Flummigt och odemokratiskt med borgfred

Borgfred under Sveriges ordförandeskap i EU vore flummigt och odemokratiskt, ett nederlag för Europatanken – det är linjen i en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Flummigt och odemokratiskt med borgfred

Fredrik Reinfeldt snurrar till det rejält med sitt flummiga krav på borgfred under det svenska EU-ordförandeskapet senare i år. Och att oppositionen delvis gått med på det är ännu snurrigare. Kravet borde ha avfärdas prompt som principiellt oacceptabelt. Men det är intressant att betrakta som led i en gammal tradition av skepsis inför demokrati och partipolitik.

Den reserverade hållningen inför just partipolitisk debatt har långa anor.
Länge företräddes den av konservativa krafter, samlade kring ståndsprivilegier och kungamakt. Med hänvisningar till Konungen, Folket, Nationen eller andra mytologiska väsen sökte man bromsa och misstänkliggöra kraven på fullödig demokrati med allmän och lika rösträtt.

Den högre folkviljan och nationens samling måste sättas framför partipolitiskt käbbel och söndrande debatt, ungefär så gick resonemangen. Udden var riktad mot framväxande partier, intresseorganisationer och folkrörelser, som påstods förstöra den gamla, fina gemenskapen. Folket och Nationen var i den argumentationen alltid något annat, mer metafysiskt, än de enskilda individer med olika åsikter, bakgrunder, intressen och viljor som tillsammans formade både folk och nation. I själva verket handlade det förstås om att bevara gamla hierarkier.

Attityden togs senare över av det socialdemokratiska partiet, vars elit sedan det egna maktinnehavet tycktes bli evigt inte ville störas i sitt permanenta regerande av granskning och ifrågasättanden.

Även medierna har under decennier odlat det kombinerade demokrati- och politikerföraktet genom ständiga hänvisningar till att ’vanligt folk’ (som vore det en ansiktslös, kollektiv enhet med bara en åsikt, den medierna väljer att förmedla) är trötta på ’käbblet’ mellan partierna. Hur många infantila frågor har inte ställts genom åren om varför politikerna inte slutar bråka och arbetar tillsammans för ’landets bästa’ eller ’ortens bästa’ (som funnes det alltid ett objektivt, entydigt, statiskt, värderingsfritt ’bästa’)?
Som vore demokratisk debatt och konflikt mellan skilda argument något formellt nödvändigt ont, inte något välkommet, berikande och utvecklande.

Göran – ’vi ska tala väl om vårt fina land’ – Persson var politiskt fostrad i den traditionen. Kommunpolitiker – från alla partier – som börjar tala om plikten att tala väl om den egna kommunen, är den andans barn.
Fredrik Reinfeldt har haft Göran Persson-tendenser under hela mandatperioden. Med det orimliga kravet på inrikespolitisk tystnad under EU-ordförande-skapet bryter de fram fullt ut: misstron mot demokratisk debatt och flummiga hänvisningar till vad Nationens bästa kräver i form av anpassning till makten.

Visst finns skäl för oppositionen att uppträda konstruktivt i en del EU-relevanta frågor där enigheten kring en svensk förhandlingslinje är bred. Men det är oppositionens sak att avgöra, inte statsministerns.
Även under ett EU-ordförandeskap ska debatten föras precis som vanligt, kritiskt och intensivt. Allt annat vore ett nederlag för hela Europatanken. Med borgfredsspektaklet lyckas det politiska etablissemanget på ett parodiskt sätt bekräfta många fördomar om Europeiska Unionen som något suspekt, ljusskyggt, konstigt, klumpigt, lyft över vanliga demokratiska spelregler. Illa och olyckligt.’