Studieavgifter fel väg att gå

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite om studieavgifter för utomeuropeiska studenter och varför jag tycker att det är en feltänkt reform:

—————————————————

Studieavgifter är fel väg att gå

Regeringen vill från och med höstterminen 2011 införa studieavgifter för utomeuropeiska studenter vid svenska universitetet och högskolor. Även socialdemokraterna har funderat i liknande banor tidigare. Det är inga småsummor det handlar om. I beräkningarna av det tillskott avgifterna ska ge utgår regeringen från ett schablonbelopp på 70 000 kronor per student och år. 500 miljoner kronor årligen hoppas man kamma hem den vägen.

Motiveringen från regeringens sida för det nya avgiftssystemet lyder att utomeuropeiska studenter som kunnat läsa gratis på svenska utbildningar har gröpt ur för mycket av "den svenska högskolans finansiering".

Här har ett par allvarliga tankefel, en trist skorrande biton och en högst tveksam verklighetsbild koncentrerats till ett i mina ögon dåligt reformförslag.

Föreställningen, som dallrar under ytan, att utländska studenter snyltar på det svenska högskolesystemet, är grundfalsk. De berikar det, höjer kvaliteten, vidgar perspektiven och bidrar till ovärderliga kontakter och nätverk även för inhemska studenter. Svensk högre utbildning vore inskränktare, fattigare och torftigare om antalet utomeuropeiska studenter blev färre. Det gäller oavsett om de sedan stannar i Sverige.

Vinsten för samhället, och för lärosätena, har redan kammats hem, likgiltigt hur studenternas fortsatta rörelsemönster ser ut. Det handlar inte om ett nollsummespel, utan om en tillväxtfaktor.

Och utan att vilja vara oförskämd kan man nog konstatera att skulle Sverige börja ta ut avgifter för dessa studenter skulle deras närvaro med stor sannolikhet begränsas. Svenska lärosäten har inte så hejdundrande gott rykte ute i världen som en del kanske tror. Och den svenska skolans kunskapsproblem, med nedvärderade bildningsideal de senaste decennierna, där högstadier riskerar att bli grundskolor, gymnasier bli högstadier och universitet bli gymnasieskolor, hotar den högre utbildningens kvalitet ytterligare.

För dem som kan få ihop tiotusentals kronor om året för utlandsstudier lär andra länder framstå som mer lockande.

Men även om svensk högre utbildning skulle vara så bra att den kan konkurrera internationellt om de utomeuropeiska studenterna, även med årsavgifter på 70 000 kronor, är reformen trist till sin inriktning. Visst kan stipendier och biståndspengar kompensera en del för dem som helt kommer att sakna egna ekonomiska möjligheter att studera här. Men det är ofrånkomligt att ett avgiftssystem gör studierna mer till en fråga om resurser i hemmiljön. Då snävas rekryteringen in, blir till privilegium för färre. Snedrekrytering leder till både orättvisa och lägre kvalitet. Det sägs att Sverige avviker från de flesta andra genom den här avgiftsfriheten. Tja, må vara, det är i så fall något att lyfta fram och försvara.

Och även om förslagen inte ska blandas ihop – regeringen liksom socialdemokraterna har bestämt avvisat tanken på avgifter för svenska studenter – är det onödigt att öppna den dörren ens på glänt när kraven även på allmänna högskoleavgifter förs fram allt oftare. Den breda, jämlika rekryteringen till högre studier är livsviktig att slå vakt om.