Tung post i tungt läge väntar för Baylan

En tung post i ett lika tungt läge väntar Ibrahim Baylan som ny partisekreterare för socialdemokraterna.
Det är slutklämmen på en analys av socialdemokratin i min lördagskrönika den här veckan, där jag driver tesen att socialdemokraternas problem inte är Mona Sahlins ledarskap – som jag betecknar som ibland rentav underskattat – utan andra och mycket mer djupgående saker.

(Inom parantes sagt: När det gäller smågnabbet, bitvis känsloladdat tycks det, som pågår mellan olika partidistrikt, olika s-märkta ledarsidor och mellan olika s-bloggare kring Baylans utnämning till partisekreterare har jag svårt att se något logiskt mönster i det. Där blandas vad jag förmodar är regionala aspekter, med en del hänsyftningar till – också motsägelsefulla, jag ser ingen tydlig linje – ideologiska kontroverser. Säkert spelar även gamla personella spänningar en roll, gammalt skav mellan olika falanger och personer av det slag som finns i alla större organisationer. För en utomstående är det snudd på omöjligt att analysera och greppa vad bråket egentligen bottnar i förutom det allmänna partiläge jag beskriver i krönikan nedan.)

Och så finns det en passage i krönikan på slutet om varför det eventuellt kommande förslaget att begränsa rätten till studiemedel från sex till fyra år vore ett dåligt sådant.

I övrigt tror jag att krönikans upplägg och utvikningar talar för sig själv, även om den gör sig bättre grafiskt i papperstidningen.

————————–

’Sahlin inte socialdemokraternas problem

(Okej, innan krönikan så ställer vi oss upp och sjunger. Och jag vill inte se några maskare som bara rör på läpparna och låtsas. Ta i ordentligt nu, med magstöd, direkt i första versen:

"Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!)"

De flesta verkar ense om att Ibrahim Baylan tillträder som omstridd socialdemokratisk partisekreterare i ett för partiets högsta ledning jobbigt läge.
Att Mona Sahlin har stora problem att hantera ordförandeskapet i ett parti utan inre, ideologisk stadga är uppenbart. Det senaste halvåret har det mesta gått snett för Sahlin. Men vad har varit självförvållat och vad har bara varit oundvikliga följder av socialdemokratins historiska utveckling från statsbärande maktparti till ett parti bland de andra? Vad har varit misstag och vad har varit framsynta, om än impopulära försök att förnya en organisation som inte velat bli förnyad?

Det finns, som jag påpekat tidigare, något motsägelsefullt, och delvis orättvist, i kritiken av Mona Sahlin. För hennes uppdrag är hopplöst: att från oppositionsbänken leda ett av disparata särintressen komplext sammansatt parti som till sin organisatoriska uppbyggnad förutsätter ett stabilt maktinnehav är nästan omöjligt.
Hon får kritik både för det hon gör, eller inte gör, och för hur det egna partiet reagerar efteråt. Det är en moment 22-situation hon inte kommer undan så länge partiet mentalt lever kvar i föreställningen om det eviga minoritetsregerandet och organisatoriskt sitter fast i ett 1800-talstänkande.

När Sahlin, vid utspelet förra året om närmare samarbete med miljöpartiet, gjorde precis vad liberala debattörer oupphörligt krävt: dumpade vänsterpartiet och gav besked om vilket regeringsalternativ hon vill företräda, fick hon inte bara möta ett vänsteruppror internt, utan också stå till svars för det upproret i många skadeglada kommentarer utifrån.
Jag tror fortfarande att försöket att etablera ett s-mp-samarbete utan vänsterpartiet hade haft större utsikter att, ur s-perspektiv, bli strategiskt framgångsrikt än det svajiga rödgröna trepartihalvhjärteriet. Men socialdemokratin var inte mogen.

(Härlig energi, men lite för välkammat, allt vad ni har nu i andra versen:

"O konung, folkets majestät
är även ditt: beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot –
en kunglig fotapall.")

När Mona Sahlin gör det som liberala debattörer i alla tider krävt att s-ledningar ska göra, håller en linje i en sakfråga trots sursura miner från mäktiga fackförbund, nämligen i kärnkraftsfrågan, blir hon inte bara ifrågasatt internt utan får också höra beskäftiga uppmaningar från allianshåll att "lyssna på facket".
Sahlin hade kunnat ta regeringens hand för att istället väcka ett annat internt missnöje. Den djupa interna konflikten hade funnits där ändå. Socialdemokratin är inte mogen en energipolitisk enighet, lika lite som den är mogen en samlad linje i exempelvis skolpolitiken, välfärdspolitiken, utrikespolitiken eller näringspolitiken.
Mona Sahlin har inte lyckats överbrygga motsättningarna, men hade någon annan klarat det bättre? Kanske, men jag tvivlar. Sahlins partiledarproblem är inte i första hand att söka i hennes, möjligen ibland underskattade, ledarskap, utan i den vilsna socialdemokratins inneboende motsättningar och omöjligheter.

(Tredje versen, lite nedtonat i början, och så fullt ös sista raden:

"Men stundar ock vårt fall en dag,
från dina skuldror purpurn tag,
lyft av dig kronans tvång
och drag de kära färger på,
det gamla gula och det blå,
och med ett svärd i handen gå
till kamp och undergång!")

Så går det när gamla maktapparater måste ställa om till att bli normala partier. I ensam regeringsställning kan de hålla olika lobbygrupper på gott humör genom att fördela uppdrag och betjäna intressen budget- och lagstiftningsvägen. Men i opposition blir det hela havet stormar – stolar blir över, ommöbleringar måste ske, gamla spindlar i nätet flyttas ut i periferin, invanda mönster brytas: det skapar dålig stämning och konflikter. Och så tappar en stressad ledning till slut kompassen, begår allt fler misstag och förverkar förtroende i snabb takt. I ett sånt läge får förstås en ny partisekreterare en nyckelfunktion. Ibrahim Baylan tillträder en tung post i ett lika tungt läge.

——————–
För övrigt: Studier tar ofta onödigt många år i anspråk. Men att begränsa rätten till studiemedel från sex till fyra år vore en dålig idé. Den nuvarande krisen visar allt som hänger ihop: behovet av flexiblare arbetsmarknad, bättre småföretagarklimat, minskat skråtänkande, uppvärdering av bildningsideal, goda möjligheter till livslångt lärande och nya karriärval och robusta, generella trygghetssystem som underlättar, inte bromsar, strukturomvandlingar. Ledord: Rörlighet, nyfikenhet och förändringsmod. Då är förslag som hotar att begränsa en jämlik rekrytering till högre studier och hämmar dem som inte vet precis vad de vill från början, eller som råkar utvecklas även efter tonåren, mycket kontraproduktiva.

(Magiskt, och så i alldeles stilla stämning, nästan viskande, fjärde versen:

"Och grip vår sista fana du
och dristeliga för ännu
i döden dina män!
Ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god, och svepa dig i den."

Fantastiskt, mer hinner vi tyvärr inte i dag, men tack, underbart.)