Fastighetsaffären
Gårdagens stora nyhet i Umeå var fastighetsaffären mellan Västerbottens-Kuriren AB och Balticgruppen. Affären har givetvis klara poänger både för de inblandade aktörerna och för en stad som behöver starka, investeringsvilliga och för staden engagerade krafter i det utvecklingsarbete som väntar Umeå de kommande åren. Så långt allt mycket väl.
Men affären har också principiella baksidor, och blixtbelyser ett av Umeås stora problem. För när den dominerande fastighetsaktören och den dominerande mediekoncernen – ägare till båda de lokala dagstidningarna – går samman i en mångmiljonaffär, ska det ställas kritiska frågor om maktkoncentration, oberoende och balans mellan inflytelserika intressen.
Där makt koncentreras ökar faran för maktmissbruk, att debatten snävas in, beslutsprocesser raskas igenom och alternativ bländas ut. Föreligger en sådan risk här? Frågorna är relevanta. Och oavsett vilket är det viktigt att de ställs, och besvaras – teoretiskt och i praktisk handling.
Att invändningarna kan formuleras, att debatten kring dem kan föras och att en granskning av affärens konsekvenser görs utan några skygglappar är en förutsättning för att samgåendet ska behålla legitimitet. Att göra den och ge riklig plats åt det meningsutbytet blir en viktigt uppgift för både VK och VF framöver.
Men sedan visar affären, med både sina positiva och negativa sidor, på nytt hur få riktigt kapitalstarka och lokalt förankrade aktörer Umeå har. Det är ett problem.
Debatten om stadens framtida utveckling i planeringsfrågor kretsar hela tiden kring några enstaka. Tidvis känns det som om allt kretsar kring Balticgruppen. Den tillsammans med VK-koncernen i ett fastighetsbolag – det blir en maktfaktor i Umeå av ett slag som inte skulle väcka lika många berättigade frågor, om det fanns betydligt fler kapitalstarka, regionalt förankrade aktörer som agerade här; om mångfalden vore större.
Vi ska givetvis – även om de ska granskas – vara glada över att det finns sådana aktörer överhuvudtaget. Ett av de största problemen är att det inte finns fler, att konkurrensen inte är vassare.
