Reinfeldt och jättemackan

Min ledarkrönika om Fredrik Reinfeldts tal på moderaternas stämma i går:

 

———————————————–

När en politiker håller ett så upphöjt, allt omfattande, ”det här ska låta rätt i de flestas öron, inte skrämma någon och inte lämna ett uns syre över i mitten för motståndarna”-tal som Fredrik Reinfeldt höll på moderaternas stämma i går, kan det gå riktigt snett.

 

Intrycket kan, om substansen saknas, bli att budskapet är, med Bilbos ofta citerade ord i Sagan om ringen: ”like butter scraped over too much bread”.

Men det är en risk som alla partier med ambitionen att få en statsbärande ställning måste vara beredda att ta. Dilemmat är oundvikligt.

 

Fredrik Reinfeldt smörade på en jättemacka i går, och det är ofrånkomligt att lagret blev tunt. Huruvida väljarna litar på att statsministerns upphöjda tonfall har försänkningar i verkligheten och täckning i kommande politiska förslag, blir en ren fråga om företroende.

 

Pratar han i molnen eftersom molnen till skillnad från marken är fria från jobbiga intressekonflikter, obekväma frågor och beslutsångest? Eller formulerar han en pragmatisk, trovärdig grundval för ett mångårigt moderat regeringsinnehav motsvarande det socialdemokraterna innehade i mitten av 1900-talet?

I genren inbjudande statsmannatonfall är Fredrik Reinfeldt ensam på banan i svensk inrikespolitik just nu. I genren konkreta svar på besvärliga frågor däremot är han – Saab-affären undantagen – inte alltid så övertygande.

 

För inte ens han har hittat någon mirakelväg i inrikespolitiken där alla konflikter plötsligt avskaffats. Reinfeldt talar om att lyssna till människors vardagsproblem – men de är ofta motsägelsefulla. Medborgarnas önskemål spretar i alla riktningar. Någon konsensus existerar inte. En övergripande ambition kan förverkligas på olika sätt. Kring vägval och metoder står ofta de hetaste diskussionerna.

Då räcker det inte för en politiker att bara tala om den där övergripande visionen de flesta är överens om, när konkreta ställningstaganden måste göras i frågor där oenigheten är stor.

 

Vad vill alliansen med socialförsäkringarna, arbetsmarknadslagstiftningen, arbetsgivaravgifterna, integrationspolitiken, integritetspolitiken, försvarspolitiken, kulturpolitiken, familjepolitiken, biståndspolitiken, utnämningspolitiken, klimatpolitiken?

Det är inte alltid lätt att veta.

 

Att alliansen vinner förtroendemätningarna beror mycket på att tillståndet inom den rödgröna oppositionen är så erbarmligt. Men tittar man närmare på vad alliansen lämnat för egna besked inför 2010, som går utöver det man gick till val på 2006, framträder en minst sagt osäker bild. Det är förstås möjligt att huvuddragen kring arbetslinje, sänkta skatter för låginkomsttagare, kunskapsskola och förnyelse av välfärdssektorn från 2006 räcker till seger även 2010, givet oppositionens irrfärder vänsterut. Men att reprisera är en låg ambition.

 

Reinfeldts tal angav en huvudinriktning för svensk politik som låter bra och som de flesta kan skriva under på. Just det är problemet. Som besked till väljarna är det trevligt, men vagt och otillräckligt.