Norrlandsröster om regionsfrågan

Av , , Bli först att kommentera 0

Flera ledarsidor i norr skriver i dag intressant om regionfrågan:

 

Sundsvalls Tidning skriver under rubriken "Skynda långsamt" bland annat:

"I vart fall behöver det inte vara så förtvivlat bråttom. Förespråkarna av de olika regionalternativen vill nu att den eller de nya regionkommunerna skall träda i kraft 1 januari 2011. För att det skall kunna ske måste regeringen fatt sitt beslut i frågan i december i år. Bättre då att låta i vart fall ett riksdagsval komma emellan ett sådant beslut. Vi säger: skynda långsamt."

——————————–

Anders Rönmark skriver på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida under rubriken "Bromsklossen Sundsvall bland annat:

"Kammarkollegiets utredning visar att en norrländsk regionkommun är att föredra.
Nu måste Västernorrlands kommuner arbeta tillsammans. Den konsultrapport som Kammarkollegiet beställt är färdigställd och slutsatsen som dras är lika enkel som väntad. Det bästa alternativet när det gäller bildandet av regionkommuner i Norrland är att de fyra nordligaste länen – Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten – går samman i en region. Det är det bästa alternativet ur hälso- och sjukvårdshänseende. Det är det bästa alternativet ur ett ekonomiskt perspektiv. Det är det bästa alternativet om man ser till arbetsmarknad, infrastruktur och kultur."

——————————–

Gustaf Blomberg skriver i Norrbottens-Kuriren under rubriken "Snabbt och förvirrat" bland annat:

"Regeringen har inte gjort saken bättre med sitt velande. En Norrlandsregion utreds utifrån kriterier som en befolkning på minst en halv miljon och ett universitet med stora forskningsresurser. Samtidigt släpps pytteregionerna Halland och Gotland fram. En kompromiss som känns slarvig och framhastad, trots att det tog ett bra tag innan regeringen tog bladet från mun i regionfrågan. Förutom förvirring utmärks storregionfrågan av bristande folklig förankring. Den hastiga hantering av remissprocessen som Kent Ögren och hans kamrater driver på kommer inte att göra saken bättre. Men de verkar ha bestämt sig för att en dålig regionlösning får duga bara den blir snabb."

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland

Av , , Bli först att kommentera 2

Regionfrågan och den beställda utredning som Kammarkollegiet lade fram i går är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida.

Den intressantaste punkten i Kammarkollegiets rapport är kanske den om Norrland och regionala identiteter. Man skriver visserligen att exempelvis en storregion skulle kunna bidra till utvecklandet av en regional identitet över tid, men där står också bland annat:

"De historiska, ekonomiska sambanden som indikerar en gemensam identitet för de fyra länen att bygga på, kan ur ett sydsvenskt perspektiv tyckas vara starka; ”Alla norrlänningar”. Men vi kan vid en närmare genomgång snarare se att även om man delat gemensamma villkor avspeglas det sällan i en gemensam kultur och de stora befolkningsförändringarna talar heller inte för en stark gemensam identitet."

Då folklig uppslutning också är ett viktigt kriterium på en framgångsrik regionbildning är det avsnittet det mest utmanande för regionförespråkarna. Till det ska jag återkomma mer utförligt i en krönika.

—————————————————————

Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland

I går presenterade Kammarkollegiet den utredning man beställt om bildandet av regionkommuner i norra Sverige.

Utredarna drar den enda rimliga slutsatsen att om en ny regionbildning ska ske med Ansvarskommitténs arbete och kriterier som grund bör det för Norrlands del i första hand handla om en storregion omfattande samtliga av de fyra nordligaste länen.

Acceptabelt, anser utredningen, vore också en storregion omfattande Norrbottens läns landsting, Västerbottens läns landsting och landstinget Västernorrland, även om en sådan lösning innebär att Jämtland hamnar helt utanför regionstrukturen.

Underkänt får däremot de liggande förslagen om att dela upp Norrland i två regioner där Region Norrland skulle omfatta Västerbotten, Norrbotten och delar av Västernorrland, medan Region MittSverige skulle bestå av Jämtland, Sundsvall och Ånge.

En sådan regionindelning, med osäkrare befolkningsunderlag och sämre samordning, ger inte de vinster för regional utveckling, ekonomiskt tillväxtarbete, arbetsmarknad, service, kultur, och administrativ effektivitet och funktionalitet som en större region har potential att ge och som är nödvändigt för Norrlands konkurrenskraft.

Beskeden är inte överraskande. Ska Ansvarskommitténs utredning i frågan överhuvudtaget ligga som bas för en framtida regionbildning är halvdana, veliga lösningar som splittrar upp ett redan befolkningssvagt Norrland, inte särskilt övertygande.
Det vore också att ignorera de redan existerande samarbetsstrukturer som finns mellan de fyra nordligaste länen på centrala områden.

Av uppenbara skäl rullar den här processen nu på helt utifrån förutsättningen att någon form av regionbildning kommer att ske. Själva grundfrågan, som moderaterna är relativt ensamma om att vilja ställa på nytt, huruvida en regionbildning överhuvudtaget är önskvärd, om det inte vore bättre att avskaffa den formella mellannivån helt, lägga ned landstingen och dela upp ansvaret för vården på stat och primärkommuner, är inte föremål för någon formell behandling. Det kan man i flera avseenden beklaga. En sådan förvaltningslösning för just vårdsektorn förtjänar att utredas närmare. Men så ser inte den politiska verkligheten ut.

Och dagens situation är synnerligen olycklig. Den sämsta utgången vore därför om olika krafter – politikska och regionala – blockerade varandra så till den grad att ingenting händer och allt blir vid det gamla.

Därför vilar det ett tungt ansvar på dem som vill se en tredje regional nivå i linje med vad nu flera tunga utredningar sagt, att hårdare driva på för en storregion, mer aktivt söka vinna och förtjäna folkligt stöd för regionidén och tala klarspråk om varför någon form av förändring behövs. Består låsningarna i Norrland väntar ett svårlöst dilemma; även på regeringen.

För om inte Norrlandslänen kan enas kring en regionlösning värd namnet, med en verklig kraftsamling av Norrlands resurser, så är det svårt att ha invändningar mot att moderaterna fortsätter ställa frågor om varför en regionbildning överhuvudtaget är något att satsa på.

En reform med så långtgående konsekvenser får hellre ta tid och göras rätt, än stressas fram till dåliga resultat.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Regeringsförklaringar och blomstermålningar

Av , , Bli först att kommentera 2

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag några rader om Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring via en historisk återblick på en legendarisk finansminister:
———————————————————
Reinfeldt håller sig till beprövade refränger
 
Blomstermålningar brukade de, lite nedlåtande, kallas. När den legendariske liberala finansministern Johan August Gripenstedts höll sina högstämda tal på Riddarhuset gick den retoriska vispen på högvarv.
 
Det var under den tid som striden om de reformer som inom hundra år skulle komma att lyfta Sverige ur djup fattigdom till ansenligt välstånd stod heta i mitten av 1800-talet. Faktum är att Gripenstedts tal tålt tidens tand som få andra politiska anföranden. De är njutbara och relevanta än i dag.
 
Jag håller på blomstermålaren, och skulle inte säga nej till lite högstämda utbrott av följande slag även i vår tid, till försvar av exempelvis frihandel, globalisering och internationell solidaritet som när Gripenstedt 4 juni 1857 talade om:

”…handelns storartade betydelse för civilisationen i jemförelse med det system af våld och eröfring, som utgjorde grunden för forna tiders politik. Detta senare system, hvars mål utgjorde den svagares förtryck och plundring, var icke allenast till sin grund orättfärdigt och fiendtligt mot all sann humanitet, utan det måste äfven leda till hat och afsöndring mellan jordens olika länder, då deremot fri handelsförbindelse afser ömsesidig fördel och knyter band af vänskap och gemensamma intressen mellan folken. (…)
Låtom oss arbeta gemensamt med förenade krafter; låtom oss efter eget godtfinnande fördela de olika slagen af arbete, allt efter som naturliga förhållanden och fallenheter göra det lättast och lämpligast; och låtom oss sedan fredligt utbyta produkterna af vår verksamhet. I dessa enkla satser (…) ligger det stora medlet till odlingens och välmågans framsteg.”
 
Nåväl, statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i går, med finanskrisen som fond, hörde inte till de tråkigaste som avgetts det senaste decenniet. Det var så nära ett anslående valtal en regeringsförklaring kommit på länge.
 
Regeringsförklaringar är aldrig några under av espri oc h glänsande talekonst. Det är inte heller deras syfte. Men även en bruksanvisning kan rymma fler eller färre poetiska guldkorn, och högläsas med mer eller mindre närvaro.
 
I en del regeringsförklaringar kan det verka som om statsministern klamrar sig fast vid sitt manus uppgiven inför det omöjliga i att hålla alla olika ämnesområden och avsiktsförklaringar i huvudet. Andra regeringsförklaringar kan tvärtom framföras som om statsministern egentligen inte alls behövde något manus, som vore allt gamla, utantill inlärda refränger som nynnats otaliga gånger förr.
 
Reinfeldts regeringsförklaring i går var snarast av det senare slaget. Och det är symboliskt både för alliansens styrka och svaghet inför nästa års val. De gamla listettorna kring arbetslinje, statsfinanser, välfärdskvalitet, skatter, utbildningspolitik och företagande håller. Reinfeldt är bra på dem. Och det kan vara nog så viktigt i debatter med en osäker opposition utan några guldskivor alls på väggarna och många falska toner i standarrepertoaren än så länge.
 
Men Reinfeldt håller sig på en så hög höjd över marken att oklarheterna, svagheterna och motsättningarna som finns även inom alliansen inte längre går att urskilja. Det kan i längden bli intetsägande; och det räcker, trots oppositionens brister, inte i en valrörelse där väljarnas frågor och mediernas granskning kommer att tvinga honom och alliansen till mellanlandningar, fler besked och nya vägval.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Annorlunda syn genom bilrutan, i närheten…

Av , , 1 kommentar 0

Från mobilen

Annorlunda syn genom bilrutan, i närheten av Håkmark.

1 kommentar

Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål 1958

Av , , Bli först att kommentera 1

 

Min lördagskrönika den här veckan gör en utrikespolitisk utblick mot några aspekter av den pågående tyska valrörelsen och Angela Merkel:
 
—————————————————
 
Rörigt och spännande i tysk valrörelse
 
…det är lätt att underskatta Tysklands nuvarande förbundskansler. Men när hon är som bäst kan Angela Merkels politiska strategi påminna om Kurre Hamrins berömda 3-1-mål mot Västtyskland i VM-semifinalen 1958. 
Ofta liknar hennes ledarskap bara en långsam, trulig, lallande promenad längs sidlinjen, som hade domaren redan blåst av matchen, eller som vore hon en avbytare som råkat förvirra sig in på planen med en reservboll. Det ser avvaktande ut, nästan likgiltigt, när hon småputtar bollen planlöst framför sig till omgivningens frustration. Tills motståndarna förivrar sig och försöker ta den ifrån henne vill säga. Då kan det hända saker. En snabb rusch och ett par finter senare så ligger bollen plötsligt i mål, utan att någon riktigt förstår vad som hände. 
 
Så här ligger det till ett par veckor före det tyska valet, och häng med nu, för det här är rörigt: Den stora blocköverskridande koalitionen mellan kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD är inte älskad av någon och utan någon större aning om vad den egentligen vill.
 
…nej, det ser inte mycket ut för världen när Angela Merkel periodvis håller varje jobbig debatt, varje het fråga och varje potentiell konflikt – intern eller extern – på en armslängds avstånd. Det är ibland som vore hon bara en halvt ointresserad åskådare, inte landets mäktigaste politiker. Imponerande är det inte. Men det är bara halva sanningen.
 
CDU/CSU och liberala FDP kan visserligen inte sluta gräla med varandra, utdela ömsesidiga nålstick och kalla varandra fula namn, men vill i alla fall, jodå, absolut, officiellt bilda en koalition tillsammans. Opinionsmätningarna och de senaste delstatsvalen skvallrar om att chansen finns, men att det är långt ifrån säkert att de tillsammans kan få egen majoritet.
Socialdemokratiska SPD och De Gröna håller hyfsat sams och vill bilda en koalition med varandra som under de gamla goda tiderna 1998-2005. Av opinionsmätningar och de senaste delstatsvalen är chansen för dem, med SPD i djup svacka, att tillsammans få stöd av en majoritet nästan noll.
 
…som efterföljare till en lång rad maktmedvetna machomän på förbundskanslerposten – sedan 1970-talet Willy Brandt, Helmut Schmidt, Helmut Kohl och Gerhard Schröder – står Angela Merkel för en ny ledarstil. Många har haft svårt att rätt tolka och värdera hennes sätt att utöva makt. Men hennes personliga popularitet hos väljarna har under större delen av den gångna mandatperioden varit hög och stabil. De såg tidigt något som de professionella bedömarna missade.
 
CDU (men inte systerpartiet i Bayern CSU) funderar alltmer högt kring ett framtida samarbete med De Gröna av det slag som redan finns på delstatsnivå i exempelvis staden Frankfurt am Main (Hessen) och Hamburg, och som diskuteras i Baden-Württemberg. Men för De gröna är det fortfarande något av ett tabu på nationell nivå, och knappast tänkbart redan efter nästa val.
 
 …med kyla, uthållighet och snabba beslut i rätt lägen har Angela Merkel under sin karriär manövrerat ut antal mäktiga konkurrenter, både i det egna kristdemokratiska partiet och hos det största motståndarpartiet socialdemokraterna. Hon har lugnt inväntat deras avgörande misstag, och när medieröken skingrats har hon stått kvar medan andra fallit bort. Den som inbillat sig att Angela Merkel inte är en utpräglad maktmänniska har förr eller senare fått se på annat. 
 
Om det inte räcker för CDU/CSU och FDP kommer alltså en trepartikoalition att bli nödvändig för att Tyskland ska få en majoritetsregering. Då finns det två i sak bra alternativ:
(1) En koalition mellan CDU/CSU, FDP och De Gröna (den så kallade Jamaica-koalitionen).
(2) En koalition mellan SPD, FDP och De Gröna (den så kallade trafikljus-koalitionen).
 
…Helmut Kohl, Wolfgang Schäuble, Edmund Stoiber, Friedrich Merz, Günther Oettinger, Christian Wulff, Roland Koch, Kurt Beck, Gerhard Schröder: listan är ganska lång över alla som genom åren underskattat Merkel, eller utmanat henne, och på olika sätt fått lomma ut i omklädningsrummen som förlorare – definitivt eller med nya insikter om sina roller i andra ledet – medan Merkel hållit segerintervjuer.
 
Den röd-röd-gröna varianten med SPD, De Gröna och det populistiska missnöjespartiet längst ut på vänsterkanten, Die Linke, faller på att det nuvarande ledarskiktet inom SPD i skarpaste ordalag utesluter varje form av samröre med vänsterpartiet på nationell nivå efter valet som oseriöst och ansvarlöst. Där kan dock saker hända efter valet om SPD åker på ett svidande valnederlag. Bakom kanslerkandidaten Frank-Walter Steinmeier ochpartiledaren Franz Müntefering väntar en ny generation socialdemokrater i kulisserna, utan sådana låsningar och med erfarenheter från exempelvis staden Berlin av röd-röda samarbeten på delstatsnivå, redo att ta över.
 
 …en gång har hon prövat en annan stil. Det var när hon på en partikongress Leipzig 2003 lanserade ett radikalt ekonomiskt och socialt reformkoncept med systemskiftesretorik som hon segersäker gick till val på 2005. Chansningen gick inte hem. SPD hämtade igen ett antal procentenheter de sista veckorna innan valet. Bara med hårfin marginal blev kristdemokraterna blev större än socialdemokraterna så att Merkel överhuvudtaget kunde göra anspråk på förbundskanslerposten.
 
Problemet med Jamaica- och trafikljus-alternativen, som vore de två bästa regeringskoalitionerna ur ett liberalt perspektiv, är att FDP och De Gröna – som egentligen borde kunna samtala på ett sansat sätt – inte tål varandra. För De Gröna är FDP ett extremt skattesänkarparti som vurmar för kärnkraft och saknar social medkänsla. För FDP är De Gröna ett halvsocialistiskt vänsterflumparti som skulle innebär en ekonomisk katastrof. Så där håller de – som tillsammans utifrån något slags socialliberal kompromiss skulle kunna kontrollera tysk inrikespolitik – på och skäller ut varandra. FDP utesluter en trafikljus-koalition. De Gröna utesluter en Jamaica-koalition.
 
 …sedan den erfarenheten aktar sig Merkel mer än någonsin för att provocera eller utmana i sina framträdanden. Hon svävar liksom ovanför dagsdebatten, till motståndarnas frustration. Det har sagts att kristdemokraten Angela Merkel – kanske inte helt olikt Fredrik Reinfeldt i Sverige – är landets populäraste socialdemokrat. 
Mycket talar också för att Merkel förblir förbundskansler även efter valet om ett par veckor. Kanske i en koalition med liberala FDP. Möjligen, om än inte sannolikt, i en koalitionen med FDP och de gröna. Eller – vilket ryktet säger att både hon och SPD:s ledare egentligen skulle föredra – i en fortsatt stor koalition med socialdemokraterna. Så även i det just nu starkt föränderliga tyska partilandskapet kan det bli som vanligt efter valet: när spekulationerna är avklarade, dimman skingras och fakta ligger på bordet är det Merkel som har läget under kontroll.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Bra vård

Av , , Bli först att kommentera 1




Fyra påståenden som utgångspunkt för en bra vård:
 
1. Svensk vård har inte historiskt alltid varit så bra vid en internationell jämförelse som många tror.
 
2. Valfrihet, mångfald och satsningar av privata (ja, vinstgivande) entreprenörer är enbart positivt för kvaliteten i vårdsystemet och ökar medborgarens makt.
 
3. Men privata monopol är inte bättre än offentliga.
 
4. Den generella välfärdspolitiken i socialförsäkringarna är ett överlägset system.



Bli först att kommentera
Etiketter:

En lång historia bakom Umeå 2014

Av , , Bli först att kommentera 2

I en signerad text på dagens ledarsida, som knyter an lite till och lånar lite från gårdagens blogg, kommenterar jag gårdagens kulturhuvudstadsbesked. Citatet av Matts Balgård gjorde för övrigt Sture Bergman påpassligt mig uppmärksam på i går. Han fick ingen cred för det på ledarsidan, men får det här på bloggen:

—————————————————————

Det svåra och spännande börjar först nu

"Att vara uppkomling är sannerligen varken lätt eller avundsvärt", skrev VK:s mångårige politiske chefredaktör Matts Balgård 11 maj 1962 om en pågående kulturdebatt i den tidens Umeå, "antingen det nu gäller den individuelle ambitiöse gradpassageraren i den samhälleliga ståndscirkulationen eller en av gamble Gustav II Adolfs avsidesbelägna fadderstäder, som i en hastig vändning ställs inför uppgiften att ta klivet från halvsömnig småborgaridyll till nymornad norrländsk högskolestad med ansträngda kulturambitioner."

I Umeås värdskap som europeisk kulturhuvudstad 2014 ligger inte bara de senaste årens kulturpolitiskt emotionella, intellektuellt gedigna och allmänt kompetenta arbete med själva ansökan lagrat, utan decennier av idéer för, grubbel kring och bråk om Umeås kulturella självbild, inte minst sedan universitetets grundande.
Rötterna går rentav djupare än så, ned till 1800-talet; staden som den var innan branden, och som den blev efteråt.

När Umeås delegation i går väntade på juryns beslut var det inte bara som representanter för en hel region, utan också som representanter för en lång historia.

Självklart är det en stor framgång för Umeå att nu ha vunnit juryns förtroende. Som kulturpolitisk produkt var Umeås ansökan föredömlig- den lät sig inte avfärdas. Förankringsarbetet på orten har också varit grundligt. Det har skötts snyggt och övertygande.

Men juryns utslag borde trots det utlösa även en stor nervositet, en ilning längs ryggraden, inför det faktum att det är först nu som allvaret börjar.
Från och med i dag skulle ett misslyckande inte längre bara vara en lokal besvikelse, utan ske på en upplyst nationell och – åtminstone i någon grad – internationell kulturpolitisk scen.
Att bli kulturhuvudstad förpliktigar. Sådana här satsningar som kombinerar långsiktiga kulturpolitiska ambitioner med en del symbolbetonade satsningar och viss kortsiktig titelsjuka, är alltid kontroversiella.
Ibland blir de rentav lite förlöjligade, som kommunalpolitiskt storhetsvansinne.
Kritiken är ofta orättvis, men inte alltid. Det finns bland tidigare europeiska kulturhuvudstäder både lyckade och avskräckande exempel.

För de bästa kulturhuvudstadskandidaterna spelar det inte så stor roll för slutresultatet om det blir ett ja eller ett nej till ansökan. Ambitioner består och genomförs ändå – idéerna och drivkrafterna är inte beroende av själva titeln.

Men även hos de sämsta spelar det inte så stor roll vad juryn säger. Om ansökningen är tomt prat och de kulturpolitiska ambitionerna bara en fasad som döljer drömmar om lite pr-mervärde och en del extra turistbesök några månader, är det också likgiltigt om utmärkelsen vinns eller inte.

Nu faller det på Umeås lott att som vinnare bevisa att man tillhör de bästa kulturhuvudstadskandidaterna.

Två punkter är, ur ett politiskt perspektiv, värda att framhävas lite extra:

(1) Att inte tappa bort den nordliga dimensionen. Kulturhuvudstadskapet är inte bara en angelägenhet för Umeå, utan för hela Västerbotten, för resten av Norrland och för en gryende Kvarkenregion. Så har det sagts, och det får inte tänkas annorlunda nu när ansökningsprocessen är lyckligt avklarad.

(2) Att med Open Source-konceptet som ledstjärna även för det kommunala beslutsfattandet och debattklimatet komma loss ur gamla motsättningar, slentrianmässig misstro och ruinerade samtalsklimat i stadsplaneringsfrågor med relevans för kulturhuvudstadsåret.

En kritik som funnits mot Umeås ansökan är att den inre kulturpolitiska kärnan i projektet varit något av ett kommunalt universum för sig. Ett tight gäng som kanske även gett ett sammansvetsat intryck eftersom inte hela kommunapparaten varit lika involverad i, eller medveten om, processen.
Inför 2014 krävs kraftsamling, samarbete och prestigelös eftertanke inom kommunledningarna av nytt slag.

"Då och då", avslutade Matts Balgård sin artikel 1962, "tas initiativ, som knyter an oss till samtidens aktiva kulturliv och skeendet i världen. (…) Sådant värdefullt kulturutbyte och sådan kulturinspiration kan utvidgas efterhand som flera tar initiativ och de initiativ som tas, möts av ett växande intresse från de "kulturmedvetnas" sida. Det är inte så långt från land rott än. Bevars, än är uppkomlingsstaden Umeå inte något kulturcentrum. Men det kan bli – om fler lägger manken till."

Det har skett. Nu är Umeå där.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Den verkliga utmaningen för Umeå återstår

Av , , 1 kommentar 2

 

Självklart är det en stor framgång för Umeå att ha vunnit förtroendet att bli europeisk kulturhuvudstad 2014. Det jublas med rätta. Att vinna är roligare än att förlora.

Juryns lovord kommer som en bekräftelse på att ansökningsprocessen, både det intellektuella och det praktiska arbetet med att forma Umeås kandidatur, har skötts mycket kompetent.
 
Umeå som hjärtat i en ansökan som handlar om en hel nordlig region, var övertygande redan i ett tidigt stadium, och har fortsatt att förfinas. Förankringsarbetet på orten har också varit grundligt.
 
De brister som finns och de frågetecken som kvarstår vägde i slutänden uppenbarligen lätt i jämförelse med ansökningens samlade intryck.

Kulturhuvudstadsvärdskapet är inte bara en angelägenhet för Umeå, utan för hela Västerbotten, för resten av Norrland och för en gryende Kvarkenregion. Så har det sagts, och det får inte tänkas annorlunda nu när ansökningsprocessen är lyckligt avklarad.

Och de lokala, praktiskt orienterade förhoppningarna att en del av de kommunala stadsplaneringsprojekt som dragits i långbänk och präglats av låsningar – Staden mellan broarna inte minst – nu ska förverkligas fullt ut växer givetvis med detta ja.

Men ändå borde juryns utslag inte behöva övervärderas.

Att bli kulturhuvudstad förpliktigar. 

Att vilja, men inte få, bli kulturhuvudstad, hade också förpliktigat.

Sådana här satsningar som kombinerar långsiktiga, mer djupgående kulturpolitiska ambitioner med en del symbolbetonade satsningar och viss kortsiktig titelsjuka, är alltid kontroversiella och ifrågasatta är. Det gäller både i ansökningsfasen och, om utmärkelsen fås, under själva märkesåret .

Ibland blir de rentav lite förlöjligade, som ett exempel på kommunalpolitiskt storhetsvansinne och slöseri.

Kritiken är ofta orättvis, men inte alltid. Det finns bland tidigare europeiska kulturhuvudstäder både lyckade och avskräckande exempel på hur utnämningen förvaltas.

Därför vilar ett tungt ansvar på de städer som eftersträvar att få bli europeiska kulturhuvudstäder att inte ge själva grundidén med kulturhuvudstadskapet – och i viss mån lokal kulturpolitik överhuvudtaget – dåligt rykte.

De bästa kulturhuvudstadskandidaterna är de där det inte spelar så stor roll för slutresultatet om det blir ett ja eller ett nej till ansökan. Ambitioner består och genomförs ändå – idéerna och viljan bakom ansökan är inte så beroende av själva titeln, det planerade arbetet fortsätter oavsett vad juryn säger.

Men även hos de sämsta kulturhuvudstadskandidaterna spelar det inte så stor roll vad juryn säger. Om ansökningen bara är tomt prat, de utlovade satsningar luftslott och de kulturpolitiska ambitionerna bara en fasad som döljer en förhoppning om lite pr-mervärde och extra turistbesök några månader, är det också likgiltigt om utmärkelsen vinns eller inte. Det kommer inget vettigt ut av det hela ändå.

Nu faller det på Umeås lott att som vinnare bevisa att man tillhör de bästa kulturhuvudstadskandidaterna. Först efter 2014 går det att slå fast om substansen i ambitionerna finns där.
 
Är Umeå värdigt äran hade man fortsatt på samma spår och med samma intensitet även vid ett nederlag.

Så om det tycks ha varit en lång väg från första idé till färdig ansökan och slutlig triumf, så är det ändå först nu som den verkliga utmaningen börjar.

 

1 kommentar
Etiketter: ,

Förhandssnack i Lund

Av , , Bli först att kommentera 0

Så här skriver kollegorna på Sydsvenska Dagbladets liberala ledarsida inför dagens besked.

Bli först att kommentera
Etiketter: