Universitetet och rektorsfrågan en gång till

Av , , Bli först att kommentera 0

Hur utvecklas en text från en första version till en slutgiltig version?

Normalt och traditionellt syns den processen aldrig utåt, bara slutresultatet publiceras. Men med bloggarnas tillkomst kan man allt oftare se hur ett snabb analys i ett tidigt skede på nätet nästa dag kommer i papperstidningarna som en något mer genomarbetad, ofta längre eller åtminstone i vissa delar omarbetad version.

Synpunkter läggs till, fler infallsvinklar prövas, verb byts ut eller kompletteras, siktet i analysen ställs in av eftertanken. Kanske försvinner också en laddning, ett visst spontant temperament i vissa delar, kanske vässas och slipas istället andra som blev för valhänta i första skedet, ibland händer det rentav att en förhastad eller ofullständig ståndpunkt korrigeras. Sammantaget ger det en hyfsad bild av hur texter arbetas fram även när de inte publiceras i olika skeden av en stilistisk och intellektuell arbetsprocess.

På dagens ledarsida har jag en lite längre text om universitetet och rektorsfrågan, alltså en utvecklad version av gårdagens blogginlägg:

—————————–
Universitetets vägval påverkar hela regionen

Nyheten att Göran Sandberg ska sluta i förtid som rektor vid Umeå Universitet är en påminnelse om hur stor konkret betydelse för ett lärosätets övergripande vägval och satsningar det har vem som sitter på den posten.
Göran Sandberg har haft ett mycket gott renommé, vilket erbjudandet om och övergången till den nya tjänsten bekräftar.
Han har lyckats etablera nya samverkansformer med externa aktörer – som i projektet med Konstnärligt Campus – och han anses med en i viss mån ny stil ha förnyat universitetets utvecklingsarbete på ett sätt som legat rätt i tiden och lagt en långsiktig grund.

Det har varit lite mer av entreprenörsanda och lite mindre av traditionell förvaltning som präglat framtoningen de senaste åren. Allt har inte varit frid och fröjd eller konfliktfritt, men universitetet har på det stora hela stått sig bra i konkurrensen under 2000-talet och kommer hyfsat förberett till den period av förändrade förutsättningar inom högre utbildning som väntar. Politiska reformer med ett perspektivskifte från kvantitet till kvalitet – till det bättre – europeisk samordning av grundutbildningar, kanske en förändrad regional arbetsmarknad efter strukturomvandlingar – ett nytt läge.

Det här är ingen tid för ett ledande universitet i norr att tappa tempo. Beslutet om efterträdare kommer att kräva både noggrannhet och rapphet för att rätt person ska hittas; någon som är kapabel att ta över stafettpinnen i fart nästa år, både för att fullfölja det som inletts och för att titta framåt.

Umeå Universitet har en bredare norrländsk förankring än namnet anger och har genom sina utbildningar, sin forskning och sina inätverk en avgörande betydelse för hela regionen.
Inte som kvantitativ tillväxtfaktor när det gäller ny inflyttning knuten direkt till kärnverksamheten, den epoken är över; men som en absolut förutsättning för hela regionens status, stämning och konkurrenskraft – i inlandskommunerna likaväl som i Umeå-området. Det handlar om företagande, innovationer, investeringar och möjligheterna att behålla, utveckla eller rekrytera rätt kompetens i näringsavseende.

Men det handlar lika mycket om kulturell och intellektuell atmosfär och livskvalitet. Att en stad i Västerbotten har ett av landets främsta och bredaste universitet bidrar till framtidstro och identitet hos unga människor som växer upp här, ger möjligheten för fler att stanna kvar i regionen och gör andra nyfikna på att prova några år här. Att vara rektor för Umeå Universitet är att haett större regionalt ansvar än som kan överblickas på en vandring runt campus.

Det snabba rekryteringsarbetet blir en tuff utmaning, för universitetsstyrelsen, även om den ledande befattningen vid Umeå Universitet torde vara så pass attraktiv att kvalitetskraven kan och bör sättas högt.’

Viktigt vem som är rektor på universitetet

Av , , Bli först att kommentera 0

Att Göran Sandberg slutar som rektor vid Umeå Universitet är en tung nyhet.

Den konkreta betydelsen av vem som faktiskt sitter som rektor vid ett universitet är ofta större för lärosätets övergripande vägval och satsningar än många nog i förstone antar.

Göran Sandberg har haft ett mycket gott renommé som rektor vid Umeå Universitet, vilket övergången till den nya tjänsten bekräftar. Han har lyckats etablera nya samverkansformer med externa aktörer – som i projektet med Konstnärligt Campus – och han anses med en i viss mån ny rektorsstil ha förnyat universitetets utvecklingsarbete på ett sätt som legat rätt i tiden.

Allt har inte varit frid och fröjd, allt har inte varit konfliktfritt, men Umeå Universitet har på det stora hela stått sig bra i konkurrensen så här långt under 2000-talet och kommer hyfsat väl förberett till den period av förändringar och nya förutsättningar inom den högre utbildningen som väntar.

Det här är ingen tid för ett ledande universitet i norr att tappa tempo i fullföljandet av ett sådant utvecklingsarbete, så beslutet om efterträdare kommer att kräva både noggrannhet och rapphet för att rätt person ska hittas; någon som är redo och kapabel att ta över stafettpinnen i fart nästa år.

Det snabba rekryteringsarbetet blir knappast någon helt lätt uppgift, snarare en svår utmaning, för universitetsstyrelsen, även om den ledande befattningen vid Umeå Universitet torde vara så pass attraktiv att kvalitetskraven kan och bör sättas högt.

Vissa nedläggningar vore bra – andra helt fel

Av , , 1 kommentar 0

Vissa nedläggningar vore inget att sörja.

Andra nedläggningar däremot är beklagliga. Eftersnack är en alldeles för bra programidé för att inte ges fortsatt utrymme. Vågar man hoppas på en snar återkomst för själva programupplägget? Jag tycker att det har fungerat väldigt väl i Västerbotten, och lyft fram en bred norrländsk offentlighet som man annars lätt missar, i synnerhet om man inte själv är uppväxt i regionen.

(Gårdagens program med Staffan Ling och Mikael Hansson som gäster tittade jag på samtidigt som jag började virka på en ny halsduk, med blandfärgat garn i blått och grått, ganska luftiga stolpar rakt upp och ned utan mönsterfinesser, med virknål 5.)

Udda bekantskapskrets eller Stockholmsfenomen?

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu talar jag lite i egen sak, som småbarnsförälder själv, men det här utbrottet låter mer som en analys byggd på udda bekantskapskrets som kanske borde breddas lite innan generella slutsatser om småbarnsföräldrars attityder dras. Eller är det ett Stockholmsfenomen? Eller är det kanske jag som har en udda bekantskapskrets som inte känner igen något av exemplen?

(Att barnfamiljer däremot är en sedan länge politiskt gynnad grupp och inte har anledning att beklaga sig för uteblivna subventioner är givet, men en annan diskussion.)

Krisen och alternativen

Av , , Bli först att kommentera 0

Vår huvudledare i dag handlar om gårdagens riksdagsdebatt om vårbudgeten:

————————

"Krisen och alternativen

Regeringen vinner förtroende för sin krispolitik, men lever på oppositionens misslyckanden. Det räcker inte på sikt.

Ingen kan anklaga Thomas Östros och den socialdemokratiska ledningen för inkonsekvens. Gårdagens riksdagsdebatt om den ekonomiska vårpropositionen blev i huvudsak en repris på de senaste månadernas krisdebatter. Ju lägre väljarnas förtroende blir för socialdemokraternas retorik i den djupa krisen, desto högre skruvar partiet upp volymen.
Man agerar som om problemet med partiets ras i opinionen vore att människor inte hört och förstått, och tar därför i ännu mer. Med ännu grövre anklagelser mot regeringen och ännu fler kortsiktiga och ekonomiskt våghalsiga åtgärdskrav hoppas man kunna återta initiativet.

Inte heller i gårdagens debatt verkade Thomas Östros vilja erkänna att väljarnas kritik mot socialdemokratin skulle ha något att göra med det politiska alternativ som han och Mona Sahlin företräder. Det var återigen långa stunder väldigt onyanserat. Han lät som han låtit under hela krisen. Det är en konsekvent hållning som hittills lika konsekvent avvisats av väljarna som icke trovärdig.
Oppositionens problem är nog i själva verket att väljarna hört mycket väl vad både regeringen och oppositionen föreslår för att motverka krisen, värna jobben och säkra välfärden över tid.
Regeringens politik bedöms helt enkelt som mer genomtänkt och ansvarsfull. Socialdemokraternas traditionalistiska framtoning med gapig oppositionsretorik, ekonomiska överbud, luddig arbetslinje och stränga inkomstskattehöjningar som genidrag i djupaste lågkonjunktur, går inte hem.

Replikväxlingarna kring vårbudgeten lär inte ha förändrat något på den punkten. Allianspartiernas företrädare backade relativt samordnat upp regeringens krispolitik, medan oppositionen ännu inte förmått att forma någon gemensam hållning eller något sammanhängande alternativ.
Regeringen har lyckats med att etablera sig som det politiska alternativet för regeringsduglighet, stabila statsfinanser och prioritering av jobben.
Socialdemokraterna har slösat bort sitt förtroendekapital på rader av förhastade kravutspel och ett samarbete med vänsterpartiet som inte går att förena med förnyelse av den egna politiken. Det är ett historiskt rollbyte i svensk politik när alliansen förknippas med regeringsduglighet och socialdemokratin ses som en riskfaktor i kristider.

Men även om regeringen i huvudsak välförtjänt lyckats vinna medborgarnas förtroende som kompetenta krishanterare, betyder det inte att alliansen kan slå sig för bröstet med alltför stor kaxighet.
Det finns svagheter även i regeringens hållning till jobbfrågan. Den starka inriktningen på arbetsmarknadspolitiska åtgärder som finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin lyfte fram på gårdagens DN-debatt har givetvis poänger i dagens konjunkturläge.

Men den återspeglar också i viss mån alla regeringars klassiska instinkt att söka dölja ofördelaktig statistik bakom det magiska men ofta innehållslösa begreppet åtgärder.
Även den obekymrade synen på det låga taket i a-kassan förblir oroväckande och ouppklarad inom alliansen.
Oförmågan att komma till skott konkret med förbättringar av småföretagarklimatet och möjligheterna för mindre företag att anställa börjar bli akut. Småföretagsklimatet känns oförklarligt nedprioriterat. Hur alliansen tänker sig fortsättningen när det gäller arbetsgivaravgifter, bolagsskatter, byråkratiska regler och faran för en ny avdragsdjungel är inte lätt att veta.

Om alliansen inte ser upp riskerar den att tappa balansen i den långsiktiga jobb- och välfärdspolitik som alltid måste grundas samtidigt i bättre förutsättningar för entreprenörskap, investeringar, konkurrens, riskvillighet, livslångt lärande, robusta trygghetssystem, hållbar utveckling och högre utbildning. Nyckeln är nya jobb i växande företag inom framtidsbranscher.
Parallellt med en glidning i riktning mot grundtrygghetstänkande i stället för generell välfärdspolitik, kan en överbetoning av kompensations- och åtgärdsperspektivet sluta med ett möte mellan det sämsta från två skolor.

Ännu räddas regeringen från hårdare kritik eftersom oppositionen på de flesta av dessa punkter antingen företräder långt sämre alternativ eller inte klarar av att ge besked om var man står. Men oppositionens misslyckanden är inte den måttstock alliansen bör utgå i från när den förbereder sig för att be väljarna om förnyat förtroende inför nästa mandatperiod.

Har Umeå lust att bli Norrlands storstad?

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida filosoferar jag lite grand om Umeås utveckling och självbild med anledning av nya befolkningsprognoser:

Har Umeå lust att bli Norrlands storstad?

Det är dags igen, för slagdängan. Umeå, berättar VK i dag på nyhetsplats, har enligt preliminära befolkningsprognoser för första kvartalet 2009 passerat 113 000 invånare. Refrängen, oh, that old tune, är given: lågkonjunktur och svår arbetsmarknad tvingar unga människor att söka sig till eller dröja kvar på universitetsorter.
Så växer Umeå, som vanligt, lite extra när tiderna är sura.

Det är inte någon tillväxt att skryta med direkt, att vara staden som expanderar när folk inte har något annat val än att komma hit eller stanna kvar.
Umeå – när allt annat skiter sig.
Det är inte någon tillväxt att skämmas för heller, att vara staden som erbjuder en attraktiv högre utbildning och som är det givna valet för många när kompetensen ska grundläggas, breddas eller fördjupas.
Umeå – när det verkligen gäller.

Umeå förblir Umeå förblir Umeå, med välkända brister och väldokumenterade kvaliteter, med bestående image, i huvudsak på gott, i några avseenden på ont. Det rullar på, bättre än för de flesta, men sämre än förväntningar och officiella mål skulle ge anledning att tro. Mönstren består. Inga skäl till panik. Få skäl till jubel. Många skäl till eftertanke om var Umeå egentligen befinner sig just nu i sin ovissa utveckling.

En omvänt konjunkturberoende tillväxt betyder oundvikligen en långsiktig stagnation på nuvarande nivå. Om det är ett oroväckande eller välkommet scenario kan man ha olika åsikter om. Men om målet är att även Norrlandsstäder – till fromma för omgivande landsbygd – ska duga i den nationella urbana konkurrensen om människor, investeringar, företag, kulturliv och lockande miljöer är det inte till universitetets antagning som hoppet ska sättas.

Jobben är grunden för det mesta. Och Umeås arbetsmarknad och företagsklimat är för sårbara. Då handlar det om att bli bättre på områden där staden i dag sett till sina resurser har tydliga brister. Det politiska ledarskapet måste hänga med i utvecklingen och de egna höjda ambitionerna.
Men det handlar inte enbart om saker som kan beslutas fram i ett vakuum eller i en atmosfär av ständig skepsis.
Det handlar nog också om att umeborna i grunden måste välja väg: bejaka rollen som växande, prestige- och tävlingsinriktad, förändringsivrig, storstadsambitiös Norrlandsmetropol eller vända tillväxttänkandet ryggen och hellre värna om småstadens välbekanta överblickbarhet i lite fattigare, ensammare men också lugnare skydd från världens jäkt?

Det sistnämnda har sitt stora värde. Men det låter inte som en bristvara i landsbygdens Västerbotten, och kan inte ensamt skapa de resurser som krävs för solidarisk välfärd, hållbar infrastruktur och ett framstående kulturutbud. Norrland behöver metropoler som erbjuder vad många människor annars tvingas söka söderöver.
Umeå borde låta sig entusiasmeras mer av sin roll som Norrlands främsta urbana skyltfönster.’

Blir det en Europavalrörelse med glöd?

Av , , Bli först att kommentera 0

Min lördagskrönika den här veckan handlar om det låga intresset för Europaparlamentsvalet:

Blir det en Europavalrörelse med glöd?

Fakta först: I Europaparlamentsvalet 1999 låg valdeltagandet i Sverige på 38,8 procent. I riksdagsvalet 2002 låg valdeltagandet på 80,1 procent. I Europaparlamentsvalet 2004 låg det på 37, 9 procent. I riksdagsvalet 2006 låg det på 81,9 procent.
Intresset ljuger inte, skrev Marx. Valdeltagandet ljuger inte heller. Inte när skiftningarna mellan de nationella valen och Europaparlamentsvalen är så dramatiska.

En opinionsundersökning av Synovate som presenteras i veckan nummer av Fokus visar att bara var tredje svensk känner till att det är Europaparlamentsval i år, och att bara 17 procent kan pricka in rätt månad – juni. Detta trots att vi befinner oss i en politiskt turbulent tid där den ekonomiska krisen intensifierar debatten och oavbrutet påminner om det internationella perspektivet.

Det är frestande att söka förklara det pinsamt låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen med svepande fraser om allmänt växande demokratisk likgiltighet i samhället och koppla det till folkrörelsemodellens kris, partiernas problem att rekrytera nya medlemmar, brister och kravlöshet i skolundervisningen, mediernas prioritering av snutt och dutt och ett generellt förfall från de gamla goda till de nya bistra tiderna.

Så där kan man riktigt jaga upp sig, komma igång och sjasa ut varenda käpphäst i hagen när tillfället ändå ges. Med okunnigheten inför årets Europaparlamentsval som grund kan man bygga en ståtlig teori om demokratins kris. Genom att förgylla problemet till något abstrakt, allmängiltigt och ödesdigert kan man söka smuggla det vip-vägen förbi en avslöjande och detaljerad analys i röntgenapparaten.

Det håller inte. Fakta talar klarspråk. Orsakerna till varför Europaparlamentsvalet inte ens varit i närheten av att behandlas och betraktas som ett demokratisk val av samma värde och relevans som riksdags- och kommunalval kan inte skiljas från vad valet formellt handlar om: fördelningen av mandat i och valet av parlamentariker till Europaparlamentet.

Det finns många lättfunna förklaringar till varför det beslutet inte får hjärtan att slå fortare: Avståndet till Bryssel upplevs fortfarande som långt. Parlamentet har ett traditionellt rykte om sig att vara dyrt, byråkratiskt och maktlöst. Insynen i och kunskapen om beslutsprocesserna är dålig. Oklarheten om vilka sakfrågor som egentligen behandlas i Europaparlamentet är stor, och när dimmorna skingras är det inte alltid till parlamentets fördel. Suddiga partigrupper och majoritetsförhållanden, ingen tydlig "regeringsfråga", inga enkla ideologiska skiljelinjer, gör valets dramaturgi och spänningsmoment lite bleka.

En styvmoderlig behandling av valet inom både partier och medier – och försöken att förvandla det till en nationell opinionsmätning, eller till en repris av folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 – underblåser också många fördomar om valet som i sig irrelevant.

Det betyder inte att alla fördomar har fog för sig eller att det övergripandet ointresset är motiverat. Det räcker med ytliga kunskaper om Europas historia för att inse vilket värdefullt och framgångsrikt samarbete Europeiska Unionen utgör och vilken självklarhet det är att Sverige inte bara ska vara medlemsland, utan en av de mest aktiva medlemsländerna.
Mot Europaparlamentet kan och bör mycket kritik riktas, när det gäller arbetsformer, demokratiska missförhållanden, prioriterade sakfrågor och sammansättning. Det har inte heller den tyngd och det inflytande som man skulle förvänta sig av ett direktvalt parlament (ett skäl till varför Lissabonfördraget vore ett steg framåt).

Men parlamentet är för den skull inte oviktigt. Det har tunga ansvarsområden, centrala befogenheter och viktiga kontrollfunktioner som gör det relevant, intressant och betydelsefullt, även ur ett vardagsperspektiv, hur det är sammansatt. Europaparlamentet kan både uträtta mycket nyttigt och ställa till stora problem, utmärka sig både positivt och negativt.

Men att det skulle vara likgiltigt vilka representanter som sitter där är en obegriplig inställning.

Och att Europadimensionen inte engagerar fler medborgare – trots att klimathotet och den ekonomiska krisen på ett övertydligt sätt visat hur mycket som avgörs av framgångar eller motgångar på EU-nivå – är en varningssignal om att Europadebatten i Sverige inte de senaste åren förts på ett tillräckligt konstruktivt och intresseväckande sätt.

De politiska partierna och de enskilda kandidaterna börjar nu dra i gång sina valkampanjer. Några kommer att vilja förvandla det till en inrikespolitisk förövning inför 2010, eller betona det nationella perspektivet i ett misstänkliggörande av det internationella. Några kommer att vilja lyfta fram EU-medlemskapets fördelar respektive nackdelar i ännu en tröttsam folkomröstningsrepris. Några kommer kanske att våga tala vuxet, informativt och med glöd om frågor som faktiskt behandlas i parlamentet, och göra det utifrån en fast tro på samarbetets stora värde, men också en kritisk, problemorienterad attityd.

Den sistnämnda typen av Europavänner förtjänar stöd. EU-anhängare har de senaste femton åren ofta – med ett par av väljarna belönade undantag – fallit i fällan att för säkerhets skull, som påminnelse, i varje debatt på nytt rabbla argumenten för svensk medlemskap. Istället borde man konstatera att medlemskapet i dag är ett populärt faktum och låta debatten handla om konkreta avgöranden och problem som kandidaterna på valsedlarna kommer att ha något att säga till om. Då kommer fler att lyssna. Då kommer fler att gå till vallokalerna.’

Påskstädning och nanobloggande

Av , , Bli först att kommentera 0

Interna utbildningsdagar i nya redaktionella datasystem under veckan och obligatorisk påskstädning av skrivbord på redaktionen denna skärtorsdag (jag har kämpat emot detta byråkratiska påbud, men med begränsad framgång, och har redan haft ett antal besök på mitt rum av sarkastiskt folk som velat bevittna mötet mellan mig och en papperskorg) har gjort att bloggandet fått stå tillbaka.

Vår huvudledare i går handlade om de höjda statsbidragen till kommunerna.

Vår huvudledare i dag handlar om valsystemet och den regionala balansen.

Sådana här veckor när tiden inte räcker till börjar jag förstå poängen med nanobloggande, typ så här:

Vårlängtan

Välskrivet

Trisslott-tänkvärt

Högoddsare

Omdebatterat

Osv, osv…Nja, det blir varken plats för analys eller ställningstagande. Nanobloggandet får nog vara ändå.

Sargad socialdemokrati, men rimligt att Lundby-Wedin stannar

Av , , Bli först att kommentera 0

På dagens ledarsida konstaterar jag i ett stick att det på nytt blivit uppenbart hur pinsam, mossig och konstlad den krampaktiga armkroken mellan LO och socialdemokraterna är och att den borde brytas upp.
Men i min tisdagskrönika argumenterar jag samtidigt för varför beslutet att låta Wanja Lundby-Wedin fortsätta som LO-ordförande var rimligt och begripligt, och varför förhastade avgångar i av drev uppjagade stämningslägen inte är något att applådera:

———————————–

Rimligt att Lundby-Wedin stannar

På en presskonferens i går kväll – efter ett maratonmöte med LO:s styrelse – meddelade Wanja Lundby-Wedin att hon stannar kvar som LO:s ordförande trots den senaste tidens turbulens.
Jag kan inte se annat än att det är ett rimligt och begripligt beslut, trots att den hårda kritik som riktats mot henne i allt väsentligt varit berättigad och trots att hon som en del av socialdemokraternas högsta ledning är medansvarig för partiets förtroenderas.

Det måste bli slut på förhastade avgångar i av drev uppjagade stämningslägen. Flockmentalitet utan tålamod att lyssna till förklaringar eller överväga förlåtelse leder på sikt till ett sorgligt slöseri med kompetens och erfarenhet.
Att makthavare efter enstaka felsteg jagas bort långt innan deras uppdragsgivare haft en chans att utvärdera läget bortom de feta rubrikerna är inte något självklart positivt för demokratin. Den här mandatperioden har redan sett ett par sådana helt onödiga avgångar.
Ingående granskning, rejäl debatt och tuff ansvarsutkrävning, är nödvändiga för att lära makten veta hut. Så tvingas privilegierade etablissemang att behålla kontakten med vanligt folks vardag. Bonusdebatten har varit nyttig och avslöjande.

Men avgångar som yttersta troféer för medier, eller interna och externa motståndare, är inte alltid något att belöna med beundran och applåder. Hellre än en belägra och jaga iväg-kultur i den politiska debatten borde vi försöka odla en låta lära av misstagen-kultur.
Det måste vara tillåtet att göra fel – Lundby-Wedin har, tillsammans med andra, gjort grova fel – och ändå få nya chanser i ett uppdrag. Förutsatt givetvis – och där finns fortfarande många frågetecken kring självinsikten hos den bitvis patetiskt floskelbemängda LO-eliten – att vederbörande inser sina misstag, medger ansvar och drar självkritiska slutsatser.

Lundby-Wedin har i det avseendet uppträtt ömkligt. Att det lett till ytterligare kritik är helt i sin ordning. Och politiskt är det en jättechansning av henne att stanna. Den interna stämningen inom socialdemokraternas högsta ledning kan inte vara bra just nu. Mona Sahlins position undergrävs hela tiden. Partiets företrädare tävlar i att uttala märkligheter. De konkreta besked som kommer övertygar inte. Det var länge sedan svensk politik upplevde en så i sakdebatter sargad opposition. Att opinionssiffrorna rasar är logiskt.

Men kritik och granskning kan tjäna många andra syften än tvinga fram avgångar. Att tillåtas resa sig igen efter blåsväder kan få makthavare att bli ödmjukare och skickligare. Det är ett samhällsklimat att eftersträva, där vi vågar stanna upp och söka efter fler avgörande kvaliteter hos ledare än enbart förmågan att aldrig hamna snett. Om vi inte ser upp kommer enbart personer utan normala mänskliga brister, som förberett sig på ett liv i offentligheten sedan första blöjbytet, att kunna inneha ledande poster. Det skulle bli rent, skinande blankt – och förfärligt.’