Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland
Regionfrågan och den beställda utredning som Kammarkollegiet lade fram i går är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida.
Den intressantaste punkten i Kammarkollegiets rapport är kanske den om Norrland och regionala identiteter. Man skriver visserligen att exempelvis en storregion skulle kunna bidra till utvecklandet av en regional identitet över tid, men där står också bland annat:
"De historiska, ekonomiska sambanden som indikerar en gemensam identitet för de fyra länen att bygga på, kan ur ett sydsvenskt perspektiv tyckas vara starka; ”Alla norrlänningar”. Men vi kan vid en närmare genomgång snarare se att även om man delat gemensamma villkor avspeglas det sällan i en gemensam kultur och de stora befolkningsförändringarna talar heller inte för en stark gemensam identitet."
Då folklig uppslutning också är ett viktigt kriterium på en framgångsrik regionbildning är det avsnittet det mest utmanande för regionförespråkarna. Till det ska jag återkomma mer utförligt i en krönika.
—————————————————————
Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland
I går presenterade Kammarkollegiet den utredning man beställt om bildandet av regionkommuner i norra Sverige.
Utredarna drar den enda rimliga slutsatsen att om en ny regionbildning ska ske med Ansvarskommitténs arbete och kriterier som grund bör det för Norrlands del i första hand handla om en storregion omfattande samtliga av de fyra nordligaste länen.
Acceptabelt, anser utredningen, vore också en storregion omfattande Norrbottens läns landsting, Västerbottens läns landsting och landstinget Västernorrland, även om en sådan lösning innebär att Jämtland hamnar helt utanför regionstrukturen.
Underkänt får däremot de liggande förslagen om att dela upp Norrland i två regioner där Region Norrland skulle omfatta Västerbotten, Norrbotten och delar av Västernorrland, medan Region MittSverige skulle bestå av Jämtland, Sundsvall och Ånge.
En sådan regionindelning, med osäkrare befolkningsunderlag och sämre samordning, ger inte de vinster för regional utveckling, ekonomiskt tillväxtarbete, arbetsmarknad, service, kultur, och administrativ effektivitet och funktionalitet som en större region har potential att ge och som är nödvändigt för Norrlands konkurrenskraft.
Beskeden är inte överraskande. Ska Ansvarskommitténs utredning i frågan överhuvudtaget ligga som bas för en framtida regionbildning är halvdana, veliga lösningar som splittrar upp ett redan befolkningssvagt Norrland, inte särskilt övertygande.
Det vore också att ignorera de redan existerande samarbetsstrukturer som finns mellan de fyra nordligaste länen på centrala områden.
Av uppenbara skäl rullar den här processen nu på helt utifrån förutsättningen att någon form av regionbildning kommer att ske. Själva grundfrågan, som moderaterna är relativt ensamma om att vilja ställa på nytt, huruvida en regionbildning överhuvudtaget är önskvärd, om det inte vore bättre att avskaffa den formella mellannivån helt, lägga ned landstingen och dela upp ansvaret för vården på stat och primärkommuner, är inte föremål för någon formell behandling. Det kan man i flera avseenden beklaga. En sådan förvaltningslösning för just vårdsektorn förtjänar att utredas närmare. Men så ser inte den politiska verkligheten ut.
Och dagens situation är synnerligen olycklig. Den sämsta utgången vore därför om olika krafter – politikska och regionala – blockerade varandra så till den grad att ingenting händer och allt blir vid det gamla.
Därför vilar det ett tungt ansvar på dem som vill se en tredje regional nivå i linje med vad nu flera tunga utredningar sagt, att hårdare driva på för en storregion, mer aktivt söka vinna och förtjäna folkligt stöd för regionidén och tala klarspråk om varför någon form av förändring behövs. Består låsningarna i Norrland väntar ett svårlöst dilemma; även på regeringen.
För om inte Norrlandslänen kan enas kring en regionlösning värd namnet, med en verklig kraftsamling av Norrlands resurser, så är det svårt att ha invändningar mot att moderaterna fortsätter ställa frågor om varför en regionbildning överhuvudtaget är något att satsa på.
En reform med så långtgående konsekvenser får hellre ta tid och göras rätt, än stressas fram till dåliga resultat.
