Flummigt och odemokratiskt med borgfred

Av , , Bli först att kommentera 0

Borgfred under Sveriges ordförandeskap i EU vore flummigt och odemokratiskt, ett nederlag för Europatanken – det är linjen i en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Flummigt och odemokratiskt med borgfred

Fredrik Reinfeldt snurrar till det rejält med sitt flummiga krav på borgfred under det svenska EU-ordförandeskapet senare i år. Och att oppositionen delvis gått med på det är ännu snurrigare. Kravet borde ha avfärdas prompt som principiellt oacceptabelt. Men det är intressant att betrakta som led i en gammal tradition av skepsis inför demokrati och partipolitik.

Den reserverade hållningen inför just partipolitisk debatt har långa anor.
Länge företräddes den av konservativa krafter, samlade kring ståndsprivilegier och kungamakt. Med hänvisningar till Konungen, Folket, Nationen eller andra mytologiska väsen sökte man bromsa och misstänkliggöra kraven på fullödig demokrati med allmän och lika rösträtt.

Den högre folkviljan och nationens samling måste sättas framför partipolitiskt käbbel och söndrande debatt, ungefär så gick resonemangen. Udden var riktad mot framväxande partier, intresseorganisationer och folkrörelser, som påstods förstöra den gamla, fina gemenskapen. Folket och Nationen var i den argumentationen alltid något annat, mer metafysiskt, än de enskilda individer med olika åsikter, bakgrunder, intressen och viljor som tillsammans formade både folk och nation. I själva verket handlade det förstås om att bevara gamla hierarkier.

Attityden togs senare över av det socialdemokratiska partiet, vars elit sedan det egna maktinnehavet tycktes bli evigt inte ville störas i sitt permanenta regerande av granskning och ifrågasättanden.

Även medierna har under decennier odlat det kombinerade demokrati- och politikerföraktet genom ständiga hänvisningar till att ’vanligt folk’ (som vore det en ansiktslös, kollektiv enhet med bara en åsikt, den medierna väljer att förmedla) är trötta på ’käbblet’ mellan partierna. Hur många infantila frågor har inte ställts genom åren om varför politikerna inte slutar bråka och arbetar tillsammans för ’landets bästa’ eller ’ortens bästa’ (som funnes det alltid ett objektivt, entydigt, statiskt, värderingsfritt ’bästa’)?
Som vore demokratisk debatt och konflikt mellan skilda argument något formellt nödvändigt ont, inte något välkommet, berikande och utvecklande.

Göran – ’vi ska tala väl om vårt fina land’ – Persson var politiskt fostrad i den traditionen. Kommunpolitiker – från alla partier – som börjar tala om plikten att tala väl om den egna kommunen, är den andans barn.
Fredrik Reinfeldt har haft Göran Persson-tendenser under hela mandatperioden. Med det orimliga kravet på inrikespolitisk tystnad under EU-ordförande-skapet bryter de fram fullt ut: misstron mot demokratisk debatt och flummiga hänvisningar till vad Nationens bästa kräver i form av anpassning till makten.

Visst finns skäl för oppositionen att uppträda konstruktivt i en del EU-relevanta frågor där enigheten kring en svensk förhandlingslinje är bred. Men det är oppositionens sak att avgöra, inte statsministerns.
Även under ett EU-ordförandeskap ska debatten föras precis som vanligt, kritiskt och intensivt. Allt annat vore ett nederlag för hela Europatanken. Med borgfredsspektaklet lyckas det politiska etablissemanget på ett parodiskt sätt bekräfta många fördomar om Europeiska Unionen som något suspekt, ljusskyggt, konstigt, klumpigt, lyft över vanliga demokratiska spelregler. Illa och olyckligt.’

Bli först att kommentera

Inför riktiga personval

Av , , Bli först att kommentera 0

Utspelet på DN-debatt tidigare i veckan av Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg om riksdagen och valsystemet är ämnet för vår huvudledare i dag:

——————————
’Inför riktiga personval

Färglösa, anonyma, toppstyrda, inåtvända, övertaliga ledamöter gör riksdagen kraftlös – Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg skrädde inte orden i ett utspel på Dagens Nyheters debattsida tidigare i veckan där han krävde en rad reformer för en vitalare riksdag.
Bland Wetterbergs förslag återfinns en övergång från ett proportionellt valsystem till någon form av majoritetsval i enmansvalkretsar; en neddragning av antalet ledamöter från 349 till 151; en reducering och koncentrering av antalet riksdagsutskott; och en ökad betoning av riksdagens funktion som kontrollmakt.

Vitalare debatter, tydligare ansvarsutkrävande och bättre koppling mellan väljare och valda skulle bli resultatet av sådana reformer för färre men mer fristående, självständiga riksdagsledamöter, menar Wetterberg.

Han har stora poänger i sin problembeskrivning och kritik av hur den svenska riksdagen fungerar.
Riksdagsledamöterna är för anonyma och för osjälvständiga, med luddiga mandat i förhållande till sina väljare. Partiledningarnas makt och kontrollanspråk är överdrivna. Det försvagar riksdagen som demokratisk institution och får till följd att den inte alls spelar den roll man skulle förvänta sig som en central debattarena.
Därför är det värdefullt och välkommet med inlägg som bidrar till en fräsigare debatt om valsystem och författningsfrågor i Sverige.

Det betyder däremot inte att alla Gunnar Wetterbergs förslag till lösningar är önskvärda eller lyckade. Både en övergång till majoritetsval i enmansvalkretsar och en kraftig neddragning av antalet ledamöter skulle skapa stora representationsproblem, inte minst geografiskt. Inställningen att det finns för många riksdagsledamöter är principiellt tveksam och inte särskilt konstruktiv om målet faktiskt är att skapa bättre kontakt mellan väljare och valda i hela landet.

Utvecklingen mot ett system där kanske bara två stora och något mindre parti i realiteten spelar roll och har organisation nog att konkurrera skulle också beröva den politiska debatten nyanser och mångfald på ett olyckligt sätt. Färre medborgare skulle känna sig representerade eller kunna hitta tilltalande politiska alternativ.
Dagens partisystem fungerar ur de aspekterna förhållandevis bra på riksplanet och det finns inget belägg för att färre partier i ett mer utpräglat tvåpartilandskap på sikt skulle innebära en vitalare debatt eller ett ökat politiskt intresse. Tvärtom får inte dagens starka betoning av blockpolitiken ses som något ideal för all framtid. Det bör avgöras från val till val.

En mer naturlig lösning för att uppnå de mål som Wetterbergs förslag syftar till – tydligare koppling mellan väljare och valda och mer självständiga riksdagsledamöter – vore därför istället att så snart som möjligt införa ett renodlat personvalsystem med helt slopade spärrar.’

Bli först att kommentera

Vem orkar?

Av , , 2 kommentarer 0

Jag tror faktiskt spontant att det här är den relevantaste frågan med anledning av diskussionen om huruvida politikers sms ska vara offentliga handlingar: Vem kommer överhuvudtaget att vilja ta på sig politiskt ansvar i framtiden?

2 kommentarer

Fler Norrlandskommentarer

Av , , Bli först att kommentera 0

Flera Norrlandstidningar kommenterar Svenskt Näringslivs företagsklimatundersökning ur olika, regionala aspekter:

Anders Rönmark kommenterar den på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida under rubriken ’Bryt ihop och kom igen’.

Gustaf Blomberg kommenterar den på Norrbottens-Kurirens ledarsida under rubriken ”Förstå företagarna".

Sundsvalls Tidnings ledarsida kommentarer den under rubriken: ’Kvinnorna i toppen’.

Bli först att kommentera

Västerbotten, havet, älvarna, sjöarna

Av , , Bli först att kommentera 0

Västerbotten, havet, älvarna, sjöarna, länet och dess olika vatten, är ämnet för en krönika av mig på dagens ledarsida:

Västerbotten, havet, älvarna, sjöarna

Vi människor söker oss gärna till vatten, om så bara den lilla bäcken på fjället eller i skogen. Där tar vi rast. Kanske söker vi ett ursprung, eller anar vad som utgjort skillnaden mellan liv och nöd.

Den gångna helgen gjorde jag utflykter till Bettnesand, Tavelsjö och Vindelälven i höjd med Vindeln. Västerbotten är en märkvärdig skapelse i norra Europa, på många sätt. Också dess vatten fascinerar. Regionen sträcker sig från fjällsjöar till innanhav, och genomkorsas av älvar med rik historia. De olika vattnen har präglat lokalorternas och människornas överlevnad, näringar, kulturutveckling och omvärldskontakter genom århundraden, ja rentav genom några årtusenden.
Byt vatten och historien blir en annan. Skillnaderna är markanta även inom det som så småningom blev ett administrativt län.

Ibland frågar jag bekanta vad de föredrar: det svallande, väldiga havet, en forsande, stänkande älv eller en hemlighetsfull, stilla insjö? Svaren brukar variera, men har ofta med uppväxt och tidiga erfarenheter att göra, och är aldrig likgiltiga.

En del andas ut i samma ögonblick som det öppna havet skymtar mellan träden och vågorna skyndar in. Andra anar något hotfullt, okontrollerbart när blicken inte finner något fäste, tanken inte gör någon halt.
Skeppen där ute skvallrar om globala skeenden – Ekelöfs svallvågor som "slår och brusar till dess allt blivit som förut. – Allt är ändå annorlunda." Och som berättar "att folk har färdats, att några av de möjliga befriats". Havet är porten utåt. Tanken stressas och stimuleras av avstånden och bristen på detaljer.
Har man sällan eller aldrig upplevt havet som barn, utan först som vuxen, förblir det något monumentalt och kanske innerst inne lite främmande, i vars närhet man aldrig helt slappnar av.

Jag tror att det är historikern Bo Eriksson som i sin bok "Lützen 1632" påpekar hur skrämmande havet första gången måste ha tett sig på den tiden för många av de unga bondpojkar som rekryterades till armén. Även älven är vän eller fiende – en kraft att tämja, nyttja eller lämna orörd, men alltid en mäktig, frisk rörelse. Hos vissa är bruset symbolen för norrländsk trygghet. Förändring, rörelse – Herakleitos flod – men med inlopp, flöde och utlopp i en logisk, begriplig, återkommande helhet.

I andra finns fortfarande en nedärvd respekt från timmerflottningens dagar för älvforsarnas krafter.
Respekten återfinns i litteraturen. August dör i Eyvind Johnsons "Nu var det 1914" när timret sprängs loss och han inte hinner i land. Stor Ingmar dör i Selma Lagerlöfs "Jerusalem" efter att ha träffats av en framforsande timmerstock. Det är ingen slump att älvar skördar liv i romaner om ett Sverige i sociala och ekonomiska brytningstider.
Kring älvarnas ställning som oersättliga, fria naturvärden och som ekonomisk räddningspotential i krisbygder, stod senare några av 1900-talets mest dramatiska och intressanta debatter i Sverige, även som bekant i Västerbotten.

Sjöarna är kanske det märkligaste av allt, med sina hemligheter och visdomar, som fått tid att mogna. Om de "lappländska sjöarnas melankoli", skriver, återigen, Ekelöf. Sjöarna, till skillnad från havet och älven, binder inte samman regioner, utstrålar inte näring och tillväxt på samma sätt, väcker inte politiska strider med samma laddning, har ingen riktning, utan blickar inåt. Havet tar man sig ut till.
Älven ser man dra förbi eller följer med. Sjön samlas man kring, utan stora åthävor. Det är små hjärtan som slår överallt i landskapet, ibland utan att knappt en människa vet om att de alls finns. Hav, älvar, sjöar – vilken nåd att Västerbotten bjuder dem alla.’

Bli först att kommentera

Företagsklimatet i länet

Av , , Bli först att kommentera 0

Företagsklimatet i länet diskuteras nu utifrån den senaste rankingen från Svenskt Näringsliv. Några kommuner lyckas ganska bra, andra hamnar riktigt långt ner.

Umeås fortsatt medelmåttiga resultat utlöser, som i en årlig ritual, allt hetare debatt. Givetvis borde en topplacering när det gäller bästa företagsklimat i landet vara det självklara långsiktiga målet, utan att man för den skull fastnar i en enskild rankingmodell, inte att alla rankinglistor som inte stödjer kommunens officiella slogans ska avfärdas och angripas. Här finns ett uppenbart attitydproblem.

För Umeås företagsklimat måste lyftas över det genomsnittliga om kommunen ska kunna nå sina tillväxtmål och på sikt kunna värna både välfärd och framtidssatsningar på olika områden.

Detta är även ämnet för vår huvudledare i dag:

—————————-

Kommunernas företagsklimat måste bli bättre

Dorotea är bäst. Bjurholm har tappat något, men är god tvåa. Vännäs ligger också på övre halvan.
Men resten av kommunerna i Västerbotten underpresterar kraftigt. De borde kunna bättre när det gäller att skapa fruktbart näringslivsklimat. Organisationen Svenskt näringslivs årliga rankning av företagsklimatet i landets kommuner är som vanligt ingen uppmuntrande läsning för Västerbottens del. Ljuspunkterna är få.
Resultatet är en besvikelse mot bakgrund av den uppryckning som skedde på många håll under högkonjunkturen de senaste åren. Företagen hävdade sig då väl även i inlandet och glesbygden.

Friskt satsande, expansiva småföretag visade att det finns optimism och livskraft. En positiv och påtaglig effekt var att arbetslösheten pressades kraftigt tillbaka. Men uppsvinget var uppenbarligen mycket företagens eget verk. De lyfte sig i den gynnsamma konjunkturen. Förutsättningarna lokalt och regionalt förbättrades däremot inte tillräckligt. Kommunerna tog inte vara på tillfället.

Svenskt näringslivs rankning bygger på en enkätundersökning där företagen betygsätter kommunens service till företagen, hur infrastrukturen fungerar och den attityd allmänhet, politiker och tjänstemän har till företagande. Företagen ger också ett allmänt omdöme om företagsklimatet i kommunen. Underlaget för rangordningen kompletteras sedan med olika allmänna statistiska faktorer så som skattenivå, arbetslöshet och nyföretagande.

Efter hand har denna ranglista, med förtjänster och brister som alla rangordningar, kommit att bli något av en institution i sig. För de kommuner som ligger i topp är det god reklam. En placering bland de främsta kan förväntas öka chanserna till nya företagsetableringar och ökad sysselsättning. En placering bland de sämsta är i sin tur till skada vad gäller utvecklings- och tillväxtmöjligheter. Möjligen säger företagens betygsättning också något om det politiska ledarskapet i respektive kommun.

Utfallet kan på sina håll tolkas som att förtroendet ute i företagen för den styrande majoriteten i kommunen är lågt. Orsakerna därtill kan vara många, bland annat att politikerna inte anses behandla alla företag och företagare lika eller att konkurrensvillkoren snedvrids genom politiska beslut. Umeå skyltar med dåligt betyg. I längden är det mycket allvarligt.
Arbetsmarknaden i Umeå var till och med i de senaste årens högkonjunktur hopplös för de flesta ungdomar. Och i den rådande lågkonjunkturen är läget ännu värre. Ett mycket bättre företagsklimat behövs om de unga skall kunna se någon framtid för sig i kommunen.
Det är avgörande i Umeå såväl som i övriga kommuner i länet.’

Bli först att kommentera

Från brända tomter till gröna vågen efter branden 1888?

Av , , 1 kommentar 0

Inom parentes och helt kort sagt: När Umeå brann 1888 flydde människorna med sitt räddade lösöre ut på fälten utanför staden. När sedan staden skulle byggas upp igen var det många, skriver Gunnar Balgård i en essä om branden i boken "Norrifrån. Essäer om norrländsk litteratur, konst och historia", av stadens småfolk med ringare hus som föredrog att stanna kvar ute i periferin i stadsdelen Amerika eller på Haga och bygga nytt där, istället för att flytta tillbaka:

"Då behövde de heller inte vänta i två år på stadsplaneförändringen, vilken handelsmännen i centrum tvangs till. En viss omstrukturering av befolkningen blev alltså en följd av branden. Bara bättre folk och affärsmän återvände till den inre stadskärnan"

Så vidgades även staden i en småfolkets rörelse, kanske om man så vill och lite tillspetsat, från brända tomter till gröna vågen.

Senare gick drömmarna åter in mot centrum, sedan tillbaka ut i en kort, i dag obegriplig men under några år och för en generation med minnen av nöd och elände stark förortsromantik.

Nu är det åter centrumnära förtätning som gäller, något som ringledstänkandet i trafikplaneringen delvis understryker, delvis motsäger, beroende på vad man tror om bilismens framtid.

Så har synen på centrum och periferi växlat genom Umeås historia. Den lär fortsätta växla.

1 kommentar

Cykelväg Umeå – Holmsund/Obbola

Av , , Bli först att kommentera 0

Varför finns det ingen ordentlig cykelväg från Umeås centrala delar till Holmsund/Obbola?

Bli först att kommentera

När Umeå inte knusslade med lamporna

Av , , Bli först att kommentera 0

Om att behålla realismen men ändå satsa i kristider, om att det är rätt att ha visioner och förändringslust, om socialliberal framtidstro och om när kung Oscar II väntades på besök till Umeå 1896 handlar min lördagskrönika den här veckan, som hänger lite ihop med tisdagskrönikan:

——————–

När Umeå inte knusslade med lamporna

När Umeå år 1896 väntade besök av kung Oscar II till invigningen av järnvägsförbindelsen mellan Umeå och Vännäs var man måna om att imponera och göra intryck på den höge nådige. I det syftes hängdes för tiden pampiga ljusramper upp över de gator där kungen väntades åka fram.

"Man skulle", skrev Elsa Åström i en underhållande historisk tillbakablick på 1950-talet om hur el-ljuset kom till Västerbotten, "riktigt visa honom, hur ljust det var i Umeå, och man knusslade inte alls med lampor." Problemet var bara, som mäster Åström – ansvarig för kraftverkets fortfarande mycket begränsade maskiner – påpekade, att de många lamporna krävde för mycket ström. "Det här", sade han, "går inte. Maskinerna orkar inte. Det kommer att bli fullständigt mörker istället för strålande ljus."

Upplösningen strax, men om vi stannar för ett ögonblick i detta varningens ord, har vi i Umeås festförberedelser 1896, inför kungens och järnvägens ankomst, nått ett symboliskt dilemma för den lilla, ansenliga norrländska staden med ambition att bli en annan, en större och mer ansedd stad.

Satsar man, å ena sidan, för stort utan att ta hänsyn till realiteter, sakkunskapens invändningar och stadens ekonomiska förutsättningar kan det sluta med fiasko. Men satsar man inte alls, å andra sidan, vågar man aldrig något, klamrar man sig enbart fast i grått jämmer vid det bestående utan drömmar om utveckling, förändring och framsteg, kommer man inte heller någonvart. Då söker sig människor, idéer, investeringar och välstånd någon annanstans, och mörkret är garanterat lika fullt. Innan kvällen kom lyckades dock Mäster Åström hitta på råd, berättar Elsa Åström: "Strömmen släpptes på allteftersom kungen färdades fram, men bakom honom lades allt i mörker. Kungen märkte det aldrig utan var mycket belåten."

En genial lösning för stunden, som elaka tungor skulle säga att Umeå, med sina många ansökningar till tävlingar om lösa utmärkelser med lagom begränsad konkurrens, upprepar än till denna dag, medan gedignare undersökningar av exempelvis företagsklimatet avfärdas i vrede. Vill man vifta flagg vid utmärkelser måste man för bevarad trovärdighet även idka självkritik när resultaten uteblir.

Å andra sidan är det uppfriskande med idéer i gnäll-jante-land, och en hel del av kritiken mot "prestigeprojekten" missar faktiskt målet.
I synnerhet tycks arbetet med och inför kulturhuvudstadsprojektet genomgående grundats i en insikt om att den strategin som mäster Åström tillämpade 1896 precis motsvarar många fördomar om hur en kulturhuvudstadssatsning gärna slutar: pompa, ståt och glitter medan omvärldens dignitärer åker förbi, sedan grå vardag igen när de lämnar stan.
Umeås ansökan och förberedelsearbete i kulturhuvudstadssatsningen har i stort undvikit att gå i den fällan, undvikit att fastna i ett bestämt årtal, och istället bemödat sig om ett långsiktigt perspektiv bortom utmärkelsen i sig.
Det är inte bara en av förklaringarna till "finalplatsen", utan också det starkaste argumentet för varför satsningens kulturpolitiska visioner bör fullföljas med övertygelsen om att de inte syftar på en lillfingerlyx för goda tider, utan utgör en väsentlig del av vad som skapar ett varmt, solidariskt, tolerant, spännande och kreativt lokalsamhälle. Den kommun som orkar stå upp för den analysen – även i kristider när stora byggkraneprojekt och dyra subventioner av lobbytäta näringar lätt slukar alla uppmärksamhet till nackdel för mjukare frågor – har nått långt.

Det är viktigt att inte sluta tänka strategiskt och långsiktigt under trycket från en kris som trots allt är av övergående natur och vilkens värsta konsekvenser över tid riskerar att skapas av felgrepp i krispaniken mer än av krisen i sig. Både när det gäller att bevara trygghet och välfärd, att förverkliga kulturpolitiska visioner eller att genomföra spännande byggprojekt är förutsättningen att mer resurser skapas genom arbete, företagande, entreprenörskap, kunskap, kompetens, investeringar och uppfinningsrikedom i ett så frisinnat, liberalt regionalt klimat som möjligt.

Tillväxt – välstånd – välfärd, är den socialliberala helhet som bevisat sig överlägsen alternativen gång på gång. I en dystopi där småföretag, entreprenörer, kunskapsskolor, privata investerare och individualistiska nytänkare jagas på flykten till förmån för en centraliserad, byråkratiserad, likriktad, toppstyrd socialistisk produktionshierarki, stannar utvecklingen, rasar välståndet och sotdör välfärden. Motsättningen mellan marknadsekonomiskt tillväxttänkande och solidarisk välfärd finns bara i vanföreställningar hos den yttre vänstern och den yttre högern.

Om inte människors vilja och möjligheter att stanna kvar i och flytta till kommunen är större än deras längtan bort eller deras möjligheter att hitta jobb och framtidsutsikter på annat håll, så spelar ambitionerna ingen större roll.
Umeå måste stå pall i en konkurrens med städer i söder; genom social medmänsklighet, valfrihet på välfärdsområdet, brett kulturellt och intellektuellt utbud, jobbtillväxt i framtidsbranscher på en flexibel arbetsmarknad, skolor av toppklass, glada shoppingmöjligheter och en stadsmiljö som utmärker sig för förtätning, urbanitet och vågad arkitektur i konflikt med dem som vill frysa tiden i tron att det befintliga är oöverträffbart.
Allt behövs. Antingen-eller-tänkandet är början på slutet.

Men i tider när smärtsamma prioriteringar måste göras i budgetprocesser överallt gäller det mer än någonsin att träffa rätt i framtidssatsningarna. Då är det framför allt det nya småföretagandet, kunskapsskolan, det breda kulturlivet och den medmänskliga omsorgen som bör ställas i centrum. Inte subventioner åt de största företagen, inte halvhjärtade kompromisser kring byggprojekt som ingen riktigt jublar åt (exempelvis badhuset), inte onödig, överlappande förvaltningsbyråkrati, inte äventyrliga, klåfingriga kommunala bolagssfärer och näringsverksamheter.
Visst går det att både satsa och bromsa. Slå inte dövörat till, behåll realismen, men håll lamporna tända.

Bli först att kommentera