När Umeå inte knusslade med lamporna

Om att behålla realismen men ändå satsa i kristider, om att det är rätt att ha visioner och förändringslust, om socialliberal framtidstro och om när kung Oscar II väntades på besök till Umeå 1896 handlar min lördagskrönika den här veckan, som hänger lite ihop med tisdagskrönikan:

——————–

’När Umeå inte knusslade med lamporna

När Umeå år 1896 väntade besök av kung Oscar II till invigningen av järnvägsförbindelsen mellan Umeå och Vännäs var man måna om att imponera och göra intryck på den höge nådige. I det syftes hängdes för tiden pampiga ljusramper upp över de gator där kungen väntades åka fram.

"Man skulle", skrev Elsa Åström i en underhållande historisk tillbakablick på 1950-talet om hur el-ljuset kom till Västerbotten, "riktigt visa honom, hur ljust det var i Umeå, och man knusslade inte alls med lampor." Problemet var bara, som mäster Åström – ansvarig för kraftverkets fortfarande mycket begränsade maskiner – påpekade, att de många lamporna krävde för mycket ström. "Det här", sade han, "går inte. Maskinerna orkar inte. Det kommer att bli fullständigt mörker istället för strålande ljus."

Upplösningen strax, men om vi stannar för ett ögonblick i detta varningens ord, har vi i Umeås festförberedelser 1896, inför kungens och järnvägens ankomst, nått ett symboliskt dilemma för den lilla, ansenliga norrländska staden med ambition att bli en annan, en större och mer ansedd stad.

Satsar man, å ena sidan, för stort utan att ta hänsyn till realiteter, sakkunskapens invändningar och stadens ekonomiska förutsättningar kan det sluta med fiasko. Men satsar man inte alls, å andra sidan, vågar man aldrig något, klamrar man sig enbart fast i grått jämmer vid det bestående utan drömmar om utveckling, förändring och framsteg, kommer man inte heller någonvart. Då söker sig människor, idéer, investeringar och välstånd någon annanstans, och mörkret är garanterat lika fullt. Innan kvällen kom lyckades dock Mäster Åström hitta på råd, berättar Elsa Åström: "Strömmen släpptes på allteftersom kungen färdades fram, men bakom honom lades allt i mörker. Kungen märkte det aldrig utan var mycket belåten."

En genial lösning för stunden, som elaka tungor skulle säga att Umeå, med sina många ansökningar till tävlingar om lösa utmärkelser med lagom begränsad konkurrens, upprepar än till denna dag, medan gedignare undersökningar av exempelvis företagsklimatet avfärdas i vrede. Vill man vifta flagg vid utmärkelser måste man för bevarad trovärdighet även idka självkritik när resultaten uteblir.

Å andra sidan är det uppfriskande med idéer i gnäll-jante-land, och en hel del av kritiken mot "prestigeprojekten" missar faktiskt målet.
I synnerhet tycks arbetet med och inför kulturhuvudstadsprojektet genomgående grundats i en insikt om att den strategin som mäster Åström tillämpade 1896 precis motsvarar många fördomar om hur en kulturhuvudstadssatsning gärna slutar: pompa, ståt och glitter medan omvärldens dignitärer åker förbi, sedan grå vardag igen när de lämnar stan.
Umeås ansökan och förberedelsearbete i kulturhuvudstadssatsningen har i stort undvikit att gå i den fällan, undvikit att fastna i ett bestämt årtal, och istället bemödat sig om ett långsiktigt perspektiv bortom utmärkelsen i sig.
Det är inte bara en av förklaringarna till "finalplatsen", utan också det starkaste argumentet för varför satsningens kulturpolitiska visioner bör fullföljas med övertygelsen om att de inte syftar på en lillfingerlyx för goda tider, utan utgör en väsentlig del av vad som skapar ett varmt, solidariskt, tolerant, spännande och kreativt lokalsamhälle. Den kommun som orkar stå upp för den analysen – även i kristider när stora byggkraneprojekt och dyra subventioner av lobbytäta näringar lätt slukar alla uppmärksamhet till nackdel för mjukare frågor – har nått långt.

Det är viktigt att inte sluta tänka strategiskt och långsiktigt under trycket från en kris som trots allt är av övergående natur och vilkens värsta konsekvenser över tid riskerar att skapas av felgrepp i krispaniken mer än av krisen i sig. Både när det gäller att bevara trygghet och välfärd, att förverkliga kulturpolitiska visioner eller att genomföra spännande byggprojekt är förutsättningen att mer resurser skapas genom arbete, företagande, entreprenörskap, kunskap, kompetens, investeringar och uppfinningsrikedom i ett så frisinnat, liberalt regionalt klimat som möjligt.

Tillväxt – välstånd – välfärd, är den socialliberala helhet som bevisat sig överlägsen alternativen gång på gång. I en dystopi där småföretag, entreprenörer, kunskapsskolor, privata investerare och individualistiska nytänkare jagas på flykten till förmån för en centraliserad, byråkratiserad, likriktad, toppstyrd socialistisk produktionshierarki, stannar utvecklingen, rasar välståndet och sotdör välfärden. Motsättningen mellan marknadsekonomiskt tillväxttänkande och solidarisk välfärd finns bara i vanföreställningar hos den yttre vänstern och den yttre högern.

Om inte människors vilja och möjligheter att stanna kvar i och flytta till kommunen är större än deras längtan bort eller deras möjligheter att hitta jobb och framtidsutsikter på annat håll, så spelar ambitionerna ingen större roll.
Umeå måste stå pall i en konkurrens med städer i söder; genom social medmänsklighet, valfrihet på välfärdsområdet, brett kulturellt och intellektuellt utbud, jobbtillväxt i framtidsbranscher på en flexibel arbetsmarknad, skolor av toppklass, glada shoppingmöjligheter och en stadsmiljö som utmärker sig för förtätning, urbanitet och vågad arkitektur i konflikt med dem som vill frysa tiden i tron att det befintliga är oöverträffbart.
Allt behövs. Antingen-eller-tänkandet är början på slutet.

Men i tider när smärtsamma prioriteringar måste göras i budgetprocesser överallt gäller det mer än någonsin att träffa rätt i framtidssatsningarna. Då är det framför allt det nya småföretagandet, kunskapsskolan, det breda kulturlivet och den medmänskliga omsorgen som bör ställas i centrum. Inte subventioner åt de största företagen, inte halvhjärtade kompromisser kring byggprojekt som ingen riktigt jublar åt (exempelvis badhuset), inte onödig, överlappande förvaltningsbyråkrati, inte äventyrliga, klåfingriga kommunala bolagssfärer och näringsverksamheter.
Visst går det att både satsa och bromsa. Slå inte dövörat till, behåll realismen, men håll lamporna tända.