Oj, det gick snabbt, ett nytt kapitel i svensk energipolitik

Oj, det här gick snabbt. Regeringen presenterar ju ett omfattande energipaket, med många tilltalande inslag, men det är förstås kärnkraftsfrågan som kommer att stå i centrum inledningsvis.

Så för att börja med den:

Förmodligen var tempot de senaste dagarna nödvändigt för Maud Olofssons möjligheter att "kuppa" igenom centerpartiets nya hållning i regeringskretsen.

I en alltför utdragen offentlig diskussion (sett i det korta perspektivet, kärnkraftfrågan är ju inte direkt ny) hade motsättningen inom centerpartiet mellan den här linjen och den här linjen kunnat växa sig ohanterlig i debatten.

Nu hoppas väl centerledningen att regeringsbeskedet i sig ska ha en tillräckligt dämpande effekt för att det förväntade interna upproret inte ska gå över styr. Om det lyckas återstår att se, men strategin har onekligen förutsättningar att lyckas.

Ur ett partidemokratiskt perspektiv verkar hanteringen förstås suspekt och rimligen borde beskedet (inte minst hanteringen av frågan) utlösa kraftigt negativa reaktioner inom delar av centerpartiet.

Men brett stöd i opinionen för den nya linjen och känslan av att med kärnkraftsutbyggnaden ge alliansen en vinnarfråga gentemot oppositionen kan komma att fungera disciplinerande även hos partiets kvarvarande kärnkraftsmotståndare, framför allt när nästa val närmar sig.

Som politisk strategi är regeringens besked ett genidrag, med historiska dimensioner. Man avslutar folkomröstningskapitlet i energidebatten och för in kärnkraftsfrågan i en helt ny fas, man har troligen en växande opinion (även en socialdemokratisk opinion) på sin sida, man hittar en gemensam linje på ett av alliansens stora problemområden och ställer samtidigt de i frågan djupt splittrade socialdemokraterna inför ett svårlöst dilemma när det rödgröna samarbetet ska fördjupas.

Dessutom lyckas man relativt väl med balansen i huvuddragen för uppgörelsen – med marknadslösningar, översyn av konkurrens- och försäkringsfrågor när det gäller ägandet av kärnkraftverken och tak för antalet reaktorer och begränsningar av deras placeringar

I sak tillhör jag ändå inte dem som gör vågen när det gäller just kärnkraften. Jag tror att allianspartierna underskattar problemen, riskerna, kostnaderna och de politiska baksidorna med ny kärnkraft och underskattar potentialen hos de förnyelsebara alternativen (givet de tidsperspektiv som gäller) och jag tycker att en satsning på utbyggd kärnkraft för vad som kan antas gälla större delen av detta århundrade ur teknikperspektiv känns uppgivet.
Att en kärnkraftsutbyggnad också, trots regeringens förhoppning om motsatsen, delvis hämmar utvecklingen av de förnyelsebara alternativen, är svårt att komma förbi.

Som jag skrev i måndags är det dock en hållning och analys som tyvärr får allt mindre stöd.

Under trycket från oron för den ekonomiska krisen och klimathotet (att frågan drivs hårt just nu är ingen slump, kärnkraftsanhängarna har sett en chans och tagit den) håller tålamodet hos många på att ta slut. Alternativen börjar verkligen i bredare kretsar pessimistiskt avskrivas som orealistiska i den meningen att de inte ses som ersättningsalternativ inom överskådlig framtid till just kärnkraften. Utbyggd kärnkraft är nog det som efterfrågas i allt högre grad. I det läget och i den atmosfären har allianspartierna agerat.

Och ska det till en utbyggnad, har regeringen ändå bakat in det i ett konstruktivt utformat paket, även när det gäller fortsatta satsningar på alternativen. Det lär underlätta för centerledningen när det interna missnöjet börjar ta sig offentliga uttryck.

Vad som också är positivt, om man utgår ifrån att kärnkraften nu tyvärr har ett ganska stort stöd i opinonen, är att energipolitiken i Sverige får en större klarhet. Att vela och vackla och skjuta upp viktiga avgöranden på grund av gamla låsningar är det sämsta av alla alternativ ur både miljö- och energiförsörjningssynpunkt.

Mest spännande nu blir att se socialdemokraternas reaktion, inte minst bland de lokala och regionala företrädare som är öppet kärnkraftvänliga. Ann-Charlotte Marteus har en annan nyans i sin slutsats om kärnkraften än jag, men gör en tänkvärd kommentar i Expressen om det nya energipolitiska läget.

Det här blir förstås även ämnet för morgondagens ledare.