Ett färgstarkare Västerbotten i riksdagen

”Jag var”, sade den tidigare tyske utrikesministern Joschka Fischer efter sin avgång som förbundsdagsledamot 2005, ”en av den tyska politikens sista Live-Rock’n’roller.
Nu kommer, i alla partier, playbackgenerationen.”

Som alla försök att skilja hela generationer åt i termer av framstående och mindre framstående, var också detta orättvist. Även om det känns roligare att söka utvalda YouTube-klipp på legendariska politiker från förr än på deras, som vi kanske tycker, lite blekare efterföljare, är det en vilseledande känsla.

Om trettio år är det dagens politiker – när de får glänsa i nostalgiska best-of-versioner, med vardagen bortredigerad – som är legenderna för dem som kommer sen.

Ändå är Joschka Fischers bild användbar, och ett litet korn av allmängiltig sanning rymmer den, även översatt till svenska förhållanden. Det är för mycket playback, och för lite live-rock’n’roll, i dagens parlamentariska arbete.

Det har inte något med den genomsnittliga kvaliteten hos nutidens politiker att göra. Den är sammantaget och åtminstone vad gäller sakkompetensen hög och stabil, på de flesta nivåer. Det har istället att göra med hur den av starka, mycket välregisserade, toppstyrda och disciplinerade partier dominerade demokratin har förändrats under decenniernas gång.

Strukturer och arbetssätt har uppstått inom partierna som belönar vissa egenskaper och bromsar andra. Den elaka bilden är att de karismatiska personligheterna, de självständiga tänkarna, de verbalt skickliga, fått minskat utrymme till förmån för de smidiga och förutsägbara, men för allmänheten mer anonyma kuggarna i partiapparaternas hjul. Riksdagen döms ut som en passiv och tråkig knapptryckarverksamhet.

Det är en förenklad bild, men helt orättvis är den, som FRA-fiaskot häromåret visade, inte. Undantagen, när enskilda ledamöter blir riktigt synliga och hävdar sin enskilda ställning, påminner bara om hur ovanligt det är att politiker agerar utifrån personliga mandat.

Man ska inte ha några illusioner om hur det såg ut förr. Men intrycket är att problemet med riksdagens anonymitet och marginalisering blivit större. Den regionalt förankrade personkoppling mellan rikspolitiken «på tv« och den enskilda väljaren håller på att försvagas. Ofta är ledamöter knappt kända ens till namn av väljarna i hemlänet, vars uppdrag de bär.

Människor som tidigare vore givna riksdagskandidater håller sig helt borta från politiken. Andra arenor lockar mer. Därtill kommer att mediernas politiska bevakning skyndat på en process där politikerrollen knappt går att förena med fullödig mänsklig individualitet. Vilka kommer att vilja utsätta sig för sådana uppdrag i framtiden, är en vanlig och berättigad fråga.

Det är ett stort problem, eftersom ingen arena kan jämföras i betydelse med de politiskt beslutande församlingarna. Som FRA-frågan visade kan de enskilda ledamöternas ställningstaganden och uppträdanden vara helt avgörande i samtidens största frågor.

Mönstret av tilltagande anonymisering måste brytas innan det är för sent. Kopplingen mellan väljare och vald i form av ett personligt mandat måste stärkas. Och i väntan på att personval utan spärrar införs borde fler ta saken i egna händer, stirra Jante i fejset och driva utpräglade personkampanjer.

Västerbottens politiker borde bli föregångare. Några har redan annonserat intresse för riksdagen 2010. Utmärkt. Fler måste ut på banan. Vi vill inte läsa namnen första gången i notiser om resultaten från partiernas nomineringsmöten. Vi vill se och höra ivriga, otåliga kandidater själva annonsera sina avsikter långt tidigare, mitt på scenen, utan att skämmas. Jantes fanclub kommer att bua, men långt fler kommer att känna respekt inför rakheten och öppenheten.

Det kommer att fördjupa debatten inför valet, det kommer att underlätta ett ansvarsutkrävande, positivt eller negativt, efteråt och det kommer att ge partierna ny energi. Väljarna måste tilltros förmågan att se skillnad mellan vad som är larv och vad som är substans. Men om politiker inte träder fram och med lidelse talar om varför just de – som individer – kandiderar för ett uppdrag undanhåller man väljarna viktig information.

Låt Västerbotten bidra med live-rock’n’roll, inte playback, i riksdagen.