Regeringsförklaringar och blomstermålningar
I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag några rader om Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring via en historisk återblick på en legendarisk finansminister:
———————————————————
Reinfeldt håller sig till beprövade refränger
Blomstermålningar brukade de, lite nedlåtande, kallas. När den legendariske liberala finansministern Johan August Gripenstedts höll sina högstämda tal på Riddarhuset gick den retoriska vispen på högvarv.
Det var under den tid som striden om de reformer som inom hundra år skulle komma att lyfta Sverige ur djup fattigdom till ansenligt välstånd stod heta i mitten av 1800-talet. Faktum är att Gripenstedts tal tålt tidens tand som få andra politiska anföranden. De är njutbara och relevanta än i dag.
Jag håller på blomstermålaren, och skulle inte säga nej till lite högstämda utbrott av följande slag även i vår tid, till försvar av exempelvis frihandel, globalisering och internationell solidaritet som när Gripenstedt 4 juni 1857 talade om:
”…handelns storartade betydelse för civilisationen i jemförelse med det system af våld och eröfring, som utgjorde grunden för forna tiders politik. Detta senare system, hvars mål utgjorde den svagares förtryck och plundring, var icke allenast till sin grund orättfärdigt och fiendtligt mot all sann humanitet, utan det måste äfven leda till hat och afsöndring mellan jordens olika länder, då deremot fri handelsförbindelse afser ömsesidig fördel och knyter band af vänskap och gemensamma intressen mellan folken. (…)
Låtom oss arbeta gemensamt med förenade krafter; låtom oss efter eget godtfinnande fördela de olika slagen af arbete, allt efter som naturliga förhållanden och fallenheter göra det lättast och lämpligast; och låtom oss sedan fredligt utbyta produkterna af vår verksamhet. I dessa enkla satser (…) ligger det stora medlet till odlingens och välmågans framsteg.”
Nåväl, statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i går, med finanskrisen som fond, hörde inte till de tråkigaste som avgetts det senaste decenniet. Det var så nära ett anslående valtal en regeringsförklaring kommit på länge.
Regeringsförklaringar är aldrig några under av espri oc h glänsande talekonst. Det är inte heller deras syfte. Men även en bruksanvisning kan rymma fler eller färre poetiska guldkorn, och högläsas med mer eller mindre närvaro.
I en del regeringsförklaringar kan det verka som om statsministern klamrar sig fast vid sitt manus uppgiven inför det omöjliga i att hålla alla olika ämnesområden och avsiktsförklaringar i huvudet. Andra regeringsförklaringar kan tvärtom framföras som om statsministern egentligen inte alls behövde något manus, som vore allt gamla, utantill inlärda refränger som nynnats otaliga gånger förr.
Reinfeldts regeringsförklaring i går var snarast av det senare slaget. Och det är symboliskt både för alliansens styrka och svaghet inför nästa års val. De gamla listettorna kring arbetslinje, statsfinanser, välfärdskvalitet, skatter, utbildningspolitik och företagande håller. Reinfeldt är bra på dem. Och det kan vara nog så viktigt i debatter med en osäker opposition utan några guldskivor alls på väggarna och många falska toner i standarrepertoaren än så länge.
Men Reinfeldt håller sig på en så hög höjd över marken att oklarheterna, svagheterna och motsättningarna som finns även inom alliansen inte längre går att urskilja. Det kan i längden bli intetsägande; och det räcker, trots oppositionens brister, inte i en valrörelse där väljarnas frågor och mediernas granskning kommer att tvinga honom och alliansen till mellanlandningar, fler besked och nya vägval.
