidentvalsdebatten mot John F Kennedy 1960.

(4) Det finns ett berömt foto av Bill och Hillary Clinton som studenter, där han har helskägg och vildvuxen frisyr. Skägget försvann i god tid innan det blev dags för politisk karriär.

(5) Miljöpartiet och skäggväxt har varit en ständig återkommande parallell, sannolikt mest på grund av Per Garthon, Birger Schlaug och Peter Eriksson, men nog också lite på grund av Ljusdalsbon Laszlo Gönczi. Matz Hammarström var ett skägglöst manligt språkrör, men så blev han också generaldirektör sedan.

(6) Jag vill minnas att Jan Nygrens skäggväxt togs upp till debatt när han en tid var omtalad som tänkbar efterträdare till Ingvar Carlsson som socialdemokratisk partiledare i mitten av 1990-talet.

(7) Leif Pagrotskys skägg blev mycket uppmärksammat, men under pågående statsrådsgärning.

(8) Al Gore måste givetvis nämnas, han som i sitt sökande tillstånd började odla skägg efter förlusten mot George W Bush år 2000. Mer om detta och överhuvudtaget om skägg och politik går att läsa i den här artikeln.

Och nu senast (9) Bill Richardson som lade sig till med skägg efter förlusten i demokraternas primärval, och sedan rakade av det igen när han blev aktuell som minister i Barack Obamas kommande regering.

Sammanfattningsvis: Abraham Lincoln började alltså odla skägg när han uppnått den högsta makten. Hjalmar Branting och Bill Clinton rakade av sig sina för att kunna nå politisk makt. På senare tid har skägg blivit något politiker lägger sig till med efter bittra och definitiva valförluster, och sedan på nytt rakar bort när de gör politisk comeback. (Undantaget är miljöpartiet, där skägg på manliga språkrör verkar vara norm, och där undantaget, skägglöse Matz Hammarström, också logiskt nog blev den som fick fina titlar efter sin avgång.)

Skäggets politiska historia: Från maktsymbol till terapi, alltså.

Om denna historiska analys har relevans för det aktuella fallet avstår jag från att spekulera kring.

Vår huvudledare på dagens ledarsida handlar om märkesåret 1809, Sverige, Finland och det nordiska samarbetet:

’Ett intimt förhållande

Åren i EU har fört Sverige och Finland närmare varandra. Och det nordiska samarbetet står inför nya möjligheter.

Märkesåret 1809 invigdes med högtidlig ceremoni i riksdagens plenisal i förra veckan. Högtidlighållandet sker gemensamt i Sverige och Finland. Det är ett utomordentligt läge för tillbakablickar och framtidsperspektiv. Och framför allt en möjlighet till ökad kunskap bland dagens generationer om de två ländernas samhörighet.
I 2000-talets inledning är Sverige och Finland framgångsrika och ganska kaxiga nationer. Bägge hävdar sig väl vad gäller välstånd, företagsamhet och utrikespolitisk förmåga. En del är resultatet av framsynthet, gott omdöme och ansvarsfullt ledarskap. Men mycket är också ren tur och tillfälligheter. Och somt beroende av främmande makter.
De bägge ländernas historia – inklusive 1809 då den östra riksdelen gick förlorad – är full av om och men. Det kunde ha varit annorlunda. Men banden hade knappast brutits. Med framtiden är det likadant. Vart det än bär hän lär samhörigheten bestå.

En del menar att Sveriges delning 1809 på sitt sätt blev början till det nordiska samarbetet. För Finlands öden och äventyr sedan 1809 har den nordiska orienteringen hur som helst haft avgörande betydelse.
Sverige har varit Finlands förebild i de flesta avseenden. Sverige lyckades bli rikt och hålla sig undan krigen. Finland fick kämpa nästan hela 1900-talet för att bli en välfärdsstat.
Finland har under trycket österifrån försökt freda sig med nordisk samverkan. Det har inte alltid fungerat, eller ens tagits väl emot. Förslag om nordisk försvarsunion möttes av svensk skepsis och motvilja på 1930-talet. Sverige ville inte riskera bli indraget om Sovjetunionen satte hoten mot Finland i verket.
Å andra sidan har Finland fått kalla fötter när det nordiska samarbetet verkligen varit på väg att ta organiserad form. För inträdet i Nordiska rådet behövde Finland anstånd. Och när organisationen för nordiskt ekonomiskt samarbete, Nordek, skulle bli verklighet 1970 backade Finland ur i sista stund.

Misslyckandet med Nordek blev ett traumatiskt bakslag. Besvikelsen satt i länge och gjorde sig påmind ännu på 1990-talet när Sveriges regering plötsligt lät förstå att en ansökan om medlemskap i EG, nuvarande EU, var nära förestående. Finland kände sig förbigånget. Man hade hoppats på samråd och gemensamt agerande. Sedan skyndade sig Finland att hålla folkomröstning om medlemskap före Sverige för att inte bli överkört av det svenska valresultatet.
Åren i EU har svetsat Sverige och Finland samman under nya förutsättningar. En nationsgräns genom havet har numera mest symbolisk betydelse och inom ramen för det nordiska samarbetet radar möjligheterna till sociala och ekonomiska reformer och utökat samarbete åter upp sig.’

Vapenvilan i Mellanöstern kommenteras av Karin Rebas, Liberala Nyhetsbyrån, för ledarsidan: En framtid för Gaza.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om varför förslaget med spetsutbildningar på gymnasiet är bra och välkommet, som det mesta i regeringens skolpolitik, men också varför jag trots det ser de föreslagna spetsutbildningarna som något i grunden marginellt, som inte är och inte bör betraktas som en långsiktig lösning på skolans största utmaningar. Lite å ena sidan och å andra sidan, alltså:

’Många snåriga vägar ut i vuxenlivet

"Den verkstad, där ur mödosamt studiearbete högre kulturvärden smids fram, den är ett rum, som både agitatorn och organisatören bör beträda med blottade fötter. Ty där verkar livets skapande krafter."
Rickard Sandler

Från och med nästa höst ska spetsutbildningar inom matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora dras igång på tio gymnasieskolor runt om i landet (ingen i Umeå). Elever med särskilda begåvningar för olika teoretiska ämnen ska ges chansen att läsa i högre takt än annars och delvis på högskolenivå.
Det är en utmärkt reform – odramatisk, nästan harmlös, men ändå förnuftig och genomtänkt, både till analys och utformning. Äntligen betraktas kärnämnen inom samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap på samma positiva sätt som estetiska ämnen och idrottsgrenar.
Lika naturligt som det är att någon redan i femtonårsåldern excellerar i fotboll och kan få extra stimulans och större möjligheter på det området, är det väl att någon med läggning för historia, språk, fysik eller matematik, får samma chans. Att det skulle kunna uppfattas som kontroversiellt i vissa kretsar säger någonting om de vrida värderingar som varit rådande alltför länge inom skolpolitiken.

I Sverige finns en kvalmig tendens till förakt mot bildning och akademiska meriter. Här får högutbildade politiker som går på operan eller framgångsrika vetenskapsmän med internationella meriter snarast försvara sig – eller åtminstone betyga att de också givetvis tycker om svensk husmanskost, kan dansa små grodorna eller har ett favoritlag i hockey; alltså inte bryter något mönster. Jämför man det med hur stjärnor inom idrott och populärkultur behandlas finns skäl till betänklighet.
Sådana tendenser har funnits även inom skolans värld, där elever som haft väldigt lätt för sig i vissa ämnen ibland problematiseras utifrån ett Jante-perspektiv och betraktats nästan som för kollektivet störande element, istället för att ges uppmuntran och ökad stimulans.
Det fascinerande med den skolpolitik som fördes under ett antal år fram till 2006 är ju att den lyckades förena det sämsta av flera världar: dåliga resultat och bestående eller ökande sociala klyftor, svårare både för understimulerade elever och för elever med extra behov av hjälp och stöd.
I grunden var orsaken en förvriden syn på kunskap och lärande. Om närvaro i skolan viftas bort som något irrelevant, mobbningsproblem betraktas ur förövarnas perspektiv, kunskapskrav tabubeläggs, bildningsideal förtalas, utvärderingar försvåras, alla elever ska stöpas i samma form och lärarna hutas åt med lägre status och en hånfull lönesättningsprocess byggd på elevbetyg, är det inte undra på om klyftorna ökar och resultaten försämras.

Så fördärvar man inte bara enskilda människors livschanser utan också en nations konkurrenskraft. Tendenserna ditåt saknades inte i skolpolitiken för några år sedan. Att den nya regeringen snabbt söker vrida utvecklingen i en annan riktning hör till dess stora förtjänster.
Den nya skolpolitiken knyter an till den svenska skolans historiskt bästa ideal. De som formades och bars i tidigare epoker upp av klassiskt bildningsbesatta liberala och socialdemokratiska politiker med klar insikt om de skolpolitiska sambanden mellan jämlika chanser för alla, höga kunskapskrav, hårt pluggande, individuella självförverkliganden och en bredare social och politisk frigörelse ur gamla orättvisor.

Men – och det är ett men man inte ska underskatta – spetsutbildningar är inte någon långsiktig lösning på skolans grundläggande problem. Det är ett komplement, på marginalen.
För det första gäller det att hålla tungan rätt i mun när man talar om begåvning. Begreppet "begåvade elever", som använts i debatten, är slarvigt. Den generella begåvningen finns inte. Man är alltid begåvad på något speciellt område, i något speciellt avseende. Och alla människor har begåvningar. Några får större chanser att förverkliga och förädla sina. Vissa begåvningar anses ibland mer prestigefulla än andra. Men antalet områden där begåvning kan komma till uttryck är nästan oändligt, och de är alla viktiga. Den obegåvade människan existerar inte. Spetsutbildningar, liksom återupprättandet av yrkesutbildningar, rymmer den insikten. Men det finns ett dilemma med tidiga uppdelningar av elever utifrån ett begåvningstänkande.

Att lära känna och uppskatta den mänskliga mångfalden, att berikas av dem med helt andra typer av intressen och begåvningar, hör också till den mognads- och bildningsprocess som skolan bör bidra till. Den vidsyntheten, förmågan till självförverkligande i en spretig men demokratisk omgivning, främjar även kreativitet och fördjupning på specialområdet.
Och människor utvecklas och förändras hela tiden. Några mognar tidigt, andra senare, några hittar rätt direkt, andra famlar i åratal. Man upptäcker nya fallenheter medan gamla falnar. Framför allt gymnasieåren är omtumlande i det avseendet. Ju längre i livet möjligheterna till nya vägval finns kvar, desto mer dynamiskt blir ett samhälle. Det gäller även under skolåren.

Det viktigaste för skolpolitiken är därför att de normala utbildningsvägarna, i sig differentierade, blir så kvalificerade att de fungerar både för dem med speciella ämnesbegåvningar och för dem som behöver extra stöd i kärnämnen. Ungdomar måste ges generöst med tid och förtroende att söka den egna identiteten utan att behöva se dörren till de mest prestigefulla rummen stängas för alltid, och samtidigt möjlighet att briljera på ett speciellt område utan att behöva avskärma sig från mångfalden. Spetsutbildningar är utmärkta, kör hårt, men de snuddar knappt vid skolpolitikens största utmaningar.’

Efter att i sista sekunden ha skickat iväg min lördagskrönika till tryck tidigare i kväll så satte jag mig för ovanlighetens skull framför tv:n. Där råkade just då ’Armbryterskan från Ensamheten’ sändas på kunskapskanalen. Vilken lysande dokumentär det är.

’Hur kommer de alltid lätt försonande historieböckerna att se på George W Bush?

Det är inte enkelt att förutspå – när historien skrivs tenderar som sagt en del av den hätska samtidsdebatten att omvandlas till försök att förstå och förklara utan behovet att fördöma och förkasta. Ett exempel på hur totala sågningar med åren kan nyanseras rejält (ibland för mycket) är Richard Nixon.

I Bushs fall avgörs nog mycket av hur utvecklingen blir i Irak. Konsensus lär inte uppstå under några omständigheter, men kritiken blir nog ändå sammantaget hård, även med distans till de senaste åtta åren och även om situationen i Irak fortsätter att förbättras.

På minuskontot kommer bland annat genomförandet av Irakkriget (även om jag inte tror att historieböckerna kommer att vara lika svart-vita i sin bedömning av det som vi är i dag), delar av hans ekonomiska politik och det gigantiska budgetunderskottet, brotten mot och likgiltigheten inför medborgerliga rättigheter och grundläggande rättsprinciper både inom USA och globalt i kriget mot terrorn, mycket tveksamma kampanjmetoder i båda presidentvalskampanjerna, den blockerande hållningen i miljöfrågor, de stora bristerna i hans ledarskap och hans sätt att samla hökar kring sig och att fördjupa motsättningarna i Washington och försämra USA:s anseende efter och trots 11:e september-attackerna.

För min egen del, med som många andra ett osunt stort intresse för amerikansk politik, har jag alltid varit starkt kritisk mot Bush ända sedan han dök upp som primärvalskandidat inom det republikanska partiet, alltså på den tiden har var lika känd för sin compassionate conservatism som för sina problem att hålla reda på vem som var vem bland världens ledare (en kritik jag däremot aldrig förstått) och ännu inte väckte några hetare känslor överhuvudtaget.

Faktum är att jag inte längre riktigt minns varför jag hade så svårt för honom – pappan George Bush tycker jag faktiskt hör till de underskattade presidenterna i USA:s historia – och var så skeptisk till tanken på honom som president. Förmodligen störde jag mig fortfarande på republikanernas uppträdande under de föregående åtta åren, Bushs flört med reaktionära strömningar och hans anti-intellektuella framtoning.
Jag var säkert också färgad av kritiska artiklar i amerikansk press. Jag har ett vagt minne av en mycket nedgörande sådan i New York Review of Books som gjorde intryck.

Efter hans seger över Al Gore år 2000 var jag nästan irrationellt frustrerad över att en politiker av Bush:s slag skulle bli favoriten Bill Clintons efterträdare.

Senare blev det ju allmänt folksport att hacka på Bush, ibland utan att de mest högljudda verkade ha särskilt mycket koll på varför kritiken faktiskt var berättigad, och när det slentrianmässiga USA-hatet i svensk debatt tillstötte var det med tanke på sällskapet inte alltid oproblematiskt att tillhöra de bittra kritikerna.

Men nåväl, bitter kritiker har jag varit och George W Bush kommer mycket långt ner på min ranking över USA:s presidenter. Ändå är det en god tradition att söka lyfta fram även det positiva när en politiker avgår, och med utgångspunkt i frågan vad de mer förstående historieböckerna kommer att tycka så finns det ändå några punkter:

Afghanistan och störtandet av Talibanerna kommer, tror jag, att räknas in på pluskontot för George W Bush i historieböckerna (med resevationer naturligtvis för brotten mot grundläggande rättsprinciper under och efter kriget, inte minst Guantanamo-skandalen), möjligen även delar av den senare Irak-politiken, tecken på det finns redan nu i summeringarna i USA av Bushs insatser, liksom hans på det rent personliga planet vid offentliga framträdanden ödmjuka (endast Jimmy Carter och Harry Truman kan väl matcha honom på den punkten bland de senaste hundra årens presidenter) självdistans (där är det spontant bara Truman som känns jämbördig).
Förmodligen kommer även historieböckerna att konstatera att USA efter 11:e september inte råkade ut för någon mer stor terrorattack under Bushs tid som president, att han satt åtta år efter att ha fått ett otvetydigt mandat av väljarna för en andra mandatperiod 2004 och, förstås, att han var den president som Barack Obama efterträdde.’

Flygets framtid i Västerbottens inland – önskemålen, realiteterna, riskerna och möjligheterna – är en viktig fråga som vi ägnar vår huvudledare åt på dagens ledarsida:

——————————–

’Samordning kring flyget

Den dynamiska utvecklingen i inlandet motiverar en gemensam satsning i flygplatsfrågan.

Storuman har fått i gång flygtrafiken på Gunnarn igen genom kommunal upphandling. Det är ett påtag mot alla odds. Denna flygförbindelse med Stockholm faller nämligen utanför den transportpolitik som regering och riksdag slagit fast. Åtminstone så som Rikstrafiken omsätter transportpolitiken i verkligheten. Rikstrafiken, som är den statliga myndighet som har till uppgift att genom trafikavtal lösa tillgänglighetsbrister över hela landet valde bort Storuman i den statliga upphandlingen.
Under den socialdemokratiska regeringens tid var de höga kostnaderna för upphandlingen av flygtrafik föremål för växande missnöje. Rikstrafiken har i utredningar sett över möjligheterna att få ned kostnaderna.
I utredningen för fem år sedan om flygtrafikförsörjningen i Norrland, Flyg i norr, menade Rikstrafiken att det vore rimligt att Vilhelmina, Storuman och Lycksele samlar sig kring en satsning på en flygplats i stället för att sprida underlaget på flera. Det var mer allvar bakom orden än berörda kommuner velat inse.

Flygets betydelse för Norrlands inland är stor. Flygförbindelser krävs för att klara rimliga restider till och från Stockholm, södra Sverige och utlandet. Det kan därtill understrykas att de utredningar Rikstrafiken låtit göra visat att flyget ger den lägsta kontaktkostnaden. Vinster i restid bidrar starkt till det.
Men samtidigt har de vid det här laget redan gamla utredningarna hakat upp sig på flygplatstätheten i Västerbotten. I utredningen Flyg i norr ingick helt enkelt en uppmaning till kommunerna i inlandet att försöka ena sig om satsning på en flygplats. Men denna samverkan har uteblivit. Kommunerna har därmed släppt initiativet, handlingsförmågan och beslutsrätten till aktörerna på riksplanet. Med resultatet att Gunnarn utan pardon fick stryka på foten.
Löper Rikstrafiken linan ut drabbas en annan flygplats av samma öde i nästa vända. Kommunerna har alltså att välja mellan en gemensam satsning och med den som bas ställa krav på den statligt upphandlade trafiken eller att tvingas till samma lösning som Storuman med Gunnarn, det vill säga klara trafiken med egna medel.
Om Storuman klarar flygtrafiken på egen hand kan Rikstrafiken kanske förvänta sig att Vilhelmina och Lycksele gör detsamma.

Västerbottens inland har minskande befolkning och långa avstånd. Kommunerna är väldiga till ytan och glesbefolkade. De sliter hårt med finansieringen av kärnverksamheterna på allt knappare resurser. Men samtidigt är inlandet inne i en dynamisk utveckling.
Gruvnäringen har satt ny fart och skogsnäringen är betydande. Biltestverksamheten växer. Turistnäringen ser nya möjligheter. Alltihopa är branscher med behov av fungerande, snabba förbindelser med utlandet. Det skulle motivera satsningen på en gemensam flygplats. Men det kräver att kommunerna tänker om.’

(Uppdaterad) Vår kommentar på dagens ledarsida om gårdagens partiledardebatt fungerar egentligen bara i papperstidningen, då vi i den provar en lite experimentiell layout med hjälp av tecknaren Niklas Eriksson (liksom vi gjorde med hjälp av Mats Falk på en specialsida inför nyårsafton).
Textmässigt består det hela av korta, synnerligen korta, kommentarer till var och en av partiledarna. Så redovisat här på bloggen, utanför kontexten, blir det inte lika lyckat, men här nedan är själva textinnehållet i alla fall om en debatt där regeringspartierna enligt min mening dominerade stort i framför allt meningsutbytena om den ekonomiska krisen, nägot även exempelvis Göteborgs-Posten är inne på i sin ledare om debatten.

————————–
Gårdagens partiledardebatt i riksdagen:

’Fredrik Reinfeldt fick hålla sig till sina bästa områden i går: hanteringen av den ekonomiska krisen, jobben, statsfinanserna och regeringsdugligheten. Där dominerar han och det är grunden för hans övertag i förtroendemätningar. Regeringens analyser av krisen är vakna utan att sluta i kontraproduktiva panikåtgärder som bara förlänger och förvärrar. Hans svagare frågor, exempelvis integritetsdebatten eller delar av a-kassehanteringen, stod inte i centrum den här gången.

Mona Sahlin framstod som urtypen för en oppositionsledare i gårdagens debatt. Det är hennes stora problem. Som någon riktig statsministerkandidat i kristider framstod hon aldrig. Socialdemokraterna vågar inte tala på ett seriöst, ärligt sätt med väljarna om orsaker och slutsatser av krisen, utan ägnar sig åt kortsiktig oppositionsretorik, anpassad vänsterut. Sådant genomskådas och skadar förtroendet.
Plus får hon för en balanserad kommentar till konflikten i Mellanöstern.

Maud Olofsson får en del av det socialdemokratiska etablissemanget att svära och spy galla – det är ett betyg gott nog på hennes vilja att ta en värderingsdebatt med socialdemokraterna. Näringsministern har grepp om sitt område, men i det ligger också en risk. Lever inte alliansen upp bättre till förväntningarna kring småföretagarklimatet blir det hon som får stå till svars.

Peter Erikssons dagshumör avslöjar sig sällan i debatterna – på både gott och ont. Så det är svårt att veta hur besvikna miljöpartisterna är över att den tänkta tvåpartikoalitionen med socialdemokraterna blivit ett trepartisamarbetet med det vänsterparti man ofta skällt på. Att Miljöpartiets delvis liberala framtoning tar skada av blockpolitik är ofrånkomligt.

Jan Björklund tillträdde som Folkpartiledare i ett skede när övriga alliansen var ur slag. I ett par partiledardebatter överglänste han även statsministern. Nu har det jämnat ut sig och Björklund söker att bredda sin profil utöver rollen som framgångsrik utbildningsminister. Det resulterar i många vassa repliker, men ännu utan tydlig strategi.

Lars Ohly återkom mest konsekvent till konflikten i Mellanöstern, tyvärr också mest ensidigt, vilket nog är ett mindre problem för honom än för Mona Sahlin. Annars framstår Lars Ohly som mest bekväm och minst hämmad av det rödgröna samarbetet; hans inflytande över oppositionens alternativ har vuxit, så han kör glatt på som förut.

Göran Hägglund bjöd flest citatvänliga oneliners som vanligt, och verkar ha hämtat sig lite från humörsvackan som följde tidigare under mandatperioden efter strulet och trasslet med förra valrörelsens profilfrågor som fastighetsskatten och bensinskatten. Kd har det tufft i opinionen nu, men det beror knappast på partiledaren.

Slutkommentar:
Den ekonomiska krisen och Mellanöstern stod i centrum för partiledardebatten. I båda frågorna hade regeringen det lättare än oppositionen att framstå som ansvarstagande och enig om vad som bör göras och om vad som bör undvikas. Men andra frågor lurar i bakgrunden, exempelvis integritetsdebatten, familjepolitiken och energifrågorna, där det kan bli tuffare. Alliansen går in i 2009 med initiativ i debatten, men har många hemläxor kvar innan väljarnas nästa utvärdering.’

Efter påstötningar om att jag verkar ha stannat i växten, eller i åldrandet, på 31 år ända sedan jag började på VK, uppdaterades häromdagen blogginformationen här till höger.

33 år ska det vara, nuförtiden.

Åren går och ursäkterna för bristande mognad och livsvisdom klingar ihåligare och ihåligare. Samtidigt finns det lika förbenat ännu inte några giltiga ursäkter för den begynnande stagnation som inte minst bloggandet gör smärtsamt tydlig.

Hur som helst, jag har aldrig varit den åldersnojiga typen, varken när det gäller mig själv eller andra; även om jag lite kokett ibland brukar citera en person som för ett antal år sedan om mig sade att: ’Ola är ung, men han har en gammal mans själ’.

Jag tog det som något positivt.

Men i dag fick jag en första känning av vad jag misstänker är en medelålderskris i vardande, när jag insåg att den här nyheten, som föranlett den här motståndshandlingen, inte försatte mig i automatisk protest- och upprorsstämning, inte fick mig att skriva arga, alldeles för långa, nästan rättshaveristiska mejl till kollegor och hota med att bojkotta nästa redaktionsledningsmöte, inte genast fick mig skriva ett blogginlägg som bryter mot just dessa regler – det vill säga, inte fick mig att reagera på det sätt jag skulle ha gjort i fornstora, yngre, piggare dagar.

För de som känt mig lite längre vet att jag är allergisk mot nya, mästrande skrivregler som jag inte spontant gillar. Och att jag avskyr råd av slaget ’skriv kort och enkelt och med vardagliga ord’ som ges på journalistiska skrivkurser.

Kan man inte övertyga mig genom ett citat av typ August Strindberg, Vilhelm Moberg eller Birgitta Trotzig, tar jag sällan reson och är ogärna tyst om mitt missnöje.

Missförstå mig rätt: det ska vara språkligt korrekt. Bryter man mot grammatiska regler av stilistiska skäl ska det vara medvetet och man ska kunna motivera det väl – på den punkten är jag snarast språkpolis.

Men skrivråd och nya språkregler byggda på ren smak har inte varit min grej. Jag har på tidigare arbetsplatser tjurigt bojkottat språkutvärderingar kretsande kring lix-tal och liknande, uppmanat alla som jag gett tips och råd inom ledarskribentbranschen att värna de egna, unika språknyanserna och att inte slaviskt följa språkregler om enda argumentet för dem är att de förespråkas av TT.

Man ska jobba med språket, stenhårt och ödmjukt, lyssna på kritik men också på sig själv, söka rätt tonträff och tilltal för varje unik text och situation, bredda sin repertoar, öva på både det folkviseenkla och det tjorvigt krångliga. Språket ska andas, pulsera och ge ifrån sig ljud och lukter som går att identifiera, och vara annorlunda en tidig morgon jämfört med en sen kväll, inte vara detsamma vid frukostbordet som i busskön, förbli ett levande material.

Språklig likriktning enligt löpande-band-principen är ett otyg.

Så kommer alltså nu, år 2009, en nyordning – från TT – som jag spontant var skeptisk till. Hur reagerar jag?

Jag viker ner mig omedelbart på redaktionen. ’Jaha, ska vi skriva så här nu, säger TT det, okej, det låter vettigt att vi gör samma i hela tidningen, vad bra, vad skönt att vi samordnar oss, då börjar jag med det i mina texter också, tack, tack, trevligt’ – inte ordagrant så, men i den andan.

Så här sitter jag nu, är vuxen, väljer mina strider och luskorrläser texter för att versalerna ska hamna på rätt plats i partinamnen och TT-överheten bli nöjd med mig. Och det värsta är att jag redan nu, ett knappt dygn senare, börjar tänka: ’jo, men de här nya reglerna är nog inte så dumma ändå, de vet nog vad de gör på TT, det är nog bäst att lita på dem, vad skönt att ha något att luta sig mot’.

Gick det så snabbt att tappa glöden?