Många hemläxor kvar för regeringsalternativen

Om regeringsalternativen, partiledardebatten i söndags och Mona Sahlins dilemma handlar en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Många hemläxor kvar för regeringsalternativen

Renodlade laguppställningar, övertydlig konfliktdramaturgi med blockpolitikens alla kännetecken, grundläggande skiljelinjer kring ett antal finslipade profilfrågor: det var på många sätt startskottet för valrörelsen vi fick se.
Men inte i panik med bara några veckor kvar till valet, utan i lugn och ro, nästan ett och ett halv år innan valdagen.
För när partiledarna drabbade samman i SVT:s Agenda på söndagskvällen var det – tyvärr – riksdagsvalet 2010, inte Europaparlamentsvalet 2009, som stod i centrum.

Den rödgröna oppositionen uppträdde mer enat än någon gång tidigare under mandatperioden. Det underlättar för Mona Sahlin som statsministerkandidat att kunna företräda ett formellt regeringsalternativ. Och alliansens inbördes oenighet på en del viktiga områden – exempelvis när det gäller integration, arbetsmarknadslagstiftning, företagsklimat och flykting- och asylpolitik – kommer på nytt att granskas hårdare, när oppositionen går från att vara hopplöst och djupt splittrad till att vara, efter tandagnissel, enad i alla fall kring regeringsfrågan.

Men för både socialdemokraterna och miljöpartiet – nu bundna vid vänsterpartiet – kan den enigheten visa sig bli långsiktigt dyrköpt. Det blir svårt med trovärdigheten hos avgörande väljargrupper om ekonomiska överbud, oseriösa krisutspel och genomgripande skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare blir det gemensamma temat, medan förnyelse i utbildnings-, företags-, välfärds- och arbetsmarknadspolitik omöjliggörs genom Lars Ohlys vetorätt.

Då vinner alliansen matchen om vilket alternativ som är mest regeringsdugligt och tar störst ansvar för jobb, välfärd och tillväxt utan problem. Att Fredrik Reinfeldts förtroendesiffror är så överlägsna Mona Sahlins i opinionsmätningarna är en indikation på hur väljarna, efter att ha sett både regering och opposition reagera på den ekonomiska krisen, värderar regeringsalternativen.

Något paradoxalt har alltså det rödgröna samarbetet möjliggjort för Sahlin – som ju på goda grunder hellre ville samarbeta med bara miljöpartiet – att äntligen kunna lämna tydligare besked. Men de beskeden, med påtaglig traditionalistisk vänsterprägel, torde å andra sidan göra många av de väljare besvikna som hoppats på en modernisering av socialdemokratin.

Å andra sidan har inte heller alliansen anledning att skryta alltför högt om sin interna enighet. Hur blir det med småföretagarfrågorna, arbetsgivaravgifterna, arbetsmarknadsreglerna, integrationspolitiken, asyl- och flyktingpolitiken, sjukförsäkringen, a-kassetaket, integritetsfrågorna osv? Även alliansen har, trots övertag på tunga sakområden, många hemläxor kvar att göra innan man kan möta väljarna som alternativ 2010.

Det hade varit bättre om partiledarna fått ta en renodlad debatt om EU och Europa i söndags istället. ’