Mitt personliga favoritställe, den gamla, övergivna fotbollsplanen som minns fornstora dagar:
Norrbyskär, havet
Blick mot öppna havet:
Norrbyskär, på väg till picknick
En utflykt till Norrbyskär, ett av de första besöksmål man får rekommenderat när man flyttar till Umeå, förgyllde helgen. Och jag passade på att ta några bilder.
På väg ut till picknickstället:
Intressant om svensk minnesförlust
Åke Wredén skriver intressant i Eskilstuna-Kuriren om en svensk minnesförlust gällande 1809 års händelser.
Rävar och igelkottar i politiken
Min lördagskrönika den här veckan virkar lite kring Isaiah Berlins klassiska liknelse om rävar och igelkottar:
Rävar och igelkottar i politiken
”Räven vet många saker, men igelkotten vet en stor sak.”
Det berömda citatet stammar från den grekiske poeten Archilochos, men är i dag mest känt tack vare en essä av liberale filosofen och historikern Isaiah Berlin.
1953 tog han liknelsen med räven och igelkotten som utgångsmaska för en numera klassisk betraktelse av LeoTolstojs historiesyn: ”The Hedgehog and the Fox” (1953).
Den symboliska liknelsen med räven och igelkotten kan, menade Berlin i sin inledning, lyfta fram en av de djupaste skiljelinjer som finns mellan olika författare och tänkare, och mellan olika människor i allmänhet.
Rävarna kännetecknas, enligt Berlin, av att de har många olika, ibland rentav motstridiga mål som inte nödvändigtvis hålls ihop av någon enskild moralisk eller estetisk princip. Rävarnas tankar tenderar att vara splittrade och diffusa, löpa på många olika nivåer och knyta an till en bred mångfald av olika erfarenheter tolkade var för sig. De måste inte till varje pris pressas in i en enskild, allomfattande vision eller underordnas ett bestämt, allt annat överskuggande mål.
Igelkottarna däremot, skriver Berlin, relaterar allt till en enskild, central vision, ett system som styr deras tankar, känslor och analyser. Det finns en universell, dominerande princip eller moral som allt vad de är eller säger kan förstås utifrån.
Räven riskerar att fastna i överkomplexitet och principlös relativism, igelkotten i enkelspårighet och stel dogmatism. Men i sina bästa ögonblick är båda imponerande.
Alla förenklade kategoriseringar av det här slaget hotar att bli ointressanta och absurda om de dras för långt, påpekar även Berlin. Men med den reservationen försöker han ändå visa hur berömda kulturpersonligheter genom historien lite grovt skulle kunna sägas tillhöra antingen rävarnas eller igelkottarnas skara.
Dante, Platon, Pascal,Hegel, Nietzsche, Ibsen och Dostojevskij definierar Berlin som igelkottar.
Shakespeare, Aristoteles, Montaigne, Goethe, Balzac och Molière kallas rävar.
Övergången till politiska aktörer ligger nära till hands. Isaiah Berlins distinktion dyker ofta upp när politiska ledarskap ska definieras.
För att en politisk ledare eller politisk rörelse ska bli framgångsrik över tid krävs en kombination av rävens och igelkottens egenskaper.
Politiker som alltför enkelt kan hänföras till den ena eller andra kategorin tenderar att också höra till de mest kritiserade. Politiker som växlar mellan att vara räv och igelkott, men alltid med fel tajming, är ofta tragiska fall. Politiker som växlar friskt mellan de båda, men med exakt rätt tajming och känsla för ögonblicket kan förändra historien (Abraham Lincoln under amerikanska inbördeskriget för att nämna en).
En inte ovanlig utveckling för enskilda politiker är att ungdomens igelkott förvandlas till medelålderns räv för att sedan bli ålderdomens igelkott. Igelkotten skaffar sig ansvar och inflytande, räven utövar och förvaltar det, igelkotten knyter i minnena an till ungdomen på nytt.
Även politiska partier och organisationer genomgår ofta liknande processer. I början, kanske ur en opposition i enskilda frågor, är det igelkottens instinkter som dominerar. När åren går, nya frågeställningar tar över, ursprungliga utmaningar är lösta eller blir irrelevanta och opposition förvandlats till etablissemang växer rävens läggning stark. Hotar sedan ny marginalisering eller maktlöshet spänner igelkotten gärna taggarna igen.
Men det finns många exempel även på motsatta eller helt andra förlopp.
Sådana här etikettövningar är givande mest som utgångspunkt för diskussioner som sedan måste föra djupare.
För det mest är det inte antingen-eller-distinktionen som är intressant, utan hur de båda instinkterna samverkar eller trängs med varandra samtidigt och ständigt inom en och samma politiska gärning,en och samma människa eller en och samma organisation.
Förtryckare, fanatister och despoter kan vara både utpräglade rävar och utpräglade igelkottar. Glödande demokrater, frihets- och människorättskämpar kan ibland vara lätta att sätta en entydig etikett på. Vanligtvis är det dock gyllene kombinationer av olika slag mellan starka principer, pragmatism, målmedvetenhet och vidsyn som leder till framgång för demokratiska ledare.
När man försöker förstå olika politiska stridsfrågor eller sakområden är det ingen dum idé att fundera kring när balansen är som mest efterfrågad, när rävarna bör stödjas och när igelkottarna förtjänat sin stund.
Hur man bäst främjar demokrati, frihet, fredlig samlevnad, tolerans och mänskliga rättigheter i regioner plågade av förtryck, konflikter och intolerans är en sådan evigt kontroversiell fråga. George W Bush var utpräglat och vridet igelkott i sin ansats. BarackObama är, med de sorgliga erfarenheternas från Bushs presidentperiod som givet skäl, betydligt mer räv. (Även om en del konservativa, som Peggy Noonan i Wall Street Journal, kritiserat Barack Obama för att vara varken räv eller igelkott.) Men om ens Obama, vilkens strategi känns betydligt insiktsfullare än föregångarens men inte satts på prov ännu, lyckas hitta den gyllene balansen återstår onekligen att se.
När det gäller en personliga integriteten och individens rättigheter vs brottsbekämpning i en tid av snabba teknikskiften måste igelkottarna, med den personliga integriteten som helig princip, återta förlorad mark från rävarna,
Klimatfrågan är ett exempel på en fråga med så många olika, svåranalyserade bottnar, men också en ödesdiger laddning, att varken den extrema igelkotten eller den extrema räven bör ges för stort utrymme.
Klassiska teman som välfärdssystem och arbetsmarknad avhandlas ofta som igelkottgräl i den offentliga debatten, men som rävseanser vid faktiska beslut och bakom utredningskommittéernas slutna dörrar.
Kommunal- och regionalpolitik är med automatik inramad av en igelkottattityd. En kommun eller en region står alltid helt i centrum som central vision. Den nationella politiken måste istället ta hänsyn till många olika, ibland direkt motstridiga regionala erfarenheter och intressen.
Men i inomkommunala eller inomregionala tvister, i den lokala politikens vardag, är som tvärtom ofta rävattityderna betydligt starkare än på riksplanet, där igelkottretoriken ibland kan vara plågsamt överdriven utan täckning.
Igelkotten och räven, med sina manér; för en rik politisk debatt och ett klokt, framåtsträvande, handlingsdugligt och mänskligt beslutsfattande behöver vi lyssna till dem båda.
En avslutande bild
En sista övningsbild för i dag. Berlintemat får avsluta. Bilden är tagen på en bro över Spreefloden direkt framför nya tågstationen Hauptbahnhof. I bakgrunden till vänster skymtar en liten del av Kanzleramt.
.
Inget inlägg i konstdebatten
Jag ber om ursäkt för alla bilder av tvivelaktig standard här på bloggen denna min första dag på nya bloggportalen. Men man tar vad man har och jag måste lära mig lite hur det fungerar, så här kommer ytterligare ett test med en bild. Virktemat får en chans till.
Jag vill betona att dessa egenhändigt virkade grytlappar med lite olika mönster inte ska ses som ett inlägg i den pågående konstdebatten i Umeå.
Demonstrationståg där som här
Eftersom det är så kul att lära sig vk.se:s nya bloggverktyg testar jag med en bild till. Den har viss dagsrelevans, då den visar ett litet demonstrationståg vid Potsdamer Platz i Berlin för ett par veckor sedan mot övervakning på internet (piratflaggor syntes i vimlet).
.JPG)
Bilden är värdelös i sig, men min mobil tar en mindre evighet att starta.
När jag satte på den stod jag precis rätt placerad för att fånga demonstrationståget på nära håll och på väg fram mot mötesplatsen. På bilden har de redan hunnit fram och börjat samla sig kring något slags talarpodium, tror jag att det var.
Illustration och boktips
Här nedan är en illustration till min lilla sidokommentar "Denna vecka" på dagens ledarsida om filévirkning, virkhandbok och inköpta biografier på semestern.
("Denna vecka
…började jag klaga på min under semestern införskaffade virkhandbok för att dess mönstermallar inte stämde och min fina filévirkning blev mer deformerad för varje ny rad. En eftertanke senare insåg jag att rutorna inte skulle fyllas med tre utan två helstolpar, vilket efter ett tag blir en väsentlig skillnad. En symbolisk läxa: Man ska alltid tänka efter innan man vänder missnöje utåt. Filévirkning och hörbok är för övrigt en oslagbar kombination.
…läser jag mer under semestern införskaffad litteratur:
* ”Abraham Lincoln. Amerikas großer Präsident.”, av historikern Jörg Nadler.
* ”Die rot-grünen Jahre. Deutsche Außenpolitik vom Kosovo bis zum 11. September”, av Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer.
* ”Versuchungen der Unfreiheit” av nyligen bortgångne tysk-brittiske, liberale sociologen Ralf Dahrendorf.")
I går kväll rev jag upp mitt pågående virkprojekt, man ska alltid riva upp och börja om när man virkar fel har jag lärt mig.
Med Ralf Dahrendorfs betraktelser kring vad som lockar en del intellektuella att i avgörande ögonblick försvara frihet och mänsklighet och andra att i samma skede lockas av totalitära förtryckarläror, i lurarna som hörbok, började jag om på nytt och på rätt sätt den här gången. Boken rekommenderas
Så småningom ska det växa fram en bild av två mot varandra stående hjortar ur mönstret, man kan ana benen nedan:
.JPG)
Vänster-höger-skalan är värdelös
Efter några veckors semester gör jag i dag comeback på ledarsidan med en betraktelse över den värdelösa vänster-höger-skalan:
—————————–
Vänster-höger-skalan är värdelös
Som verktyg för att förstå olika skeden i svensk politisk historia de senaste hundra åren är vänster-höger-skalan tämligen oduglig. Det har den alltid varit. Den är ungefär lika sopig som försöken att tvångsmässigt indela världen i borgerligt och socialistiskt. Ingen har på ett intellektuellt hållbart sätt lyckats visa att skalan skulle ha något förklaringsvärde.
En redlig förklaring av vad som mer i detalj kännetecknar den, med avstamp i verkligheten, har åtminstone inte jag stött på.
Tillämpad på samtiden är den en söndertrampad kvarleva. Tillämpad på historiska förlopp är den en med något undantag en missvisande efterhandskonstruktion.
Vänster-höger-tjafset lockar den svartvita dramaturgin, antingen-eller-tanken, lägermentaliteten som får stora skälvan redan på några meters avstånd från gruppkramen. En del brukar hänvisa till synen på det offentliga eller till skattenivåer i försök att ge den slöa jargongen fäste någonstans.
Men med den breda och blocköverskridande konsensus – ibland kritiserad som socialliberal – som trots differenser råder i Sverige kring de övergripande principerna för den kapitalistiska välfärdsstaten, är inte ens där vänster-höger-skalan särskilt givande. Den är kass nästan jämnt.
I några sammanhang har själva etiketterna vänster och höger – till skillnad från vänster-höger-skalan – automatisk relevans. Framför allt när aktörer själva definierar sig med hjälp av dem. Socialdemokrater som kräver att partiet ska gå åt ”vänster”, enskilda debattörer som kallar sig för vänsterliberaler eller pophöger, för att ta några exempel. Eller partier som skriver in dem i partinamnen (exempelvis vänsterpartiet, tidigare även högerpartiet).
Etiketterna vänster och höger blir flummiga först när de används i syfte att täcka in hela det ideologiska eller politiska landskapet, som tillhörde alla antingen det ena eller det andra. Då ignoreras en stor del av den liberala eller för all del socialliberala (eller vänsterliberala eller högersossiga, beroende på tyngdpunkt) tradition som med några bakslag dominerat den svenska samhällsdebatten under hundra år. Inte heller den är enhetlig, men med vänster vs höger, eller någon vänster-höger-skala går den inte att analysera.
I eftersnacket till Europaparlamentsvalet har det sagts att piratpartiets framgång pekar på ett nytt politiskt landskap bortom vänster-höger. Det vore träffande om det gamla landskapets motsättningar hade kunnat sammanfattas av en vänster-höger-bild, vilket de inte kan. Problemet med den svenska vänster-höger-skalan är inte att den är förlegad, utan att den aldrig varit särskilt relevant någon gång.
I jämförelse småtriumferar istället ständigt på nytt de beprövade och lite mer krävande ideologiska ism-begreppen – liberalism, konservatism, socialism, och de nya som alltid lanseras. Debatter som tar sin utgångspunkt i det myllret, med otaliga och varandra korsande underavdelningar, blir djupare, roligare och mer tankeväckande.
