Västerbotten, havet, älvarna, sjöarna
Västerbotten, havet, älvarna, sjöarna, länet och dess olika vatten, är ämnet för en krönika av mig på dagens ledarsida:
’Västerbotten, havet, älvarna, sjöarna
Vi människor söker oss gärna till vatten, om så bara den lilla bäcken på fjället eller i skogen. Där tar vi rast. Kanske söker vi ett ursprung, eller anar vad som utgjort skillnaden mellan liv och nöd.
Den gångna helgen gjorde jag utflykter till Bettnesand, Tavelsjö och Vindelälven i höjd med Vindeln. Västerbotten är en märkvärdig skapelse i norra Europa, på många sätt. Också dess vatten fascinerar. Regionen sträcker sig från fjällsjöar till innanhav, och genomkorsas av älvar med rik historia. De olika vattnen har präglat lokalorternas och människornas överlevnad, näringar, kulturutveckling och omvärldskontakter genom århundraden, ja rentav genom några årtusenden.
Byt vatten och historien blir en annan. Skillnaderna är markanta även inom det som så småningom blev ett administrativt län.
Ibland frågar jag bekanta vad de föredrar: det svallande, väldiga havet, en forsande, stänkande älv eller en hemlighetsfull, stilla insjö? Svaren brukar variera, men har ofta med uppväxt och tidiga erfarenheter att göra, och är aldrig likgiltiga.
En del andas ut i samma ögonblick som det öppna havet skymtar mellan träden och vågorna skyndar in. Andra anar något hotfullt, okontrollerbart när blicken inte finner något fäste, tanken inte gör någon halt.
Skeppen där ute skvallrar om globala skeenden – Ekelöfs svallvågor som "slår och brusar till dess allt blivit som förut. – Allt är ändå annorlunda." Och som berättar "att folk har färdats, att några av de möjliga befriats". Havet är porten utåt. Tanken stressas och stimuleras av avstånden och bristen på detaljer.
Har man sällan eller aldrig upplevt havet som barn, utan först som vuxen, förblir det något monumentalt och kanske innerst inne lite främmande, i vars närhet man aldrig helt slappnar av.
Jag tror att det är historikern Bo Eriksson som i sin bok "Lützen 1632" påpekar hur skrämmande havet första gången måste ha tett sig på den tiden för många av de unga bondpojkar som rekryterades till armén. Även älven är vän eller fiende – en kraft att tämja, nyttja eller lämna orörd, men alltid en mäktig, frisk rörelse. Hos vissa är bruset symbolen för norrländsk trygghet. Förändring, rörelse – Herakleitos flod – men med inlopp, flöde och utlopp i en logisk, begriplig, återkommande helhet.
I andra finns fortfarande en nedärvd respekt från timmerflottningens dagar för älvforsarnas krafter.
Respekten återfinns i litteraturen. August dör i Eyvind Johnsons "Nu var det 1914" när timret sprängs loss och han inte hinner i land. Stor Ingmar dör i Selma Lagerlöfs "Jerusalem" efter att ha träffats av en framforsande timmerstock. Det är ingen slump att älvar skördar liv i romaner om ett Sverige i sociala och ekonomiska brytningstider.
Kring älvarnas ställning som oersättliga, fria naturvärden och som ekonomisk räddningspotential i krisbygder, stod senare några av 1900-talets mest dramatiska och intressanta debatter i Sverige, även som bekant i Västerbotten.
Sjöarna är kanske det märkligaste av allt, med sina hemligheter och visdomar, som fått tid att mogna. Om de "lappländska sjöarnas melankoli", skriver, återigen, Ekelöf. Sjöarna, till skillnad från havet och älven, binder inte samman regioner, utstrålar inte näring och tillväxt på samma sätt, väcker inte politiska strider med samma laddning, har ingen riktning, utan blickar inåt. Havet tar man sig ut till.
Älven ser man dra förbi eller följer med. Sjön samlas man kring, utan stora åthävor. Det är små hjärtan som slår överallt i landskapet, ibland utan att knappt en människa vet om att de alls finns. Hav, älvar, sjöar – vilken nåd att Västerbotten bjuder dem alla.’