Musikens betydelse för skrivandet
Om man lyssnar på den musik som passar till ens stämningsläge i ett visst ögonblick eller om musiken bestämmer vilken stämning man befinner sig i är en tvistefråga. Jag tror som de flesta att det är en kombination av båda.
Men att en ledartext färgas av den musik som ledarskribenten lyssnar till under skrivandets gång står för mig utom tvivel.
Själv skriver jag i princip aldrig något utan musik i hörlurarna, knappt ens mejl. Det beror inte på att jag koncentrerar mig bättre med musik, utan snarare tvärtom. Genom musiken distraheras jag tillräckligt mycket för att skrivkramp och självtvivel ska släppa lite och de stilistiska formuleringarna börja smyga fram i lite mer obevakade ögonblick. Ungefär som man i bollsporter lyckas bättre om man slappnar av något och låter instinkten ta över.
Ibland kan musiken stimulera ilska när man inte tycker sig ha några åsikter, ibland kan den dämpa överdrifter när man börjar käfta och gläfsa alltför primitivt.
Musiken är för mig viktig framför allt i första fasen av skrivandet. Sista finslipningar och korrekturläsning fungerar bra också i tystnad.
Efter att jag redigerat in en egen text och skickat iväg ledarsidan till plåt, och texten alltså är utom räckhåll för ändringar och korrigeringar, är musiken livsviktig som motvikt till blamagegudens hånskratt över alla bristerna i det jag skrivit. Somna i rimlig tid på natten kan man ändå inte efter exempelvis en lördagskrönika. Det är ju många yrkesgrupper som delar den erfarenheten av svårigheten att släppa jobbet efter vissa uppdrag. Jag ’nattvandrar’ ofta i lägenheten med min mp3-spelare för att bli av med ångesten över en ivägskickad text.
Just nu filar jag på morgondagens krönika om bland annat socialdemokraternas skatteutspel, och gör det till dessa ljuvliga bakgrundstoner, vad det får för effekt på krönikan återstår att se:
