Alkoholskattehöjning i Finland

Av , , Bli först att kommentera 0

Ismo Tuominen, regeringsråd på social- och hälsovårdsdepartementet i Finland tror att alkoholskattesänkningen i Finland 2004 i historieskrivningen kommer att kallas ’2000-talets största socialpolitiska katastrof’. Det kan väl möjligen diskuteras, det saknas nog ett "hittills" i den meningen, men nu ska i alla fall alkoholskatten i Finland höjas rejält enligt regeringsbeslut. Återstå att se om det får återverkningar på den svenska debatten om alkoholskatterna.

Koalitionsförhandlingar i full gång?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det här vänliga, lyssnande samtalet mellan Ronald Pofalla och Dirk Niebel partisekretare för kristdemokratiska CDU och liberala FDP – två partier som hoppas få bilda regering tillsammans efter höstens förbundsdagsval, men också konkurrerar om samma väljare (just nu något som gynnar FDP)- säger en del om läget i tysk inrikespolitik, till vilket jag ska återkomma oftare framöver detta tyska supervalår. För nu börjar det gå hett till, med allt tuffare angrepp inom den stora koalitionen CDU/CSU-SPD.

Angela Merkel, som seglat lite ovanför tidigare konflikter, är nu i takt med allt sämre opinionssiffror för CDU mer pressad än någon gång hittills under mandatperioden. Tidigare har det mest varit hennes bittraste interna motståndare och delar av medierna som kritiserat Merkel, men nu börjar ifrågasättandena få större genklang.

Hennes ledarstil, lite tillbakadragen och avvaktande med rörelser framförallt bakom kulisserna och med en ovilja till stora offentliga gester har fungerat väl i många lägen, men blir svår att upprätthålla om det egna partiet upplever sig på väg in i en kris. Och att hålla ihop CDU ­ som till viss utsträckning befinner sig i en internt kontroversiell omvandlings- och moderniseringsprocess ­ mitt under djupaste kris i en stor koalition med socialdemokraterna, är ingen lätt uppgift.

Och tidigare så utskrattade SPD har plötsligt fått nästan lite arbetsro i skydd av problemen för CDU och CSU. Förbundsdagsvalet i höst känns ovisst och svårtippat.

Bonusar, berättigad upprördhet, men också hyckleri

Av , , Bli först att kommentera 0

Den högljutt upprörda bonusdebatten är som mediedramaturgi ett klassiskt sätt att kanalisera krisfrustration.

Det finns en hård och omfattande kärna av substans i upprördheten: Dels handlar det förstås om beloppen och beteendena i sig. Dels handlar det om bonussystemen som fenomen, en ständigt återkommande punkt i analyser av hur finanskrisen växte fram. Dels handlar det, just nu allra mest, om dubbelmoral hos och motstridiga besked från en del ledande politiker och fackföreningsföreträdare.

Det är befriande och välkommet med kritiska debatter om för de flesta medborgare svindlande och orimliga ersättningsnivåer och bonussystem. Och det är helt nödvändigt att klyftor mellan politiskt frasmakeri och faktiskt agerande i styrelserummen lyfts fram och granskas ingående.

Å andra sidan finns det, när det gäller ersättningsnivåer i allmänhet, ett väsentligt inslag av hyckleri och opportunism från mångas sida, inte minst mediernas, när man inför exempelvis populära idrottsstjärnor ofta helt knäböjer utan något ifrågasättande av liknande fenomen med skev fördelning. Det finns fler missförhållanden av det slaget att ta tag i.

Och risken finns alltid att bonusarna blir en symbolfråga som tar onödigt mycket energi från den reella krishanteringen eller ger en trivialiserande bild av den faktiska krisens omfattning och djup.

Jag tycker, som ofta, att debatten är mycket bra eftersom upprördheten är högst berättigad och en upprensning på sin plats, men att drevet är olustigt, eftersom det senare så lätt blir självblint, gör bisak till huvudsak och stimulerar fel instinkter.

Peter Örn uttryckte det bra i gårdagens VK-krönika om vad det offentliga och det privata näringslivet kan lära av den ideella sektorn.

Uppdatering: Samma debatt här som där som lite överallt.

——————–
Jag finns nu även på Twitter.

Nu fokuserar jag på alternativen till Twitter

Av , , 2 kommentarer 0

Ja, det är en historisk dag, när jag nu tar ledningen för att ställa om både mig själv och övriga världen inför nya kommunikationsformer.

Vi måste alla ge och ta. Och att kompromissa är något fint.

Det här gör jag för mina barn och barnba…

(näsduk, bitte)

…barn och barnbarns skull. Jag vill i det här sammanhanget säga att jag inte ändrat uppfattning om Twitter. Men jag kan leva med att twittrandet under överskådlig tid kommer att vara en del av min opinionsbildning.

Jag kommer naturligtvis att fokusera på alternativen. Det här är i första hand en satsning på papper, trycksvärta, brev, reservoarpennor, runskrift, röksignaler, allt det härliga, genuina, hållbara som krävs om det ytliga pladdret ska kunna reduceras till rimliga nivåer i samhällsdebatten.

Twittrandet kommer inte av mig att subventioneras med ett ruttet lingon, och kommer att få bära sina egna kaffekostnader.

Det jag gör är att ta bort förbudet för mig själv mot att twittra, sedan får twittrandet mäta sig i konkurrensen med andra arbetsuppgifter.

För mig är det här i själva verket första steget mot en avveckling av twittrandet. Men genom kompromissen kommer jag loss från interna motsättningar och skapar långsiktiga förutsättningar för lugn och ro. Så här vill jag slippa jobbiga frågor.

(Tja, vad ska jag säga, trycket blev för hårt, tjatet för enträget, nyfikenheten för stor. Mikrobloggande som socialt medium, har det även potential för publicistisk verksamhet? Hmm, att säga att jag är tveksam vore ett understatement. Parallellen med bloggar, som egentligen är hemmaplan, fast med konstgräs, för traditionell opinionsjournalistik, håller inte.

Men det är väl värt att pröva i alla fall vad ett socialt nätverkande i mikrobloggsform kan tillföra en dagstidnings opinionsbildning; testa öppenheten, se vad det ger, se vem som bryr sig. Blandningen mellan stickord, korta rapporter om yrkesmässiga överväganden, ögonblicksbilder från hur exempelvis arbetet med morgondagens ledarsida fortskrider, personliga trivialiteter om ditt och datt och själva det sociala utbytet i det sociala mediet – kanske är det stimulerande.

Och ska det testtwittras en tid, då ska det banne mig twittras för fulla muggar.

Vad det betyder för en frisinnad ledarsida återstår att se. Jag har ingen aning, det blir till att improvisera och lära. Men kunde Gustav Rosén dra runt på vägarna i en reportagebil i början av seklet vore det väl skrutt om inte ledarsidan 2009 skulle våga doppa lillfingret i twitterpölen.

Ingen kommer undan politiken för att man är konventionell, heter det i sången. Ingen kommer undan twitteriet, för att man är servil och snäll. Inte ger man fan i twitteriet, fast man är trött varenda kväll, nynnar jag i dag.)

Gynnsamt beslut för Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

Om beskedet från regeringen i förra veckan att Umeå City Airport ska ingå i det nationella basutbudet av flygplatser handlar vår huvudledare i dag:

——————————–

’Gynnsamt beslut för Umeå
För det växande Umeå kan infrastruktursatsningarna och beslutet om flygplatsen vara ett vinnarspår.

Umeå City Airport kommer att ingå i det nationella basutbudet av flygplatser. Det bestämde regeringen i förra veckan. Beslutet innebär långsiktigt tryggad drift i statlig regi.
För Umeå är det mycket viktigt att vara med i det statliga flygtransportsystemet. Därmed tryggas tillgänglighet och förbindelser i ett mycket aktivt och expansivt skede av stadens och hela Umeåregionens utveckling. Försämrade villkor för flygtrafiken skulle med förödande effekt ha försvagat Umeås tillväxt- och konkurrenskraft.

Flygplatsen i Umeå har noterat kraftig ökning av antalet resenärer de senaste åren. Till stor del är uppgången givetvis konjunkturbetingad. Affärsresandet har ökat. Men även privat har folk flugit mer tack vare förbättrad ekonomi över lag i hushållen. Chartertrafiken växer också stadigt.
I vissa delar av landet har flyget tappat resenärer till snabbtågen. Situationen är dock och förblir en annan för Umeå. Botniabanan får betydelse främst regionalt och för pendlandet till arbete och studier. Långväga resenärer vinner tid och pengar på att flyga. Utan flyget fjärmas Umeå från den internationella arenan.

Helt självklart att flygtrafiken bara växer i betydelse och omfattning är det ändå inte. Under de senaste tjugo åren har flygindustrin satts under allt hårdare press. Flygmotorerna förbättras vad gäller bränsleförbrukning, utsläpp och buller. Men nivåerna är alltjämt höga.
Fortsatt utveckling och anpassning är nödvändig. Det gäller bland annat för att minska miljöproblemen kring flygplatserna, men även prismässigt. Skärpta miljöpolitiska krav och de höga oljepriserna tvingar fram tystare och bränslesnålare motorer.

För Umeås vidkommande kan det på sikt visa sig vara en miss i planeringen att Botniabanan inte kommer att gå via flygplatsen. Matartrafiken till flyget från kustregionerna och grannstäderna norr och söder om Umeå kompliceras och fördyras därmed. Samordningsvinster av det slaget med andra trafikslag – så som ombyggnaden av europavägarna och transporterna till och från hamnen i Holmsund – beaktades emellertid föga i Botniabanans planeringsskede. Dessutom har det varit oklart med flygplatsens framtid i nuvarande läge, så nära tätbebyggelse och stadscentrum.

Utvecklingen, omständigheterna och kostnadspressen leder sannolikt fram till att flygtrafiken koncentreras till betydligt färre och större flygplatser, större plan och färre avgångar. Regeringens beslut stämmer med den trenden.

De orter och regioner som hakas ur det nationella flygtransportnätet tvingas söka andra och mestadels mycket dyrare lösningar. För det växande Umeå kan aktuella infrastruktursatsningar och transportpolitiska lösningar vara ett riktigt vinnarspår.’

Varför syns Barack Obama så mycket?

Av , , Bli först att kommentera 0

I min tisdagskrönika den här veckan funderar jag lite kring Barack Obamas första månader som president, vad han lyckats med och vad som gått sämre och hur det inte alltid är ett tecken på kontroll när en politiker syns mycket och framträder överallt:

’Ju mer Obama syns desto större problem?

Kanske kommer det att bli en barometer de kommande fyra åren på hur pressad Barack Obama är: syns han ofta i talarstolen inför anhängare eller vid mediala framträdanden under regisserade former är det troligen ett illavarslande tecken.
Tar han till beprövade kampanjmetoder från presidentvalet för att kommunicera med allmänheten och hantera medierna kan det vara ett tecken på att rollen som president inte känns lika trygg.

Det har småstrulat för Obama mest hela tiden sedan han svor eden. Redan från börjad uppstod problem med att besätta viktiga nyckelposter efter missar i bakgrundsresearchen kring utvalda kandidater. (Givet de hysteriska mediekrav på fläckfria förflutna som råder inom den moderna politiken). Sånt tar energi, stjäl nyhetsrundor och tvingar presidenten och hans inre krets att ägna tid och prestige åt annat än de skulle önska sig. De hedervärda ambitionerna att skapa ett nytt samarbetsklimat över partigränserna i Washington känns väldigt avlägsna redan så här ett par månader efter maktskiftet – motarbetade av både finesslösa demokratiska kongressledare och ett sårat, svårförutsägbart men uppenbart stridslystet republikanskt parti.

Även en del andra vallöften om att förändra hur politik bedrivs i huvudstaden har kapsejsat mot verkligheten eller skjutits upp.

Och för den ekonomiska politiken blir betyget inte heller särskilt högt så här långt. Protektionistiska klavertramp har bara med nöd och näppe undvikits. Motiven för och utformningen av de enorma stimulanspaketen tyder i bästa fall på handlingskraft i ett nödläge när normala ekonomiska realiteter inte längre är relevanta, i värsta fall på ogenomtänkt och släpphänt desperation. Försöken att rädda bank- och kreditmarknaden, som fick ett litet genombrott i går, har länge kantats av problem.

I värderingsfrågor och utrikespolitiken har Obama däremot fått en mycket bra start. En mer engagerad, faktabaserad och konstruktiv hållning till klimathotet och miljöutmaningarna; ett stopp för tortyr som militär förhörsmetod; ett beslut om stängning av den skamliga Guantanamobasen; en ny balanserad men konsekvent strategi för minskad truppnärvaro i Irak och ökad truppnärvaro i Afghanistan; ett nytt, smartare tonfall och en starkare betoning av diplomatiska gester i umgänget med exempelvis Iran; en omläggning av forskningspolitiken symboliserat av en ny syn på stamcellforskning, ett upphävande av lagen som hindrade amerikanskt stöd till organisationer som erbjöd aborthjälp eller abortrådgivning.

Strategierna i framför allt fallet Iran är inte riskfria eller invändningsfria, men definitivt värda att pröva ändå. Förväntningarna på ett värderingsskifte i amerikansk politik efter George W Bush har infriats på en rad områden. På dem har Obama talande nog gjort betydligt lågmäldare framträdanden än när det gäller exempelvis den ekonomiska krisen. Att synas för mycket behöver inte alltid vara ett gott tecken för en politiker.’