Anders Rönmark skriver intressant på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida under rubriken:
’Ett utslag av Umeåfobi?’

De fortsatta varslen på Volvo Lastvagnar och frågetecknen kring fabrikens framtid i Umeå är ämnet för vår huvudledare i dag.

Andreas Bergh skriver om var alla dessa pengar egentligen kommer ifrån och om att det fortfarande är arbete och uppfinningsrikedom som skapar välstånd, inte sedelpressar.

Malin Rönnblom skriver om stadsutvecklingsdebatten i Umeå.

Behörighetskraven till högre utbildning är ämnet för en signerad betraktelse av mig på dagens ledarsida:

’Värna värdet av högre utbildning

Kraven på godkända kunskaper i svenska, engelska och matematik för grundläggande högskolebehörighet ska höjas, föreslår regeringen i en kommande proposition.
Det är rätt tänkt, och knappast särskilt kontroversiellt. Men det utgör bara halva sanningen. Andra lika tydliga principiella ställningstaganden, om studiemedel, studieavgifter och möjligheterna till livslångt lärande, krävs för att helheten ska bli rätt.

Högre studier är en ansenlig investering av tid och resurser, för individen och för samhället. Den är i alla avseenden välmotiverad och lönsam – i snäv ekonomisk mening och ur ett bredare kulturellt och demokratiskt perspektiv.

Men förutsättningen för att de högre studierna ska fortsätta att vara rationella och berikande är att de inte devalveras och förlorar sitt värde. Om genomförd högre utbildning på ledande svenska lärosäten inte värderas just högt på arbetsmarknaden – lokalt, nationellt och internationellt – om inte svenska universitetsstudier erbjuder den bildningsväg med undervisning och närhet till forskning av toppklass som vi förutsätter, då kan det hela bli ett lurendrejeri som vilseleder unga människor.

För om tiden och resurserna investeras, men kunskaperna och meriterna uteblir, står alla där som förlorare. Allra viktigast är det för dem utan ekonomiska resurser bakom sig, de som historiskt sett varit utestängda från den akademiska världen, att värdet av och kvaliteten i högre studier inte faller.

Annars kommer allt färre av dem som tar stora personliga risker om utbildningsåren inte lönar sig, att våga satsa. Och de som gör det riskerar att bli grymt besvikna när examen möts axelryckningar.
På samma sätt som ökad tonvikt vid kunskapskrav och tryggare arbetsmiljö i skolan tar ställning för de minst privilegierade, har bevarad kvalitet i utbildning och forskning på universiteten en uppenbar jämlikhetsdimension. Tillgängligheten till högre studier ska göras stor och rekryteringen så bred som möjligt. Men inte genom att värdet av studierna devalveras, utan genom att hela utbildningsväsendet rustas upp rakt igenom, med tidiga och ambitiösa stödinsatser för dem som halkar efter, så att många fler än i dag får chansen att i slutändan nå upp till kraven.

Men samtidigt, av samma skäl, är det av avgörande betydelse för både en bred, jämlik rekrytering och för upprätthållen kvalitet (de förutsätter ju varandra) att rätten till studiemedel inte begränsas, studieavgifter inte smygs in bakvägen och att möjligheterna till nya vägval och tid att växa genom den högre utbildningen inte inskränks. Det måste finnas röjda vägar in i den högre utbildningen i senare livsskeden. Utbildningssystemet får inte bli stereotypt. Unga människor ska inte tvingas till avgörande vägval i låga åldrar utan möjligheter att misslyckas, byta perspektiv och försöka igen.

Den gyllene kombinationen består av jämlika chanser, höga kunskapskrav, bildningsideal, generösa, flexibla, tålmodiga studiemedelsystem och livslångt lärande.’

Jag håller med Björn Kjellsson om principen bakom stadsbibliotekets nya återlämningssystem. Jag gillar också att man faktiskt ser mekaniken bakom fönstret, att böckerna inte bara försvinner på ett mystiskt sätt. Bibliotek är ju överhuvudtaget en snillrik idé, vilket jag varit inne på ofta.

Synen på euron i Sverige är ämnet för vår huvudledare i dag.

Och Magnus Krantz skriver krönika om att FN-konferensen i Genève som gick precis så snett som man hade befarat.

Synen på grov, organiserad brottslighet är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Saklig principfasthet utan ursäktande romantisering

…för övrigt finns det nog få saker som medborgarna är beredda att stödja så helhjärtat som hårdare tag mot, mindre romantisering av och lägre tolerans inför den grova organiserade brottsligheten.

Att bedöma när sådan brottslighet faktiskt fått fäste i en stad, eller när det bara är olyckliga omständigheter, fördomar och övertolkningar som leder till falskt alarm, är inte så lätt. På den punkten, som när det gäller allt annat, måste rationalitet, saklighet och rättssäkerhet gälla.

Någon guilt by associationen är inte acceptabel där heller. Panik och det-vet-man-väl-hur-det-är-attityder är sällan omdömesgilla. På dem kan inte ett rättssamhälle bygga. Det är en, nog så viktig, sak.

Men i själva grundfrågan: tror man inte att grovt kriminella ligor som fenomen – när sådana faktiskt uppträder och etablerar sig på nytt ställe – förr eller senare börjar förpesta tillvaron även för vanligt folk, som exempelvis företagare, måste man antingen ha tittat på för många maffiaromantiserande filmer eller hållit för öronen väldigt hårt när modiga offer vittnat.
Det senare har bevisligen skett alltför ofta i det svenska samhället. Men just de vittnesmålen visar varför man inte ska bagatellisera faran. Det är viktigt för civilkuraget i samhället att medborgarna kan lita på myndigheternas principfasthet när det gäller.

Det ska givetvis finnas bevis och belägg med substans, men handlar det till slut om belagd grov organiserad brottslighet ska den bekämpas med nolltolerans och i så tidigt skede som möjligt.
Den ska inte ursäktas, underskattas eller romantiseras. Det måste vara utgångspunkten.

Den inställningen står inte på något sätt i motsats till tron på en positiv, humanistisk grundval för en rehabiliteringsinriktad kriminalvård. Och den tron bör värnas mot förenklad och antiliberal "straffa alla brottslingar hårdare och må de vara evigt fördömda och aldrig förlåtna"-retorik. Tvärtom, den humanistiska kriminalpolitiken omöjliggörs och undergrävs när de mest brutala upplevs få härja fritt, på de ignorerade, övergivna offrens bekostnad.

Föreställningen om den grova organiserade brottsligheten som något slags egen värld, som för evigt utspelar sig vid sidan av vanligt folks vardag, är aningslös, vilseledande och naiv.’

Situationen i Tjetjenien var ämnet för vår huvudledare i går.

Berivan Mohammed skrev gästkrönika om ansvaret att se människor som lider under förtryck.

Med hänvisning till vad jag skrev i början av det här inlägget om hur mediabloggar börjar synliggöra hur texter går igenom olika faser under skrivprocessen, så handlar den här veckans lördagskrönika om samma ämne som jag bloggade utförligt om tidigare i dag.

Det är till största delen en helt ny text stilistiskt, bara några formuleringar återkommer, men krönikan bygger givetvis på samma resonemang och grundhållning som blogginlägget – linjen är obruten. Men reaktioner av olika slag under dagen, telefonsamtal och debattpropåer som bekräftar, uppmuntrar, kritiserar eller kanske bara ger en tankeställare om någon detalj, färgar av sig på nya ordval, nya sätt att ta sig an ämnet, som skiljer version två från version ett.

Man kanske försöker vässa eller peppa vissa passager mer, tona ned och nyansera andra resonemang. Hur som helst, veckans lördagskrönika handlar om Pirate Bay-domen, fildelning, upphovsrätten och vägen framåt:

————————-
’Fildelning, upphovsrätt och vägen framåt

Domen i går mot de åtalade i Pirate Bay-rättegången har många aspekter. Ibland kan en pr-strid handla mer om vem som lyckas göra sig minst impopulär och framstår som minst osympatisk, än om vem som vinner aktivt, entusiastiskt stöd.
Pirate Bay-rättegången och debatten kring den tror jag har en rätt avstötande verkan på många som följer dem med vardaglig distans till och bara vaga kunskaper om fenomenet fildelning. Det är lätt, när huvudpersonerna uttalar sig och tonfallet stegras på bägge sidor, att få bilden av en juridisk batalj mellan råbarkade, bakåtsträvande, inkompetenta, konsumentfientliga branschbossar och bortskämda, arroganta, snyltande, lyxlirande snorungar.

Om den bilden stämmer eller inte, är inte särskilt intressant eller relevant. Både värnet av upphovsrättens grundtankar och bejakandet av informationsteknikens fantastiska möjligheter till kommunikation och kulturspridning, skulle, tycker jag, förtjäna mer sympatiska ansikten utåt än vad just Pirate Bay-debatten bjudit på.

Inte minst för nöjesbranschens vidkommande har det senaste halvåret sannolikt varit en dyrköpt pr-katastrof. Många tidigare sympatier har nog vänts i irritation och ren antipati över företrädarnas fogdeliknande uppträdande och urspårade lagstiftningskrav. Men inte heller de mer enkelspåriga och mot upphovsrätten aggressiva fildelarentusiasterna bör inbilla sig att deras världsbild möter den omedelbara genklang bland medborgarna som en del av dem vill ge sken av.

För det som är värt att ta fasta på, det som verkligen betyder något, är hur de delvis motstridiga principer som står på spel i debatten om fildelning på rimligaste sätt ska kunna jämkas samman utan att det går alldeles galet för någon av dem. Grundläggande upphovsrätt, ersättning och professionella villkor för kulturskapare å ena sidan. Kreativ islossning, nedbrutna hierarkier, fri kommunikation och personlig integritet på nätet å andra sidan.

Ur den frisinnade traditionen väller båda idealen fram. En starkt känd moralisk uppfattning att man ska göra anständig, solidarisk rätt för sig och att skapande verksamhet har ett värde. Men också en stark tro på att får bara vanliga medborgare sköta sitt och fatta egna beslut så blir det bra, en tillit till att den goda viljan, det goda uppsåtet, vinner i längden.
Olika överheters försök att hindra människor från att mötas, diskutera, tala och dela information med varandra i fria, demokratiska, levande former har varit en bakåtsträvande följetong genom historien.
Fildelning vs upphovsrätt handlar om allt det där. Och fastnar vi ständigt i det ena versus det andra-dramaturgin, antingen eller-tänkandet, förs inte frågan en millimeter framåt. Söker vi på de skränigaste barrikaderna efter de rent goda och de illvilligt onda, så söker vi förgäves. De som försöker inbilla oss att det finns superenkla, självklara, färdiga, näringsriktiga lösningar bara att slänga in i mikrovågsugnen vilseleder. Det handlar om svåra frågor av det slag som alltid uppstår vid teknikskiften, epokgörande innovationer och kulturella omvälvningar.

Men med detta sagt, går det ändå att dra några slutsatser av gårdagens dom och av debatten i stort. Grundkänslan är att Pirate Bay-rättegången handlar om en kraftmätning på något som redan blivit ett stickspår. Problemen som uppstår i mötet mellan upphovsrätten och den nya teknikens möjligheter kan inte (vilket lagstiftarna tycks tro), bör inte och får inte lösas genom inskränkningar, kommunikationsbarriärer eller integritetskränkande skrämselstrategier.
Det är inte genom att begränsa informationsutbyte, hindra nya internetvanor och prioritera branschintressen framför personlig integritet och rättssäkerhet som upphovsrättsprinciperna kan föras in i ett nytt sekel.

Man behöver verkligen inte hysa några sympatier för de åtalade som aktörer – vilket jag inte heller gör – för att inse att den senaste tidens lagstiftning mot fildelning formulerar problemen missvisande, grovt och slarvigt och försöker lösa dem med metoder som är föråldrade och ofta principiellt oacceptabla.
Därför är domen i Pirate Bay-rättegången, likgiltigt om man tycker att den är berättigad eller inte (jag finner den överdriven, juridiskt luddig och nödvändig att pröva i högre instans) på flera sätt redan ett museum över förlegade problemformuleringar. Den pekar inte framåt mot några konstruktiva, smarta, moderna lösningar som ger upphovsrätt och informationsteknik chansen att mötas och vanliga konsumenter större makt.

Nöjesbranschen hamnade tidigt snett i den här frågan, paralyserades av istället för att entusiasmeras över möjligheterna. Den hårda domen i går kan bli en pyrrhusseger som lurar dem att ägna ännu mer kraft åt att söka bromsa utvecklingen, istället för att ta initiativet och genom begåvade, positiva affärsmodeller leda den.

I bakgrunden finns även ett stort politiskt ansvar för att fildelningsdebatten nu börjar få orimliga konsekvenser i form av repressiv, förlamande lagstiftning. Att det politiska etablissemanget i så hög grad bejakat ökad övervakning bidrar till bilden av ett turbulent epokskifte inom teknik och kommunikation där många har svårt att orientera sig, ägnar energi åt fel saker och rentav förvärrar läget. Pirate Bay-debatten, och domen i första instans, bekräftar den dimmiga bilden.
Någon vinnare går inte att peka ut. Några hjältar har inte uppträtt. Någon lösning har inte uppenbarat sig.’

Domen mot de åtalade i Pirate Bay-rättegången har många aspekter. Men grundkänslan är att det handlar om en juridisk batalj på något som redan nu känns som ett stickspår, i en fråga som skriker efter mer konstruktiva attityder.

Problemen som uppstår, och de uppstår verkligen, i mötet mellan den nya teknikens kommunikationsformer och informationsflöden å ena sidan och en traditionell upphovsrätt, de rimliga kraven på rättigheter, ersättning och professionella villkor för kulturskapare å andra sidan, kan inte och bör inte lösas genom repressiva inskränkningar som tar sikte på själva den nya teknikens möjligheter.

Det är inte genom att begränsa informationsutbyte, hindrar nya internetvanor och prioritera branschintressen framför den personliga integriteten och rättssäkerheten som upphovsrättsprinciperna kan föras in i ett nytt sekel.

Man behöver verkligen inte hysa några sympatier för de åtalade som aktörer eller deras verksamhet – personligen gör jag det inte heller, jag ser definitivt inga hjältar i den här processen – eller göra någon juridisk värdering av den nu fallna domen, för att inse att den senaste tidens lagstiftning mot fildelning formulerar problemen väldigt grovt och slarvigt, och sedan försöker lösa dem med metoder som redan är föråldrade, och som delvis är farligare än de missförhållanden som skulle rättas till.

Därför är domen i Pirate Bay-rättegången, likgiltigt om man tycker att den är berättigad eller inte, på flera sätt ointressant. Den pekar inte framåt mot några konstruktiva, smarta, moderna lösningar på grundproblemet.

Den hårda domen kan för nöjesbranscherna, som inte lägger två strån i kors för att framstå som en gnutta självkritiska mot sina sena reaktioner och slappa affärsanalyser, bli en pyrrhusseger. Den kan ge oförtjänta sympatier åt den mot upphovsrätt och kulturutövare ganska arroganta och aggressiva attityd som delar av de mer enkelspåriga fildelningsanhängarna visar upp. Och det kan lura branschintressena att ägna ännu mer kraft åt att söka bromsa en utveckling, än att ta initiativet och genom begåvade, positiva affärsmodeller leda den.

Att det politiska etablissemanget i så hög grad bejakat en integritetskränkande lagstiftningsiver för ökad övervakning även på andra områden bidrar också till bilden av ett turbulent epokskifte inom teknik och kommunikation där många har svårt att orientera sig och därför hamnar snett, ägnar prestige och energi åt fel saker och därmed fördröjer långsiktiga lösningar eller förvärrar läget.

Pirate Bay-rättegången, debatten kring den och dagens dom i första instans, bekräftar den dystra, dimmiga bilden. Någon vinnare går inte att peka ut. Några hjältar har inte uppträtt. Någon hållbar lösning har inte uppenbarat sig.

Anders Rönmark på Tidningen Ångermanland kommenterar Umeå som universitetsstad med anledning av gårdagens ’Breaking news i Umeå’