Konsten att vara som bäst när det gäller

Min lördagskrönika den här veckan fungerar nog bättre rent grafiskt i papperstidningen än här på bloggen, men handlar under alla omständigheter i lite växelvisa resonemang om krisen, socialdemokraternas senaste utspel, varför alliansen borde få tuffare motstånd av oppositionen och vikten av att vara bäst när det gäller:

’Konsten att vara som bäst när det gäller

…"rise to the occasion" är ett bra uttryck på engelska som inte har någon given motsvarighet på svenska. Att vara bäst när det gäller, att toppa formen, att lyfta sig i avgörande lägen, ligger kanske närmast till hand. I dagsdebatten är det mer tillämpligt på idrott – där utvärderingen kommer direkt i form av resultatlistor – än på politik, där en samlad utvärdering av ett ledarskap kan dröja decennier, ibland sekel.

Det är märkligt hur man fortfarande någonstans förutsätter att socialdemokraterna, med så lång regeringserfarenhet, stora resurser och larmande tonfall, ska ha mer att komma med än vad de visat hittills under mandatperioden. Jag har förutsatt att de från oppositionsbänkarna i god tid före nästa val ska börja sätta alliansen under press i väl utvalda sakfrågor; att de i insikt om tidigare misslyckanden ska söka vinna tillbaka en del problemformuleringsprivilegier genom intressanta uppslag och konstruktiva, överraskande reformidéer på centrala områden som företagande, arbetsmarknad, utbildning, socialförsäkringar, offentlig sektor, miljö, integration – rakt över fältet. Det sker inte.

…den samtida väljarkåren och den senare historieskrivningen delar långt ifrån alltid samma bedömning av hur väl en politisk ledning uppträtt i svåra tider. Och det är förstås inte givet att den historiska återblicken är mer korrekt och balanserad än den samtida uppfattningen.

I grund och botten tilltror jag socialdemokratin den förmågan och den självinsikten. Det är ju inte så att regeringen är felfri eller har situationen så under kontroll att det skulle saknas utrymme för en vass opposition. Men socialdemokraterna förmår uppenbarligen inte samla sig till något nytänkande som på allvar utmanar alliansen.
I går kom Mona Sahlin och Thomas Östros med ett krisutspel på DN-debatt. Allt var givetvis inte fel. I kraven på höjt tak i a-kassan tänker man klarsyntare än regeringen. En del skrivningar om nya, kvantitativa utbildningssatsningar kändes ur takt med läget inom den högre utbildningen, men perspektivet är relevant i varseltider.
Men framför allt handlade det om höjda skatter, bland annat höjd inkomstskatt och återinförd förmögenhetsskatt. De fem miljarder som ska tas in i skatthöjningar presenteras nästan som något väldigt, men är snarast marginella jämfört med krisens omfattning och redan beslutade krispaket; alldeles bortsett från höjningarnas krisförvärrande effekter. Framtidspolitik? Nej.

…ändå är det i hopp om att upptäcka just den egenskapen – att vara bäst när det verkligen gäller- som blickar runt om i världen vänds mot regeringar, näringslivsaktörer, organisationsföreträdare och medier med två frågor: (1) kommer de att lyckas att bemästra krisen? Och (2) vilka är kriterierna på en lyckad krishantering? Och när den ekonomiska krisen sedan är övervunnen kommer tre perspektiv att kräva analys:

Som krispaket för tillväxt, jobb och välfärd vore Sahlins och Östros politik kortsiktig, perifer och delvis direkt kontraproduktiv. Idéer om företagsklimat, innovationer och entreprenörskap, kvalitet i forskning och utbildning, framtidsjobb inom nya branscher – knappt någonting. Visst gensvar lär man få i frågan om extra pengar till kommunerna och inslag i vidareutbildningssatsningarna, men i övrigt lär det bekräfta bilden av en socialdemokrati i djup identitetskris.
För varje nytt s-utspel blir man lika förvånad över frånvaron av förnyelse och fräscha infallsvinklar. Självklart hjälper det inte att det egna regeringsalternativet är illa förberett och omöjliggör klara besked. Men frågan kommer smygande: är socialdemokraterna i dag helt enkelt inte bättre än så här? Är partiet som historiskt ofta lyft sig i rätt ögonblick nu som sämst när det gäller?

…bakgrunden: vad gjorde att den av alla förutspådda lågkonjunkturen kom med så våldsam fart och rutschade ner i efterkrigstidens värsta ekonomiska stupfall?
krishanteringen: hur bekämpades nedgången? Där står vi mitt i virrvarret just nu.
framtiden: vilka slutsatser kan man dra och hur kan man förebygga så att nästa konjunktursvacka inte blir lika brutal?

Alliansen kan också på flera områden anklagas för att bära skygglappar och klamra sig fast vid det man gick till val på 2006 utan ork att titta framåt och ge raka besked. Betraktar man alliansen som regeringsalternativ inför 2010-2014 är frågetecknen förvånansvärt många. Skillnaden mellan regering och opposition just nu är att där regeringen krisagerar framstår det ändå som mer metodiskt, träffsäkert och genomtänkt än där oppositionen kriskräver utan eftertanke. Och när regeringen marscherar på stället och blundar befinner den sig ändå ett antal år närmare nuet i sin världsbild än när socialdemokraterna gör samma manöver.

…frågorna går inte att isolera från varandra. Men när regeringar utvärderas i allmänna val de kommande åren lär det vara framför allt den akuta krishanteringen som står i centrum, på gott och ont.

Det är inget att glädjas åt. Sverige skulle behöva en vaknare och modernare socialdemokrati som utifrån en självkritisk nytolkning av sitt idéarv synade och satte alliansen på tuffare prov. Sverige skulle också må bra av mindre betongfast blockpolitik. Även liberaler har skäl att hoppas på en sådan utveckling. Nästa val borde avgöras av vilket regeringsalternativ som varit bäst när det gällt som mest, inte vilket regeringsalternativ som undvikit att fallera helt. Avgörs valet 2010 på det sistnämnda kriteriet, kommer alliansen att vinna förnyat förtroende. Men kraven borde vara högre än så och konkurrensen hårdare än nu, i prövande tider.’