Sundsvalls Tidnings ledarsida skriver skarpt om regionfrågan: ’Utan folklig förankring Regionbildningen är en organisatorisk dokusåpa’.

Bortom dråpslaget för de varslade i första hand, men även för Umeå som kommun, är de ny tunga varslen på Volvo lastvagnar ännu en påminnelse om den ständiga faran med ett för smalt näringsliv där inte tillräckligt många nya småföretag grundas och växer.

På orter där stora, traditionella industrier, med ägare på annat håll, har en för dominerande ställning och där entreprenörer och investerare inte etablerar sig i tillräckligt hög utsträckning, slår både globala lågkonjunkturer och branschvisa strukturomvandlingar hårdare.

Stora arbetsgivare som universitet och industrijättar kommer att spela viktiga roller även framöver, förhoppningsvis även Volvo när konjunkturen vänder, men de kommer knappast ens i nya högkonjunkturer att växa utöver sina nuvarande volymer, inte att skapa de nya jobben, inte ge den lokala arbetsmarknaden och näringslivet den flexibilitet och stryktålighet som behövs i en kommun med ambitionen att växa kraftigt.
Då det i de nya och mindre företagen inom framtidsbranscher, och deras villkor och möjligheter, som nyckeln till framtidens jobb ligger.
På sikt när det gäller sysselsättning, tillväxt, resurser för välfärden och chanserna för drabbade att i framtiden snabbare komma tillbaka på arbetsmarknaden på hemorten är det småföretagen som aldrig startas, entreprenörerna som söker sig någon annanstans eller avskräckes att alls satsa, jobben som inte skapas i de medelstora företagen, idéer som inte får chansen i nya företag med potential att växa, vi har skäl att frukta allra mest.
Varken i nutid eller historiskt har det politiska eller mediala engagemanget för det småföretagandet stått i rimlig proportion till småföretagarklimatets betydelse för jobben och välfärden. Den skevheten har varit och fortsätter att vara skadlig.

Varslen på Volvo är förstås temat även för vår huvudledare på dagens ledarsida.

——————————-
’Volvo i förtvivlad kamp
Investeringarna Volvo gjort talar alltjämt för fortsatt produktion i Umeå. Men det är i mindre företag framtidens tillväxt skapas.

Volvo lastvagnars kris förvärras. Nya varsel om uppsägningar utfärdas vid fabriken i Umeå. Uppemot halva arbetsstyrkan berörs därmed av neddragningen av kapaciteten och minskningen av produktionsvolymen.
För tre månader sedan talade företagsledningen ännu om en anpassning till mera normala nivåer. Men i och med tisdagens besked handlar det inte längre bara om anpassning; det är en kamp för överlevnaden. Orderingången har utvecklats katastrofalt svagt de senaste månaderna. Ett nödläge är nära. Med kniven på strupen bekräftar Volvos ledning Umeås sårbarhet.

I en genomgripande industriell strukturomvandling är fabriker som Volvos i Umeå bara en spelbricka. Produktionen kan ske betydligt billigare någon annanstans. Mycket hänger emellertid på omställningsförmågan. I en maximalt konjunkturkänslig bransch som tung fordonsindustri sker svängningarna snabbt.
Den som inte bemästrar kostnaderna i lägen med tvärstopp i orderin-gången slås ut. Den som inte klarar produktionsökningarna tillräckligt snabbt i högkonjunktur är chanslös i den hårda konkurrensen.
Vid fabriken i Umeå har Volvo på senaste tid gjort investeringar på mer än en miljard kronor. Det talar alltjämt för att Volvo räknar med att fortsätta med tillverkningen i Umeå. Här finns med de pågående satsningarna den kapacitet som behövs för snabb uppväxling av produktionstakten den dag konjunkturen vänder.
De omkring tusen jobben som försvinner i denna kris kommer emellertid knappast åter i full utsträckning.

Stora förändringar är att vänta i svensk tillverkningsindustri som följd av den rådande finanskrisen och konjunkturnedgången. Strukturomvandlingen håller på att bli av liknande omfattning som den på 1970-talet när hela branscher lades ned eller flyttade utomlands.
Dagens svenska industriarbetare är förhållandevis välavlönade. Jobben på Volvo har varit lönemässigt attraktiva. Folk har köat till dem. Det har under en period kommit att prägla arbetsmarknaden i Umeå. Volvo har tagit in mycket folk under högkonjunkturen de senaste åren.
Det som händer nu visar hur sårbar även en växande stad som Umeå är av ensidigt beroende av enstaka dominerande industriföretag och hur uppenbart Umeås framtida tillväxt kommer an på ett brett och mångsidigt näringsliv och på att den huvudsakliga sysselsättningsökningen sker i nyföretagande samt i små och medelstora företag.’

I dag hålls årets första partiledardebatt i riksdagen, i krisens skugga. På förhand är det en av de viktigaste debatterna hittills under mandatperioden, i ett läge när inte bara den globala utvecklingen griper kring sig utan också det partipolitiska läget väcker frågor.

Hur kommer de tre minsta regeringspartierna att uppträda efter debatten som förts om moderaternas växande dominans och risken för obalans inom alliansen? Kommer Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund att prioritera sina ansvarsområden som statsråd, eller satsa hårdare på att bredda sina profiler? Kommer blockpolitikens fördjupning förra året att yttra sig genom ett ännu bittrare tonläge i debatten?

Hur samordnat kommer det hittills synnerligen ifrågasatta rödgröna regeringsalternativet att uppträda? Vågar Mona Sahlin redan nu riskera trovärdigheten genom att koordinera sig fullt ut med vänsterpartiet i en riksdagsdebatt? Och hur hanterar miljöpartiet sitt nederlag i maktspelet inom oppositionen?

Det svårt att känna någon sympati för de hatdemonstrationer och bojkottkrav mot Israel som tycks tro att en bättre framtid för Mellanöstern stavas ensidiga bojkotter, historierevisionism och tigande inför terror, antisemitism och förtryckarregimer.

För oss som förfärats och bedrövats både över Israels helt oacceptabla och oförsvarliga offensiv som fått sådana vedervärdiga följder för Gazas invånare och över Hamas raketangrepp mot israeler och cyniska likgiltighet inför palestinska liv, är ensidigheten motbjudande.

Regionen behöver fred, demokrati, mänskliga rättigheter, handel, rörlighet, mångfald och välstånd. Bara så kan destruktiva krafter, med regimer som Irans i bakgrunden, motverkas.
Det kommer att kräva tuff diplomati från omvärlden, med betydligt hårdare tryck även på Israel att göra de eftergifter som är nödvändiga för tvåstatslösning utan ett evigt, blodigt mönster av våld och vedergällning.

Med de ytterkantskrafter som alltid är beredda att blunda för eller ursäkta brutalt politiskt förtryck och som tycks vilja ett land ont, istället för hela regionen och alla befolkningar gott, har ett sådant fredsarbete inget gemensamt.

Vad har Norrlandskollegorna längs kusten skrivit om på de senaste dagarnas ledarsidor? Ett litet svep över några av dem:

Sundsvalls Tidning: Lagen lika för alla. Att bagatellisera narkotikamissbruk är direkt beklämmande.

Anders Rönmark, Tidningen Ångermanland: Den otäcka antisemitismen

Ola Theander, Norra Västerbotten: Vad ska dagarna ägnas åt?

Norrbottens-Kuriren: Kampen mot maffian

Gefle Dagblad: En eländigt kass kassa

Det viskas mycket om regionfrågan just nu, och även bland vk.se:s politikerbloggare förs en debatt i väntan på klart besked från regeringen.

På dagens ledarsida har jag en signerad text om läget just nu:

’Regionfrågan: cliffhanger eller svart ruta?

Jag gillar egentligen cliffhangers. Och då syftar jag inte på Sylvester Stallone hängande i fingerspetsen över någon klippa, utan på det som Wikipedia definierar som "en spännande sekvens i en film, TV-serie e.dyl. som lämnas oförlöst medan något annat händer, reklam visas eller berättelsen tar en paus."
Grejt, all for it. Men cliffhangers handlar helt om tajming och fingertoppskänsla. Återupptas tråden inte i tid, inte alls eller på fel sätt, är effekten bara störande och klumpig.

Frågan om en avveckling av landstingen och bildandet av framtida storregioner håller på att förvandlas från en spännande cliffhanger till en skylt om tillfälligt avbrott utan närmare besked om det snart hotar att sluta med helt svart ruta.

Blir det något Stornorrland bestående av Norrbotten, Västerbotten och delar av Västernorrland? Parallellt med aktiva förberedelser på olika nivåer och i arbetsgrupper växer tvivlet och otåligheten. Kommer regeringen att ge klartecken? Moderaterna är emot, men kommer de – ytterst statsministern själv – att ställa kabinettsfråga eller vika sig för övriga allianspartier? Och gäller fortfarande beskedet från ansvarige ministern Mats Odell: att regeringen inte tänker tvinga fram något, men att de som vill gå samman i regioner på frivillig väg ska få det?

Rykten florerar, irritationen – inte minst mellan allianspartierna växer – och regeringen uppträder lite som man gör på ett möte eller i klassrummet när man antecknar för fullt, tittar bort eller sneglar låtsasnyfiket på de andra – allt för att slippa att själv få frågan man inte är redo att besvara.
Frågan var en långkörare redan i Ansvarskommitténs regi och har gått från en mer grundläggande och principiell utredning till en mer pragmatisk hantering av det som är möjligt och realistiskt i dagsläget.

Det skisserade Stornorrland har både praktiska och principiella brister, i synnerhet med tanke på att en sådan reform lägger fast förutsättningar för lång tid framåt. Det är ingen perfekt lösning. Men ett centralt nej, byggt på ett partis motstånd, till regionala önskemål om den framtida organisationen vore principiellt tveksamt. I det läget, som låsningarna ser ut, gör regeringen klokast i att välja frivilliglinjen, att de som vill och ansöker om det också ska få. Sedan är det upp till de regionala aktörerna att visa sig redo, med nödvändig enighet och medborgerlig uppslutning. Regeringen bör lämna sitt besked.’

Min lördagskrönika om alkoholfrågan för några veckor sedan fick en hel del positiva reaktioner, och någon kritisk reaktion också förstås, som sig bör. Jan Nilssons blogg påminner mig om att jag inte tipsat om debattartikeln ’Ett obekvämt samband’ av Lars Lustig som vi hade på vår debattsida i lördags. Mycket läsvärt.

Vår huvudledare på dagens ledarsida handlar om de hushållsnära tjänsterna:

——————————-
’Stort behov av hemservice
Möjligheten till skatteavdrag för hushållsnära tjänster utnyttjas av allt fler. Reformen utföll ungefär som förväntat.

Allt fler köper hushållsnära tjänster. Intresset ökar kraftigt. Enligt en undersökning tjänsteföretagsorganisationen Almega presenterade på måndagen köper ungefär en kvarts miljon hushåll hemservice av olika slag. Det är en växande bransch, precis som regeringen hoppades och trodde när möjligheten till skatteavdrag för hushållsnära tjänster infördes 2007.
Almega har genom halvårsvisa undersökningar utförda av konsultföretaget Demoskop följt utvecklingen i hemservicebranschen. Redan i en rapport våren 2008 talade Almega om explosionsliknande utveckling med nya företag, nya jobb och en positiv attityd bland allmänheten – och om en svart marknad som håller på att bli vit. Dessutom har det visat sig att de flesta som får jobb i de nya hemserviceföretagen kommer direkt från arbetslöshet.
Stort behov av denna typ av tjänster finns. Men det är fortfarande en politiskt omstridd nisch inom tjänstesektorn. En förändrad majoritet i riksdagen kan hastigt slå undan benen på det som nu byggs upp.

Av särskilt intresse i den senaste undersökningen är att hushållen prioriterar hemservicen mycket högt. Om hushållen fick sämre ekonomi skulle de spara på annat så som resor, nöjen och bilkörning och försöka fortsätta köpa hushållstjänster. Det skulle tyda på att detta är en bransch som inte är extremt konjunkturkänslig. Hur det blir i verkligheten återstår att se. I konjunkturnedgången i slutet av 2008 märktes ännu ingen inbromsning i hemservicebranschen. De största grupperna användare är barnfamiljer i storstäderna och personer över 65 år.
Början var hur som helst försiktig. Två faktorer inverkade i högsta grad; för det första att det tog tid för de nya företagen att komma i gång och för det andra att många, såväl företagare som kunder, tvekade på grund av de osäkra förutsättningarna. Kunde företagarna satsa långsiktigt? Kunde hushållen räkna med hållbara villkor?

Ännu är marknaden för hushållsnära tjänster i ett skede av uppbyggnad och etablering med stark sysselsättningsskapande effekt. Det betyder mycket för arbetsmarknaden och samhällsekonomin i ett läge där delar av industrin hamnat i stora svårigheter.
Reglerna för skatteavdragen var inledningsvis onödigt krångliga. Förfarandet har förenklats. Det är synnerligen viktigt att systemet är tydligt och klart. Av största betydelse är också att det är behoven i respektive hushåll som styr, det vill säga att reglerna utformas så att hushållen faktiskt har råd och kan välja hemservice efter behov.’

I dag sker skiftet av ansvarig utgivare och chefredaktör på VK – Torbjörn Bergmark tackar för sig och Sture Bergman tar över. I lördagens tidning skrev jag en kort liten tacktext till Torbjörn, med tack för gott samarbete och med ett vittnesmål från avtackningen från redaktionen:

’I fredags var det avtackning på redaktionen för vår avgående chefredaktör Torbjörn Bergmark. Fackklubbens representant höll tal. Bergmark höll tal. Nåja, tal och tal, tillställningen var, hur ska jag säga…norrländsk till sin stämning. Inget peprally med Obama direkt, ingen kaskad av känsloyttringar, ingen verbal smet. Nej, osentimentalt och korthugget. Tack ska du ha, tack själva, ät upp smörgåstårtan nu. Som när barndomens hästgubbar kom med nått kärvt, raspigt ’jo du, pojkjävel’ och det var ett ömhetsbetyg utan like.

Jag brukar ibland roa mig med att fundera kring vilka skådespelare som skulle passa om man gjorde film på olika personers liv. Vem skulle spela Bergmark? För mig är han urtypen för den lite hårdkokta men i hemlighet lyhörda redaktörsmurveln, alltid med en varm känsla för storyns hjärta, och ett instinktivt öga för människor. Han scannar det man säger som ett FRA-filter – ignorerar, lätt otåligt, snömoset och fångar upp de beniga, svårtuggade nyckelorden, tar fasta på dem, kommer till saken, medan man själv kanske vill peta omkring lite mer i moset. Dennis Franz, från Hill Street Blues och NYPD Blue, borde väl passa för rollen? Förresten, tack för gott samarbete Torbjörn. Det var det.’

Några läsvärda texter från de senaste dagarna:

Henrik Berggren skriver intressant i DN om politisk historia och politiker med intresse för historia. Utgångspunkten är Doris Kearns Goodwins bok ’Team of Rivals. The Political Genius of Abraham Lincoln’.
Jag har inte läst den, bara hört och läst många diskussioner om den, och hoppas kunna klämma den under våren. Häromveckan lyssnade jag dock till ett mycket underhållande program med Doris Kearns Goodwin på C-Span: ’Historian & Author Doris Kearns Goodwin talks about Lincoln, FDR, LBJ, George H.W. Bush, Bill & Hillary Clinton, and George W. Bush.’

En rekommendation, inte minst för det hon berättar om LBJ.

Anna Dahlberg i Expressen, Magnus Erixon i Sundsvalls-Tidning och Håkan Holmberg i Upsala Nya Tidning är tre liberala politiska redaktörer som med tre olika infallsvinklar diskuterar fredsprocessen och omvärldens relationer till Hamas.

Även pålitlige Per T Ohlsson skriver balanserat och träffsäkert i Sydsvenskan om Mellanösternkonflikten.

Alex Voronov skriver elegant, tänkvärt och upplysande i Eskilstuna-Kuriren från en resa till Kenya och Uganda under den oslagbara rubriken ’Hem till byn’.

Jenny Wennberg i Arbetarbladet hör till de s-skribenter som jag gärna läser, sådana här texter är ett skäl varför.

PJ Anders Linders krönika i Svenska Dagbladet, ’Lägg ner leopardindustrin’, rymmer också många angelägna iakttagelser.