Om man vill förstå biblioteksdebatten i Umeå

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

En av punkterna på dagordningen inför Umeå-fullmäktige i dag handlar om frågan om stadsbibliotekets framtida placering. Det är kanske inte dagens viktigaste punkt, men intressant lika fullt, eftersom det är en av de klurigaste debatterna att förstå om man inte är uppväxt i stan och inpräntad av det rätta "bevara är bra, förändring är suspekt"-tänkandet.

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Så för eventuellt lyssnande nyinflyttade som likt mig inte förstått att Umeås centrum är världsalltets gåva till estetiken, arkitekturen och stadsplaneringen och att förändringar av denna optimalt utformade och oslagbart planerade stadskärna i princip alltid är av ondo: här kommer en förklaring till hur man måste tänka för att inte riskera sin själ i biblioteksfrågan.

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Kajen, platsen med den fräscha, urbant postironiska parkeringsplatsen vid Umeås bästa läge nere vid älven, har lite löst nämnts som en tänkbar plats för ett nytt kulturens hus; eventuellt med stadsbiblioteket som hjärta om bibliotekets framtida behov ändå skulle kräva förändrade eller nya lokaler.
Ett öppet, icke-kommersiellt året-runt-rum i attraktivt läge, en ny kulturell mötesplats i kulturstaden, ett bibliotek som ges förtur till bästa platsen – i förstone kan det ju låta sympatiskt, rentav en idé värd att hålla levande och undersöka närmare i väntan på att bibliotekets behov klargörs.
Men nej, låtom oss icke indoktrineras.

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Glöm aldrig när bibliotekets framtid diskuteras huvudargument ett: Vasaplan ligger så centralt att det närmast utgör en egen magnetisk pol. Allt annat är periferi. Och kajen eller Storgatan, jösses, de är galaxer så far, far away i Umeås gigantiska, metropoliska centrum att skulle man förlägga någonting ens i närheten av dem skulle det i princip krävas en ny flyglinje för att människor ska kunna ta sig dit.

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Därför bör bibliotekets framtid avföras från dagordningen omedelbart bums. Det skall ligga där det ligger. Det får så lov att ha de behov som krävs för att det ska kunna ligga kvar där det ligger. Det är läget, inte behoven, som måste vara vägledande. Umeås centrum ska överhuvudtaget förbli som det blivit. Förbättringar är otänkbara, förändringar av ondo, influenser är farliga, redan tanken på något annat än det som är skulle kunna rubba den subtila balansen. Förresten mår människor bra av snålblåst och snö inför jackorna. Det är bara en tidsfråga innan CNN-helikoptrarna kommer att snurra även ovanför Vasaplan i Umeå för att rapportera om världshistoriens första för evigt felfria och oförbätterliga stadsplanering.

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.