Brottsligheten kan bli stor valfråga 2010

Min lördagskrönika den här veckan gör ett försök att argumentera mot antingen-eller-debatter om brottslighet och brottsbekämpning och istället argumentera för ett både-och-perspektiv där sambanden mellan ett socialt, förebyggande arbete, en tuff brottsbekämpning och en rehabiliterande, humanistisk kriminalvård hålls levande:

————————————————-

Brottsligheten kan bli stor valfråga 2010

Huruvida man tycker att Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss det är vår” är en djupt och varmt humanistisk film om hårdhänt kriminalpolitik eller en förljugen, hånfull spottloska i ansiktet på sargade brottsoffer – båda åsikterna finns som bekant – beror nog både på dagshumör och egna erfarenheter.

Jag fastnar personligen två gånger av tre för det humanistiska budskapet. Bara var tredje gång upplever jag dess extremt förenklade människosyn och lätt infantila samhällsanalys som outhärdlig. Men hur många inflytelserika våldsamma actionfilmer fallerar inte när det gäller nyanser och människosyn, fast utifrån helt andra utgångspunkter? Att fallera i ett försök till humanism är, tycker jag, värt mer respekt än att fallera i ett försök till gestaltad grymhet. Släpp fångarne loss var en film, inte en statlig utredning.

Men rättvist eller inte: bilden av en svensk kriminalpolitik alltför mycket byggd på en Släpp fångarne loss-filosofi, har satt sig hos många medborgare. Att de politiska partierna under senare år, med skiftande kvalitet och framgång, tävlat om att tala brott och straff är ingen slump. De har satt upp våta fingrar i samma luft och känt samma opinionsvindar.

Och vägen, det kan inte förnekas, från Frida och Harald till grovt kriminella, hänsynslöst agerande ligor av det slag som även sannolikt utförde veckans helikopterrån utanför Stockholm, är oändlig.

Den brutala verkligheten bakom organiserad brottslighet, hot, förföljelser och grova våldsdåd inbjuder inte till serenader på blomstenängen om alla människors goda vilja när naturen står grön.

När konsekvenser av anmälningar och vittnesmål uteblir; unga förövare dyker upp och hotar sina ännu yngre offer på nytt kort efter ett gripande; destruktiva gäng tillåts ta över och förpesta livet för människor i övergivna förorter och sedan ursäktas av aningslösa debattörer som aldrig själva bott där; straffsatser i våldsbrottsmål upplevs som rena skämten; maffiautpressare triumferar över enskilda, modiga näringsidkare som tvingas ge upp, flytta eller gå under jorden inför ögonen på ett till synes handfallet rättssamhälle; medborgargarden anses som en nödvändig sista åtgärd när rättsstaten pysslar med annat; och välorganiserade ligor kan driva gäck med polismakten och komma över hundratals miljoner genom ett glastak med hjälp av slägga och helikopter, då är det få som har lust citera Birger Sjöberg-visans refräng.

Dessvärre är det då även betydligt färre som överhuvudtaget har lust att tala om brottslighetens orsaker, förebyggande arbete och kriminalvård. Och då är vi illa ute.

Givetvis är det även så att olika grupperingar i debattens ytterkanter utnyttjat varandra som ömsesidiga skrämspöken för att tvinga fram en polariserande antingen-eller-debatt av destruktivt slag.

Det kan verka som om en grupp vill att samhället tvångsmässigt ska tona ned brottslighet som ett samhällsproblem och agera som vore Släpp fångarne loss verkligen en statlig utredning, inte en film, medan en annan grupp tvärtom vill fokusera allt på brottsbekämpningen, låsa in alla dömda i rymningssäkra rum, slänga bort nycklarna och inte tänka mer på saken. 

Då blir det svårt för en nyanserad helhetssyn – som ser sambanden mellan ett socialt, förebyggande arbete, tuff brottsbekämpning och en rehabiliterande, humanistisk kriminalvård – att göra sig gällande.

Det komplexa området brott, straff, rättsväsende och kriminalvård är i ett skriande behov av politiska omtag och omprövningar. Men det är också ett område där frestelsen till populistiska förenklingar och slabangattityder i upphetsad stämning är stor.

Därför vore det välkommet mer av blocköverskridande samsyn mellan alliansen och socialdemokraterna kring en rad balanserade principer och åtgärder som de flesta partier står för, nämner i debatter, inser vikten av eller rimligen borde sträva till:

* Slå till hårt mot den organiserade brottsligheten. Samla alla myndighetsresurser till breda angrepp. Regeringens planer på myndighetssamverkan, särskilda insatsresurser och lokala perspektiv i arbetet är bra. Men någon form av ett svenskt FBI därutöver vore ännu bättre. Samordna resurser och se den grövsta brottsligheten för vad den är: militäriskt utförda angrepp på samhället.

* Överge inte grundläggande rättsprinciper i kampen för att försvara ett grundläggande rättssamhälle. Värdet av integritetskränkande massavlyssningsåtgärder av helt nya slag i brottsbekämpningen är extremt överdrivet.

* Ta ett helhetsgrepp kring polisen. Mer resurser är bra, men det i sig varken räcker eller hjälper. Det handlar, som påpekats otaliga gånger av insatta personer, lika mycket om organisation, ledning, interna rutiner, arbetskultur och resurseffektivitet. Det gäller att få ut mer av varje enskild polistjänst. Kvantitativa mål löser inte problem.

* Se hela rättssystemet. Som DN:s politiska redaktör Peter Wolodarski påpekat i fler läsvärda artiklar den senaste tiden måste hela rättskedjan vara effektiv och fungera rättssäkert för både misstänkta och brottsoffer, annars lönar satsningar på gatan inte särskilt mycket.

* Satsa på det förebyggande arbetet i tidigare skeden och med stävjande närvaro i problemområden. Dalta inte med unga förbrytare, tappa inte bort dem under processens gång och överge dem inte för snabbt. Insatserna mot unga brottslingar måste vara tydliga, konsekventa, meningsfulla och sammanhängande mellan olika myndighetsaktörer. Den ena handen måste veta vad den andra gör och förstagångsbrottslingen måste veta dels att läget är allvarligt, dels att han eller hon kommer att få all hjälp och allt stöd att byta spår.

* Se brottsoffren, romantisera inte problemområden i städerna, ursäkta inte våld och skadegörelse med skenargument och upprätthåll rättsprocessernas integritet mot hot och sabotage. Skärp straffskalorna för grova våldsbrott eller använd åtminstone de som finns så att inte allmänhetens förtroende för rättsstaten undergrävs än mer.

* Skärp rutinerna på fängelserna så att inte den organiserade brottslighetens ledare ostört kan planera och rekrytera till sin verksamhet just där.

* Rucka inte på principen att ett avtjänat straff är ett avtjänat straff. Den som suttit av sin tid ska få en ny och rättvis chans att börja om som fri samhällsmedborgare. Den farliga tendens till eviga misstänkliggöranden som finns i det offentliga livet får inte accepteras. Slå vakt om den humanistiska, vårdande grundsynen i kriminalvården. Låt inte politiken stirra sig blind på bekämpnings- och straffelementen. Tro benhårt på möjligheten till rehabilitering. Frida och Harald ger inte mycket vägledning för brottsbekämpningen, men när det gäller den humanistiska grundsynen kan de ropa till oss från sjuttiotalet och faktiskt påminna oss om en del principer som vi riskerar att glömma på vägen.