Studieavgifter fel väg att gå

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite om studieavgifter för utomeuropeiska studenter och varför jag tycker att det är en feltänkt reform:

—————————————————

Studieavgifter är fel väg att gå

Regeringen vill från och med höstterminen 2011 införa studieavgifter för utomeuropeiska studenter vid svenska universitetet och högskolor. Även socialdemokraterna har funderat i liknande banor tidigare. Det är inga småsummor det handlar om. I beräkningarna av det tillskott avgifterna ska ge utgår regeringen från ett schablonbelopp på 70 000 kronor per student och år. 500 miljoner kronor årligen hoppas man kamma hem den vägen.

Motiveringen från regeringens sida för det nya avgiftssystemet lyder att utomeuropeiska studenter som kunnat läsa gratis på svenska utbildningar har gröpt ur för mycket av "den svenska högskolans finansiering".

Här har ett par allvarliga tankefel, en trist skorrande biton och en högst tveksam verklighetsbild koncentrerats till ett i mina ögon dåligt reformförslag.

Föreställningen, som dallrar under ytan, att utländska studenter snyltar på det svenska högskolesystemet, är grundfalsk. De berikar det, höjer kvaliteten, vidgar perspektiven och bidrar till ovärderliga kontakter och nätverk även för inhemska studenter. Svensk högre utbildning vore inskränktare, fattigare och torftigare om antalet utomeuropeiska studenter blev färre. Det gäller oavsett om de sedan stannar i Sverige.

Vinsten för samhället, och för lärosätena, har redan kammats hem, likgiltigt hur studenternas fortsatta rörelsemönster ser ut. Det handlar inte om ett nollsummespel, utan om en tillväxtfaktor.

Och utan att vilja vara oförskämd kan man nog konstatera att skulle Sverige börja ta ut avgifter för dessa studenter skulle deras närvaro med stor sannolikhet begränsas. Svenska lärosäten har inte så hejdundrande gott rykte ute i världen som en del kanske tror. Och den svenska skolans kunskapsproblem, med nedvärderade bildningsideal de senaste decennierna, där högstadier riskerar att bli grundskolor, gymnasier bli högstadier och universitet bli gymnasieskolor, hotar den högre utbildningens kvalitet ytterligare.

För dem som kan få ihop tiotusentals kronor om året för utlandsstudier lär andra länder framstå som mer lockande.

Men även om svensk högre utbildning skulle vara så bra att den kan konkurrera internationellt om de utomeuropeiska studenterna, även med årsavgifter på 70 000 kronor, är reformen trist till sin inriktning. Visst kan stipendier och biståndspengar kompensera en del för dem som helt kommer att sakna egna ekonomiska möjligheter att studera här. Men det är ofrånkomligt att ett avgiftssystem gör studierna mer till en fråga om resurser i hemmiljön. Då snävas rekryteringen in, blir till privilegium för färre. Snedrekrytering leder till både orättvisa och lägre kvalitet. Det sägs att Sverige avviker från de flesta andra genom den här avgiftsfriheten. Tja, må vara, det är i så fall något att lyfta fram och försvara.

Och även om förslagen inte ska blandas ihop – regeringen liksom socialdemokraterna har bestämt avvisat tanken på avgifter för svenska studenter – är det onödigt att öppna den dörren ens på glänt när kraven även på allmänna högskoleavgifter förs fram allt oftare. Den breda, jämlika rekryteringen till högre studier är livsviktig att slå vakt om.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Är Norrland en myt? Existerar Norrland?

Av , , Bli först att kommentera 1

Min lördagskrönika den här veckan handlar lite om begreppet Norrland:

—————————————————

Är Norrland en myt? Existerar Norrland?

Är Norrland en myt? Existerar Norrland? När vi använder begreppet "Norrland" här på ledarsidan får vi ibland kritik. En del läsare anser att det är ett innehållslöst begrepp. Det finns de som tycker att vi istället konsekvent borde tala om Västerbotten, Norrbotten, Västernorrland, Jämtland; eller kanske ännu hellre om landskapen, kommunerna, städerna och byarna, alltså om de olika mindre regioner, orter och bygder som tillsammans utgör norra Sverige. Men utan att försöka klumpa ihop dem till ett vad gäller även ekonomiska, politiska och kulturella traditioner enormt vidsträckt och skiftande Norrland.

Jag vill inte ge kritikerna helt rätt, för jag tycker att Norrland är ett viktigt begrepp. Men invändningarna är intressanta, och att argumentera emot dem är inte lätt.

Strulet och den snåriga politiken kring regionfrågan – och oviljan lite varstans inför tanken på en storregion omfattande de fyra nordligaste länen – har avslöjat att begreppet Norrland kanske är ihåligare än vad vi anat. Likgiltigt om vi sedan tycker att det är bra eller dåligt. Den intressantaste passagen i den av Kammarkollegiet beställda rapporten om bildandet av Regionkommuner i norra Sverige handlar om regional identitet och tillhörighet. I resonemangen där finns en kärna av något slag, som inte går att karva ur eller spotta bort, utan som måste tuggas, sväljas och smältas, om regionfrågan ska få en vettig lösning.

Som påpekas i rapporten framhöll redan Ansvarskommittén i sitt arbete att en gemensam regional identitet är viktigt för att politiska beslut ska vinna legitimitet och förankring. Som byråkratisk konstruktion från ovan kan ingen ny region fungera.

Men den regionala identiteten är ofta överraskande svag redan i dag och följer sällan några länsgränser, hur gamla de sedan än må vara.

Den geografiska hemvisten trängs dessutom, av goda skäl, ständigt med andra identitetskapande faktorer som ålder, kön, yrke, övertygelser, fritidsintressen, religion, etnicitet osv.

Och att just den geografiska identiteten i våra bygder av människor förknippas med begreppet Norrland är nog mer ovanligt än man säkert tror på andra håll i landet.

Kammarkollegiets utredning, utgåendes från Anders Johnsons bok om Sveriges näringslivshistoria "Fånga platsen, delar in dagens Norrland i fyra olika regioner utifrån identitetsfaktor som geografiska lägen, befolkningsutvecklingar och historiska näringar: Medelpadregionen, Ångermannaregionen, Västerbottenregionen och Norrbottensregionen.

Under senare decennier har utvecklingen och förändringsprocesserna sett olika ut inom olika landskap, men också följt varandra åt som paralleller i vissa avseenden.

Det finns embryon och frön till en norrländsk identitet. Men som utredarna skriver i en analys av möjligheterna till en regional identitet som förenar de fyra nordligaste länen:

"De historiska, ekonomiska sambanden som indikerar en gemensam identitet för de fyra länen att bygga på, kan ur ett sydsvenskt perspektiv tyckas vara starka; "Alla norrlänningar". Men vi kan vid en närmare genomgång snarare se att även om man delat gemensamma villkor avspeglas det sällan i en gemensam kultur och de stora befolkningsförändringarna talar heller inte för en stark gemensam identitet."

Även om man ser att nuvarande samverkansmönster i de fyra länen "indikerar att det finns visst stöd för en gemensam regional identitet", så konstaterar man att avsaknaden av gemensam kultur och de stora befolkningsförändringarna inte talar för en "stark gemensam identitet och tillhörighet".

Det här är en knäckfråga för den nya regionbildningen. Jag tror inte att det finns förutsättningar för eller någon större vits med en starkt norrländsk identitet. Mångfalden, rörelsen och avstånden i norra Sverige är för stora för en sådan. Men jag är övertygad om att regionerna i norra Sverige måste arbeta närmare tillsammans, agera mer gemensamt och utnyttja varandras styrkor bättre på fler, strategiskt viktiga områden än i dag, för att norra Sverige ska ha någon chans att hävda sig tillräckligt bra i den framtida konkurrensen om investeringar och satsningar. Det behövs ingen norrländsk identitet, men frågan är om det inte behövs en norrländsk kraftsamling som pragmatiskt utgår från att det finns något slags Norrland. Om alla bara tittar söderut kommer regionerna i norr att gradvis tappa i konkurrenskraft.

En kraftsamling behöver inte, men kan, ske inom ramen för en ny storregion. Men om allt för få vill kännas vid begreppet Norrland är varje storregion dömd att misslyckas. Existerar det ett Norrland? Kanske måste vi svara på den frågan först.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Fastighetsaffären

Av , , Bli först att kommentera 2

Gårdagens stora nyhet i Umeå var fastighetsaffären mellan Västerbottens-Kuriren AB och Balticgruppen. Affären har givetvis klara poänger både för de inblandade aktörerna och för en stad som behöver starka, investeringsvilliga och för staden engagerade krafter i det utvecklingsarbete som väntar Umeå de kommande åren. Så långt allt mycket väl.

Men affären har också principiella baksidor, och blixtbelyser ett av Umeås stora problem. För när den dominerande fastighetsaktören och den dominerande mediekoncernen – ägare till båda de lokala dagstidningarna – går samman i en mångmiljonaffär, ska det ställas kritiska frågor om maktkoncentration, oberoende och balans mellan inflytelserika intressen.

Där makt koncentreras ökar faran för maktmissbruk, att debatten snävas in, beslutsprocesser raskas igenom och alternativ bländas ut. Föreligger en sådan risk här? Frågorna är relevanta. Och oavsett vilket är det viktigt att de ställs, och besvaras – teoretiskt och i praktisk handling.

Att invändningarna kan formuleras, att debatten kring dem kan föras och att en granskning av affärens konsekvenser görs utan några skygglappar är en förutsättning för att samgåendet ska behålla legitimitet. Att göra den och ge riklig plats åt det meningsutbytet blir en viktigt uppgift för både VK och VF framöver.

Men sedan visar affären, med både sina positiva och negativa sidor, på nytt hur få riktigt kapitalstarka och lokalt förankrade aktörer Umeå har. Det är ett problem.

Debatten om stadens framtida utveckling i planeringsfrågor kretsar hela tiden kring några enstaka. Tidvis känns det som om allt kretsar kring Balticgruppen. Den tillsammans med VK-koncernen i ett fastighetsbolag – det blir en maktfaktor i Umeå av ett slag som inte skulle väcka lika många berättigade frågor, om det fanns betydligt fler kapitalstarka, regionalt förankrade aktörer som agerade här; om mångfalden vore större.

Vi ska givetvis – även om de ska granskas – vara glada över att det finns sådana aktörer överhuvudtaget. Ett av de största problemen är att det inte finns fler, att konkurrensen inte är vassare.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,