Fildelning, upphovsrätt och vägen framåt

Med hänvisning till vad jag skrev i början av det här inlägget om hur mediabloggar börjar synliggöra hur texter går igenom olika faser under skrivprocessen, så handlar den här veckans lördagskrönika om samma ämne som jag bloggade utförligt om tidigare i dag.

Det är till största delen en helt ny text stilistiskt, bara några formuleringar återkommer, men krönikan bygger givetvis på samma resonemang och grundhållning som blogginlägget – linjen är obruten. Men reaktioner av olika slag under dagen, telefonsamtal och debattpropåer som bekräftar, uppmuntrar, kritiserar eller kanske bara ger en tankeställare om någon detalj, färgar av sig på nya ordval, nya sätt att ta sig an ämnet, som skiljer version två från version ett.

Man kanske försöker vässa eller peppa vissa passager mer, tona ned och nyansera andra resonemang. Hur som helst, veckans lördagskrönika handlar om Pirate Bay-domen, fildelning, upphovsrätten och vägen framåt:

————————-
’Fildelning, upphovsrätt och vägen framåt

Domen i går mot de åtalade i Pirate Bay-rättegången har många aspekter. Ibland kan en pr-strid handla mer om vem som lyckas göra sig minst impopulär och framstår som minst osympatisk, än om vem som vinner aktivt, entusiastiskt stöd.
Pirate Bay-rättegången och debatten kring den tror jag har en rätt avstötande verkan på många som följer dem med vardaglig distans till och bara vaga kunskaper om fenomenet fildelning. Det är lätt, när huvudpersonerna uttalar sig och tonfallet stegras på bägge sidor, att få bilden av en juridisk batalj mellan råbarkade, bakåtsträvande, inkompetenta, konsumentfientliga branschbossar och bortskämda, arroganta, snyltande, lyxlirande snorungar.

Om den bilden stämmer eller inte, är inte särskilt intressant eller relevant. Både värnet av upphovsrättens grundtankar och bejakandet av informationsteknikens fantastiska möjligheter till kommunikation och kulturspridning, skulle, tycker jag, förtjäna mer sympatiska ansikten utåt än vad just Pirate Bay-debatten bjudit på.

Inte minst för nöjesbranschens vidkommande har det senaste halvåret sannolikt varit en dyrköpt pr-katastrof. Många tidigare sympatier har nog vänts i irritation och ren antipati över företrädarnas fogdeliknande uppträdande och urspårade lagstiftningskrav. Men inte heller de mer enkelspåriga och mot upphovsrätten aggressiva fildelarentusiasterna bör inbilla sig att deras världsbild möter den omedelbara genklang bland medborgarna som en del av dem vill ge sken av.

För det som är värt att ta fasta på, det som verkligen betyder något, är hur de delvis motstridiga principer som står på spel i debatten om fildelning på rimligaste sätt ska kunna jämkas samman utan att det går alldeles galet för någon av dem. Grundläggande upphovsrätt, ersättning och professionella villkor för kulturskapare å ena sidan. Kreativ islossning, nedbrutna hierarkier, fri kommunikation och personlig integritet på nätet å andra sidan.

Ur den frisinnade traditionen väller båda idealen fram. En starkt känd moralisk uppfattning att man ska göra anständig, solidarisk rätt för sig och att skapande verksamhet har ett värde. Men också en stark tro på att får bara vanliga medborgare sköta sitt och fatta egna beslut så blir det bra, en tillit till att den goda viljan, det goda uppsåtet, vinner i längden.
Olika överheters försök att hindra människor från att mötas, diskutera, tala och dela information med varandra i fria, demokratiska, levande former har varit en bakåtsträvande följetong genom historien.
Fildelning vs upphovsrätt handlar om allt det där. Och fastnar vi ständigt i det ena versus det andra-dramaturgin, antingen eller-tänkandet, förs inte frågan en millimeter framåt. Söker vi på de skränigaste barrikaderna efter de rent goda och de illvilligt onda, så söker vi förgäves. De som försöker inbilla oss att det finns superenkla, självklara, färdiga, näringsriktiga lösningar bara att slänga in i mikrovågsugnen vilseleder. Det handlar om svåra frågor av det slag som alltid uppstår vid teknikskiften, epokgörande innovationer och kulturella omvälvningar.

Men med detta sagt, går det ändå att dra några slutsatser av gårdagens dom och av debatten i stort. Grundkänslan är att Pirate Bay-rättegången handlar om en kraftmätning på något som redan blivit ett stickspår. Problemen som uppstår i mötet mellan upphovsrätten och den nya teknikens möjligheter kan inte (vilket lagstiftarna tycks tro), bör inte och får inte lösas genom inskränkningar, kommunikationsbarriärer eller integritetskränkande skrämselstrategier.
Det är inte genom att begränsa informationsutbyte, hindra nya internetvanor och prioritera branschintressen framför personlig integritet och rättssäkerhet som upphovsrättsprinciperna kan föras in i ett nytt sekel.

Man behöver verkligen inte hysa några sympatier för de åtalade som aktörer – vilket jag inte heller gör – för att inse att den senaste tidens lagstiftning mot fildelning formulerar problemen missvisande, grovt och slarvigt och försöker lösa dem med metoder som är föråldrade och ofta principiellt oacceptabla.
Därför är domen i Pirate Bay-rättegången, likgiltigt om man tycker att den är berättigad eller inte (jag finner den överdriven, juridiskt luddig och nödvändig att pröva i högre instans) på flera sätt redan ett museum över förlegade problemformuleringar. Den pekar inte framåt mot några konstruktiva, smarta, moderna lösningar som ger upphovsrätt och informationsteknik chansen att mötas och vanliga konsumenter större makt.

Nöjesbranschen hamnade tidigt snett i den här frågan, paralyserades av istället för att entusiasmeras över möjligheterna. Den hårda domen i går kan bli en pyrrhusseger som lurar dem att ägna ännu mer kraft åt att söka bromsa utvecklingen, istället för att ta initiativet och genom begåvade, positiva affärsmodeller leda den.

I bakgrunden finns även ett stort politiskt ansvar för att fildelningsdebatten nu börjar få orimliga konsekvenser i form av repressiv, förlamande lagstiftning. Att det politiska etablissemanget i så hög grad bejakat ökad övervakning bidrar till bilden av ett turbulent epokskifte inom teknik och kommunikation där många har svårt att orientera sig, ägnar energi åt fel saker och rentav förvärrar läget. Pirate Bay-debatten, och domen i första instans, bekräftar den dimmiga bilden.
Någon vinnare går inte att peka ut. Några hjältar har inte uppträtt. Någon lösning har inte uppenbarat sig.’