Lägg inte ned skolor
I dagens huvudledare skriver vi om förslagen att lägga ned hela skolor i Umeå och varför det vore den sämsta typen av besparing:
—————————–
Lägg inte ned skolor
Det finns inga lätta besparingar, och när en djup lågkonjunktur får skatteintäkterna att sjunka måste de kommunala verksamheterna anpassas till rådande förutsättningar. Kring det lär inte någon oenighet råda mellan seriösa politiker och partier.
Att man i ett sådant läge tittar på olika typer av besparingsförslag är inte fel. Läget måste klargöras. Konsekvenserna av olika beslut – sådana som är långtgående och drastiska i enskilda punkter eller sådana som skär mer generellt över en verksamhet – ska lyftas fram. Det finns ingen anledning att skälla på att olika teoretiska möjligheter dryftas. Alternativ ska fram på bordet, så att beslutsfattarna har bästa möjliga underlag att fatta beslut.
Men det betyder inte att alla de besparingsförslag som lanseras i den andan sedan är rimliga och vettiga att genomföra. Utredningsförslag är en sak. Den politiska prioriteringen i det slutgiltiga beslutet en annan.
Det finns i tillfälliga kristider förslag som framstår som djupt olyckliga; förslag med negativa konsekvenser långt bortom den rådande lågkonjunkturen.
Skolnedläggningar, där hela skolor försvinner från en by eller en stadsdel, eller inte ges några större framtidsutsikter, är ett klassiskt exempel på en sådan kortsiktig besparing. Det ger sprakande effekt i en budget, löser en tillfällig besparingsproblematik som i ett litet trollsvep, men rycker i samma svep bort en del av själen och framtidshoppet från den lokala platsen.
Skolnedläggningar sliter undan en viktig del av byns eller stadsdelens lokala liv – inte bara under skoltid – och attraktionskraft. Flytten till större enheter längre bort försämrar många barns skolgång pedagogiskt och trivselmässigt. Följderna är mer omfattande än det enskilda budgetutslaget visar. När byskolor, skolor med speciella profiler eller skolor som är förankrade i stadsområden med särskilda behov av nära, fungerande utbildningsinstitutioner, läggs ned, minskar också mångfalden och kvaliteten i skolutbudet.
I en kultur- och bildningsregion med framtidstro borde varje annan sten vändas innan hela skolor läggs ned som ett sätt att lösa en konjunkturkris. Umeå är ingen fattig kommun, och borde med sina relativt goda resurser, höga skatteuttag och de nu av regeringen ytterligare tillskjutna statsbidragen inte behöva hamna i ett sådant nödläge, trots finanskrisen. Det konstaterandet i sig löser inte budgetekvationen, men manar till mer självkritisk debatt, nu och för kommande år. Döljer sig även systemfel under krisen?
Att bara skylla på yttre omständigheter räcker inte. Hur används pengarna i Umeå på skolområdet? Ambitionerna ska ju vara höga. Fungerar den samlade verksamheten effektivt nog, utan onödigt spill? Vad kan Umeå lära av andra kommuner som kanske lyckas bättre på att få ut mer kvalitet på utbildningsområdet per skattekrona? Vad kan den kommunala verksamheten lära av de privata alternativen?
Frågorna måste ställas.
Att helt lägga ned skolor är en kortsiktig besparing med långtgående, negativa konsekvenser på det för den lokala framtiden viktigaste området. Det är den sämsta typen av besparing.