Förbundskanslern Angela Merkel ville helst skjuta upp valkampanjen och ge sig själv och den blocköverskridande regeringskoalitionen mellan CDU/CSU och SPD en ytterligare frist av arbetsro. Det var hon ensam om. Den tyska valkampanjen har brakat lös mitt under krisen.

Under de kommande veckorna tänkte jag här på bloggen lite övergripande gå igenom läget i de tyska partierna inför supervalåret.

Först ut är kristdemokratiska CDU/CSU:

De tyska kristdemokraterna har de senaste åren periodvis gett ett intryck av att vara ett relativt välmående och stabilt parti. Det har varit missvisande. Flera samverkande faktorer har bidragit till att dölja hur stor partiets interna osäkerhet i själva verket varit under hela mandatperioden.

Innehavet av förbundskanslerposten, de goda tiderna under högkonjunkturen, socialdemokraternas djupa och inför offentligheten demonstrerade kris och maktkamp och partiledaren Angela Merkels popularitetssiffror stärkta av utrikespolitisk goodwill gjorde länge att framför allt CDU kontrasterade på ett positivt sätt till regeringskollegan SPD.

Men det senaste halvåret har fasaden krackelerat. Bayerska CSU åkte på ett historiskt sett förnedrande valnederlag i de senaste delstatsvalen med en rejäl ommöblering av partiledningen som följd. Den nye CSU-ledaren Horst Seehofer är i desperat behov av att profilera sig och sitt parti redan inför Europaparlamentsvalet och tar därför varje chans att markera en egen linje gentemot systerpartiet och gärna ställa till lite problem för Angela Merkel.

Den ekonomiska krisen har ökat kraven på ett aktivt ledarskap från regeringen och omöjliggjort Merkels patenterade och ofta effektiva metod att med neutralt uttryck avvakta och sväva lite ovanför turbulenser och konflikter så länge som möjligt i väntan på att de ska värka ut av sig själva eller motståndarna snubbla över egna fötter en efter en.

Nu måste hon ta snabbt ställning oftare, visa utåtriktade ledaregenskaper och kommunikativa gåvor på ett helt nytt sätt. Plötsligt sjunkande opinionssiffror bekräftar den politiska journalistkårens bedömning att det inte hör till den nedtonade och gärna bakom kulisserna i en trängre krets manövrerande förbundskanslerns bästa grenar.

Dessutom har hon ett dilemma: Väljarna efterlyser mer av förbundskanslern Merkel i den fortsatta krisbekämpningen, lyft över hämmande partipolitiskt käbbel.
Det kristdemokratiska partiet däremot, trött på kompromisserna med SPD och den egna otydliga profilen, efterlyser mer av partiledaren och valkampanjlokomotivet Merkel.
Hon kan inte tillfredställa båda önskemålen samtidigt och hon har inte råd att gå in helt och fullt för bara en av rollerna under den värsta ekonomiska krisen på ett halvt sekel.

Som inte särskilt religiöst markerad protestant uppväxt i gamla DDR och med en politisk karriär som tog sin början direkt på höga nivåer, utan den normala förankringen i en partiapparat och ett partiland, är Angela Merkel paradoxalt nog något av en främmande fågel i sitt eget parti. En återkommande kritik mot henne är att hon visserligen är skicklig på att avläsa stämningen bland breda väljarlager, men betydligt sämre på att förstå sina egna kristdemokrater.

Motståndet mot Merkel från en tajt grupp jämnåriga, manliga kristdemokratiska delstatsregeringschefer har upplösts i takt med att de åkt på valnederlag (som Roland Koch i Hessen förra året efter en sjaskig, lätt främlingsfientlig valkampanj), gjort bort sig på olika sätt (som Günter Oettinger i Baden-Württemberg) eller valt att ligga lågt för att inte förstöra sina chanser (som Christian Wulff i Niedersachsen) och sedan börjat kämpa inbördes om platsen som partiets nummer två. Men det finns fortfarande en skepsis i umgänget mellan Merkel och den övriga CDU-toppen.

Dessutom är CDU ideologiskt vilset, vilket över tid är oundvikligt i socialt och kulturellt föränderliga tider för ett parti som översatt i svenska förhållanden rymmer inslag av korporativistisk socialdemokratism, centerpartistisk landsbygdsförankring, moderat blandning av socialkonservatism och ekonomisk liberalism och stark kyrklig koppling – och som traditionellt haft både hyfsat världsöppna, hyfsat liberala företrädare och en del öppet reaktionära företrädare, framför allt förr om åren.

Den djupa lågkonjunkturen har väckt gamla interna motsättningar i synen på staten till liv. De krav på ökade statliga ingrepp i ekonomin (kanske rentav en räddande hand till hotade Opel) som följer i krisens spår är mycket svårare att hantera ideologiskt för CDU/CSU än för SPD.
2003 höll Angela Merkel ett uppmärksammat tal på en CDU-partikongress i Leipzig där hon med systemskiftesretorik krävde radikala och långtgående reformer av den tyska ekonomin och välfärdssamhället.
Men efter en misslyckad valrörelse 2005 där SPD och Gerhard Schröder var på vippen att vända ett jätteunderläge till valseger har Angela Merkel som förbundskansler helt släppt det radikala tonfallet, placerat sig stabilt i en mittfåra och istället tidvis nästan framstått som Tysklands populäraste socialdemokrat, så kristdemokrat hon är. Det har delvis varit en effekt av det blocköverskridande regeringssamarbetet, men också en anpassning till vad Merkel verkar uppfatta som ett tydligt nej från väljarnas sida i valet 2005 till all systemskiftesretorik.

En vanlig kritik mot Merkel är också att hon sökt ockupera ekonomi och näringslivspolitik som eget ansvarsområde men utan att riktigt lyckas, och därigenom inte bara stött bort och underminerat de mest kompetenta talesmännen inom det egna partiet, utan också gett SPD chansen att ta initiativet i frågor som traditionellt varit hemmaplan för CDU.

På förskjutningen från lite nyliberalt reformradikal till försiktigare mittengeneral i Merkels profil har liberala och mycket marknadsorienterade FDP profiterat. FDP:s företrädare tröttnar inte på att anklaga CDU för att vara inne på socialistiskt spår i sin krishantering och har belönats av väljarna med framgångar i delstatsvalen och nästan rekordhöga opinionssiffror. Konkurrensen om samma väljargrupper har fått CDU/CSU och FDP att gräla inför öppen ridå, trots att både partierna fortsatt betonar att en gemensam koalition efter hösten förbundsdagsval är det gemensamma målet, i nödfall tillsammans med de gröna.

Försöken att förnya CDU:s framtoning, exempelvis med en modernare familjepolitik efter nordisk modell, och vidga partiets kontaktytor mot nya väljargrupper, har skapat osäkerhet bland dess konservativa kärnväljare. Den oron förstärktes när Merkel – med rätta och till sin heder – gick till hårt angrepp mot påvens uppträdande vid hävandet av bannlysningen mot förintelseförnekaren Richard Williamson och krävde ett klargörande. Att en förbundskansler "tillrättavisade" påven var för många konservativa, katolska kristdemokrater en oacceptabel förlöpning. Merkel fick stöd från många håll, men ifrågasattes internt.

Och i de senaste opinionsmätningarna har stödet för CDU alltså sjunkit rejält, och avståndet till SPD är plötsligt inte längre så stort. Det har utlöst en våg av ifrågasättanden av Merkels ledarstil, en del berättigade, en del överdrivna, en del interna, en del externa, men alla väldokumenterade i medierna. Hennes popularitetssiffror är fortfarande höga, men stämningen inom partiet lägre än på mycket länge.

Intern splittring, ideologisk vilsenhet, oklart regeringsalternativ och ifrågasatt ledare är fyra av orsakerna till att CDU/CSU hamnat i en kris precis när det tyska supervalåret 2009 ska ta fart på allvar. Det troligaste är fortfarande att Merkel kommer att få fortsätta som förbundskansler även nästa mandatperiod, men givet är det inte.

Min lördagskrönika den här veckan fungerar nog bättre rent grafiskt i papperstidningen än här på bloggen, men handlar under alla omständigheter i lite växelvisa resonemang om krisen, socialdemokraternas senaste utspel, varför alliansen borde få tuffare motstånd av oppositionen och vikten av att vara bäst när det gäller:

’Konsten att vara som bäst när det gäller

…"rise to the occasion" är ett bra uttryck på engelska som inte har någon given motsvarighet på svenska. Att vara bäst när det gäller, att toppa formen, att lyfta sig i avgörande lägen, ligger kanske närmast till hand. I dagsdebatten är det mer tillämpligt på idrott – där utvärderingen kommer direkt i form av resultatlistor – än på politik, där en samlad utvärdering av ett ledarskap kan dröja decennier, ibland sekel.

Det är märkligt hur man fortfarande någonstans förutsätter att socialdemokraterna, med så lång regeringserfarenhet, stora resurser och larmande tonfall, ska ha mer att komma med än vad de visat hittills under mandatperioden. Jag har förutsatt att de från oppositionsbänkarna i god tid före nästa val ska börja sätta alliansen under press i väl utvalda sakfrågor; att de i insikt om tidigare misslyckanden ska söka vinna tillbaka en del problemformuleringsprivilegier genom intressanta uppslag och konstruktiva, överraskande reformidéer på centrala områden som företagande, arbetsmarknad, utbildning, socialförsäkringar, offentlig sektor, miljö, integration – rakt över fältet. Det sker inte.

…den samtida väljarkåren och den senare historieskrivningen delar långt ifrån alltid samma bedömning av hur väl en politisk ledning uppträtt i svåra tider. Och det är förstås inte givet att den historiska återblicken är mer korrekt och balanserad än den samtida uppfattningen.

I grund och botten tilltror jag socialdemokratin den förmågan och den självinsikten. Det är ju inte så att regeringen är felfri eller har situationen så under kontroll att det skulle saknas utrymme för en vass opposition. Men socialdemokraterna förmår uppenbarligen inte samla sig till något nytänkande som på allvar utmanar alliansen.
I går kom Mona Sahlin och Thomas Östros med ett krisutspel på DN-debatt. Allt var givetvis inte fel. I kraven på höjt tak i a-kassan tänker man klarsyntare än regeringen. En del skrivningar om nya, kvantitativa utbildningssatsningar kändes ur takt med läget inom den högre utbildningen, men perspektivet är relevant i varseltider.
Men framför allt handlade det om höjda skatter, bland annat höjd inkomstskatt och återinförd förmögenhetsskatt. De fem miljarder som ska tas in i skatthöjningar presenteras nästan som något väldigt, men är snarast marginella jämfört med krisens omfattning och redan beslutade krispaket; alldeles bortsett från höjningarnas krisförvärrande effekter. Framtidspolitik? Nej.

…ändå är det i hopp om att upptäcka just den egenskapen – att vara bäst när det verkligen gäller- som blickar runt om i världen vänds mot regeringar, näringslivsaktörer, organisationsföreträdare och medier med två frågor: (1) kommer de att lyckas att bemästra krisen? Och (2) vilka är kriterierna på en lyckad krishantering? Och när den ekonomiska krisen sedan är övervunnen kommer tre perspektiv att kräva analys:

Som krispaket för tillväxt, jobb och välfärd vore Sahlins och Östros politik kortsiktig, perifer och delvis direkt kontraproduktiv. Idéer om företagsklimat, innovationer och entreprenörskap, kvalitet i forskning och utbildning, framtidsjobb inom nya branscher – knappt någonting. Visst gensvar lär man få i frågan om extra pengar till kommunerna och inslag i vidareutbildningssatsningarna, men i övrigt lär det bekräfta bilden av en socialdemokrati i djup identitetskris.
För varje nytt s-utspel blir man lika förvånad över frånvaron av förnyelse och fräscha infallsvinklar. Självklart hjälper det inte att det egna regeringsalternativet är illa förberett och omöjliggör klara besked. Men frågan kommer smygande: är socialdemokraterna i dag helt enkelt inte bättre än så här? Är partiet som historiskt ofta lyft sig i rätt ögonblick nu som sämst när det gäller?

…bakgrunden: vad gjorde att den av alla förutspådda lågkonjunkturen kom med så våldsam fart och rutschade ner i efterkrigstidens värsta ekonomiska stupfall?
krishanteringen: hur bekämpades nedgången? Där står vi mitt i virrvarret just nu.
framtiden: vilka slutsatser kan man dra och hur kan man förebygga så att nästa konjunktursvacka inte blir lika brutal?

Alliansen kan också på flera områden anklagas för att bära skygglappar och klamra sig fast vid det man gick till val på 2006 utan ork att titta framåt och ge raka besked. Betraktar man alliansen som regeringsalternativ inför 2010-2014 är frågetecknen förvånansvärt många. Skillnaden mellan regering och opposition just nu är att där regeringen krisagerar framstår det ändå som mer metodiskt, träffsäkert och genomtänkt än där oppositionen kriskräver utan eftertanke. Och när regeringen marscherar på stället och blundar befinner den sig ändå ett antal år närmare nuet i sin världsbild än när socialdemokraterna gör samma manöver.

…frågorna går inte att isolera från varandra. Men när regeringar utvärderas i allmänna val de kommande åren lär det vara framför allt den akuta krishanteringen som står i centrum, på gott och ont.

Det är inget att glädjas åt. Sverige skulle behöva en vaknare och modernare socialdemokrati som utifrån en självkritisk nytolkning av sitt idéarv synade och satte alliansen på tuffare prov. Sverige skulle också må bra av mindre betongfast blockpolitik. Även liberaler har skäl att hoppas på en sådan utveckling. Nästa val borde avgöras av vilket regeringsalternativ som varit bäst när det gällt som mest, inte vilket regeringsalternativ som undvikit att fallera helt. Avgörs valet 2010 på det sistnämnda kriteriet, kommer alliansen att vinna förnyat förtroende. Men kraven borde vara högre än så och konkurrensen hårdare än nu, i prövande tider.’

Om man lyssnar på den musik som passar till ens stämningsläge i ett visst ögonblick eller om musiken bestämmer vilken stämning man befinner sig i är en tvistefråga. Jag tror som de flesta att det är en kombination av båda.

Men att en ledartext färgas av den musik som ledarskribenten lyssnar till under skrivandets gång står för mig utom tvivel.

Själv skriver jag i princip aldrig något utan musik i hörlurarna, knappt ens mejl. Det beror inte på att jag koncentrerar mig bättre med musik, utan snarare tvärtom. Genom musiken distraheras jag tillräckligt mycket för att skrivkramp och självtvivel ska släppa lite och de stilistiska formuleringarna börja smyga fram i lite mer obevakade ögonblick. Ungefär som man i bollsporter lyckas bättre om man slappnar av något och låter instinkten ta över.

Ibland kan musiken stimulera ilska när man inte tycker sig ha några åsikter, ibland kan den dämpa överdrifter när man börjar käfta och gläfsa alltför primitivt.

Musiken är för mig viktig framför allt i första fasen av skrivandet. Sista finslipningar och korrekturläsning fungerar bra också i tystnad.

Efter att jag redigerat in en egen text och skickat iväg ledarsidan till plåt, och texten alltså är utom räckhåll för ändringar och korrigeringar, är musiken livsviktig som motvikt till blamagegudens hånskratt över alla bristerna i det jag skrivit. Somna i rimlig tid på natten kan man ändå inte efter exempelvis en lördagskrönika. Det är ju många yrkesgrupper som delar den erfarenheten av svårigheten att släppa jobbet efter vissa uppdrag. Jag ’nattvandrar’ ofta i lägenheten med min mp3-spelare för att bli av med ångesten över en ivägskickad text.

Just nu filar jag på morgondagens krönika om bland annat socialdemokraternas skatteutspel, och gör det till dessa ljuvliga bakgrundstoner, vad det får för effekt på krönikan återstår att se:

Det är som att surfa in och kolla på startlistan till nästa veckas gulddivision, fast en gång i månaden bara. Och nu ligger den ute. Interpellationerna och frågorna känns ju ofta mest intressanta på förhand.

Ett starkt initiativ.

Tidigare i dag höll jag ett anförande med rubriken ’lokaltidningen som opinionsbildare’.
Det handlade lite grand om VK:s frisinnade historia, Gustav Rosén, Matts Balgård, Västerbotten som län ur ett opinionsbildningsperspektiv och vad målet för en ledarsidas arbete egentligen är i dag med den strikta uppdelningen mellan opinionsavdelning och nyhetsredaktion på en modern tidning och med de nya publiceringsformer som tillkommit.

Frågorna efteråt handlade bland annat om:

– hur Skellefteå behandlas i VK:s spalter

– hur jag ser på den eventuella konflikten mellan investeringar och naturintressen i inlandet (för vindkraft och gruvbrytning, men mot uranbrytning kan väl sammanfatta mitt pragmatiska från-fall-till-fall-svar som mynnade i, eller borde ha mynnat i, att landsbygden i grunden måste vilja ta chansen och bejaka utveckling, förändring och företagande på så många områden som möjligt för att bryta den nedåtgående spiralen och ta makten över sin egen framtid, men att grundläggande naturvärden givetvis måste värnas, ibland kan vara den modernaste av alla resurser och är viktiga för att exempelvis attrahera inflyttning)

– vad det betyder att VK-koncernen, som en gång i tiden grundades för att bryta ett tidningsmonopol i Umeå, i dag äger både VK och socialdemokratiska VF och har en sådan dominerande ställning på mediemarknaden

En fråga som jag grunnat extra mycket på under resten av dagen handlade om Norrbotniabanan kontra visionen om en bro över Kvarken, om uppmärksamheten kring den sistnämnda gjort att engagemanget och intresset för Norrbotniabanan sjunkit något bland olika aktörer i Umeå.

Jag svarade att jag trodde att det var så, även om tidsperspektiven naturligtvis är helt olika för de två projekten, och att det ur ett Norrlandsperspektiv vore synd att tänka i termer av att det ena utesluter det andra. Båda ’tänken’ – bättre transporter över Kvarken och Norrbotniabana – hör ihop, kompletterar varandra och behövs. Men visst är det så att Norrbotniabanan hamnat lite mer i skymundan i Umeåsnacket sedan Botniabanan närmat sig slutmålet och Kvarkenbrovisionen diskuteras flitigare?

Efter att ha surrat med lite folk – the ’usual suspects’ så att säga – under dagen om det här med Earth Hour och fått tuggmotstånd är jag beredd att inte ändra, men dock nyansera mitt sura och kritiska ställningstagande från tidigare litet grand. Att det är tänkt som en global manifestation har förstås sina poänger och kan det väcka reflektioner kring klimat och energi ur ett sådant perspektiv är det givetvis bra. Och sett som en teatral installation är det väl intressant.

Det är dock viktigt att ifrågasätta centrala inslag i upplägget, bland annat just mörkersymboliken och faran för att symbolhandlingen på lördag inte blir något mer än just det, utan bara en ursäkt för att låta åtgärder, omställningar, beteendeförändringar och politiska åtaganden som faktiskt betyder något konkret hamna i bakgrunden sedan samvetena dövats. Skeptisk ska man också vara mot allt som luktar oreflekterad, förmanande kollektivistisk hänförelse inför symbolhandlingar. Men okej, det finns vissa aspekter av manifestationen som är mer sympatiska och bättre knyter an till den hedervärda grundtanken.

Möjligen gör det här inlägget att den ’andra sidan’ i frågan hör av sig mer aktivt – resten av the ’usual suspects’ så att säga – då får jag väl nyansera mig igen.

Hela tiden kommer nya exempel på nedslående och osolidarisk utvisningsiver som bara känns solkig.

Jag kan inte hjälpa det, men hur jag än försöker – och jag har försökt i flera dagar nu – att se välvilligt på uppmaningen att släcka ned alla lampor på lördag för klimatets skull så känns symboliken för mig bakvänd.

Att aktivt koppla miljömedvetenhet, hållbar utveckling och klimatansvar till mörker, mörkläggning och nedsläckning är inte särskilt lyckat. De som vill misstänkliggöra klimatsatsningar, energieffektiviseringar och förnyelsebara energikällor kommer genom detta att få precis det uran på sin kvarn som de inte förtjänar.

Hållbar utveckling, ny miljöteknik, nya prioriteringar, klimatsmarta satsningar och förnuftiga effektiviseringar borde symboliseras av ljus och framsteg, inte av mörker.
Syftet med aktionen må vara mycket god, men analysen bakom valet av symbolåtgärd hamnar snett och som pr-jippo känns det lika fräscht och hipp som sabotageaktioner mot landsbygdsbilister i Norrland mitt i smällkalla vintern.

Målet är att väcka miljöengagemang och klimatmedvetenhet förtjänar bättre än så här.

Och rönen har sin gång.