Osäker spåsump inför 2010

Några randfunderingar på dagens ledarsida kring valresultatet utifrån ett inrikespolitiskt perspektiv med blicken mot nästa års riksdagsval:

———————–
Osäker spåsump inför 2010

Europaparlamentsvalen, med sina låga valdeltaganden, brukar vara opålitliga som spåsumpar för efterföljande riksdagsval. Man ska akta sig för att söka mer i valnattens siffror än det finns fog för. Trenden sett över riket var liberal, grön och Europavänlig, och det var glädjande. Men väljarna tenderar allt mer att sudda ut tavlan och ta fräsch ställning inför varje val.

Allra intressantast ur ett inrikespolitiskt perspektiv är nog därför hur valresultatet kommer att påverka partiernas egna strategier. Då tror jag att tre detaljer i valresultatet förtjänar uppmärksamhet: (1) Resultatet i Stockholm, (2) stödet för småpartierna som blev utan mandat och (3) röstfördelningen inom de så kallade blocken.

(1) Redan tidigare har det funnits skäl att tro på en ökad Stockholmscentrering inför valet 2010. Starka krafter inom socialdemokraterna fruktar en utveckling där partiet håller ställningarna någorlunda i Norrland men långsamt förvandlas till småparti i huvudstaden, medan alliansen kämpar förgäves i norr men dominerar helt i storstadsregionerna. Ren väljarmatematik förklarar varför socialdemokratins ledning inte vill se ett sådant geografiskt renodlat partilandskap.

I gårdagens val blev socialdemokraterna med 15,1 procent bara fjärde största parti i Stockholms stad, mindre än moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet. Sådant stressar och tär på den socialdemokratiska självbilden. Stockholmscentreringen i riksdebatten lär stärkas ytterligare nästa år.

(2) Feministiskt initiativ spurtade starkt och blev på valnatten åter synlig med egen procentstapel. Resultatet med 2,2 procent och större stöd i flera universitetsstäder ger partiet möjlighet att hålla ihop organisationen och finnas med som en faktor i ett riksdagsval till, antingen i kamp om egna mandat eller som röstdragare på marginalen. Deras närvaro kan få betydelse på flera sätt vid ett jämnt val.

Sverigedemokraterna vann inte något mandat. Några främlingsfientliga kandidater skickar de svenska väljarna inte till Europaparlamentet. I det tycks Sverige glädjande nog ha gått emot en annars oroväckande tendens på flera håll i Europa till ökat stöd för extrema, populistiska partier. Men sd befäste sin position i södra Sverige och är fortfarande farligt nära att nå upp till fyraprocentgränsen. Övriga partier kan inte andas ut, och alliansen borde en gång för alla ge besked om att man inte tänker regera med stöd av sd eller ge sd vågmästarroll.

(3) Under våren har det förts en diskussion om moderaternas helt dominerande ställning inom alliansen på de andra partiernas bekostnad. Att folkpartiet blev tredje största parti och kristdemokraterna gjorde ett överraskande bra val, kan både få en lugnande och splittrande effekt på samarbetet inom regeringskretsen, beroende på hur den moderata ledningen reagerar.

Inom oppositionen är miljöpartiet dragplåstret för dagen, alliansens svåraste konkurrent om mittenväljare. Vänsterpartiets nedgång och socialdemokraternas nationella bakslag visar på nytt att ju längre vänsterut oppositionen placerar sig, desto sämre resultat. Troligen söker Mona Sahlin nu åter att inom det rödgröna samarbetet närma sig mp och distansera sig så gott det går från v. Men får hon det egna partiet med sig?

Väljarna har för stunden sagt bestämt nej tack till ett tvåpartisystem. I övrigt lämnar valresultatet vad inrikespolitiken anbelangar fritt spelrum för spekulationer.