Högre, viktiga studier i vuxenlivets början

Studiesociala kommittén – kan inte få nog av att skriva det namnet – presenterade i går sitt slutbetänkande. Det är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

——————

’Högre, viktiga studier i vuxenlivets början

För mig erbjöd de första åren av högre studier – finansierade för fulla segel och helt aningslöst av studiemedel – en vrå skyddad från ansvarstagande, yrkesvägval och vuxenliv. Det var på gott och ont.

När räkningarna från CSN dimper ner i brevlådan varje månad ångrar jag å ena sidan bittert åren med flummig världsbild, överdimensionerade studielån och veliga studievägar. Jag borde ha utformat en definitiv plan långt tidigare, gett mig ut på arbetsmarknaden, parallellt med studierna, redan från början och blivit klar med hela rasket mycket snabbare.

Ibland undrar jag om inte någon borde ha ruskat tag i mig och frågat: Vad håller du egentligen på med, varför tar du dig inte samman?

Å andra sidan finns känslan av tacksamhet kvar över systemet som med bara vissa formella krav tolererade och finansierade en krokig bildningsresa, en långsam mognadsprocess, ett par kriser på vägen och ett antal nya val av studieupplägg, innan jag började få perspektiv på vuxenliv och yrkesvärld. Kanske blev, trots allt, resultatet bättre tack vare studiestödssystemets tolerans och flexibilitet inför människors individuella egenheter. Så har det nog varit för många genom åren: vi gömde oss kanske i de högre studierna lite för länge för vårt eget bästa, men fick å andra sidan chansen att växa och lära i egen takt. För en bred rekrytering till universiteten har det stor betydelse.

Förr eller senare säger statsfinanserna ifrån, men var gränsen går, hur tolerant ett stödsystem ska vara, är inte enkelt att slå fast. Jag lutar åt att flexibiliteten är samhällsekonomiskt lönsam.

I går presenterade Studiesociala kommittén sitt slutbetänkande. Det handlar om i stort sett vettiga förslag rakt igenom. Kommittén föreslår att studiemedlen höjs med 400 kronor i månaden – åtminstone något – att fribeloppet för bidrag höjs med 30 000 kronor upp till 136 000 kronor per år för heltidsstudier och att inkomstprövningen för lån avskaffas.

Belopp kan alltid diskuteras, men grundinriktningen är utmärkt och gör upp med missförhållanden i dagens regelverk, sänder rätt signaler om värdet av heltidsstudier samtidigt som det ökar möjligheterna till ansvarstagande under studietiden. Jobb parallellt med studierna för dem som kan och vill ger minskad lånebörda och goda meriter. Det ska inte bestraffas i studiestödssystemet.

Betydligt sämre är dock kommitténs förslag att begränsa rätten att få studiemedel till fyra år, med krav på godkända ansökningar för mer därutöver. Syftet – att skynda på genomströmningen i den högre utbildningen – är gott. Men metoden är för trubbig, inskränker möjligheterna till nya studievägval i senare skeden och riskerar att fungera avskräckande på grupper som traditionellt sett tvekat inför högre studier. För bättre genomströmning och effektivare studier vore återkommande förslag om ett treterminssystem en träffsäkrare förändring.’