För tidigt för fredspris till Obama

Som många redan skrivit är valet av Barack Obama till fredspristagare ett av de märkligare på senare år. Tveksamheten har inte med hans stora förtjänster att göra, och de positiva förväntningar han väcker, utan med vad Nobelkommittén rimligen borde utgå ifrån när de belönar någon.

 

Obama har inte suttit ens ett år som president.

Han är fullt upptagen med att utarbeta en ny strategi för Afghanistan, hur den kommer att se ut, och om den kommer att lyckas, är fortfarande mycket oklart.

Han har inte lyckats få till något genombrott i fredsförhandlingarna i Mellanöstern.

Han har problem med frågan om Iran och kärnvapen.

USA:s hållning i klimatfrågan är oklar.

Och inte heller i övrigt har han hunnit prägla sitt presidentskap särskilt konkret ännu i frågor med relevans för fredspriset.

 

Några bra ansatser med uppvärdering av de mänskliga rättigheterna och nej till tortyr, och ett par lovvärda uttalanden om kärnvapennedrustning, utgör undantag.

 

Mer är inte heller att begära efter så kort tid vid makten.

Det han belönas för är givetvis sin retorik och för att ha gett det amerikanska, globala ledarskapet ett nytt tonfall. Värdet av det i sig är stort, men det är för lite för att räcka som motivering för ett fredspris som borde grunda sig på gjorda insatser, konkreta genombrott eller långvarigt arbete, och i slutändan uppnådda resultat.

 

Det rimliga hade förstås varit att åtminstone vänta ut hans presidentperiod och se vilka av de goda ambitionerna och ansatserna som faktiskt förverkligas och ger resultat, innan man börjar diskutera eventuella fredspris.

 

Nobelkommitténs val lär kritiseras grundligt de kommande veckorna, och Barack Obama själv är knappast entydigt nöjd med att ha fått priset vid den här tidpunkten, när han redan är under press att börja leverera konkreta resultat.

Att han nu får ett fredspris uttryckligen för vad han sagt, inte vad han gjort, riskerar att ljussätta just den klyftan mellan att säga en sak i en valrörelse och att sedan förverkliga det vid makten.

 

Möjligen kan priset ge Obama något ytterligare prestige att sätta in i kommande förhandlingar, exempelvis i Mellanöstern, men frågan är om hans internationella prestige kan bli högre än den ändå redan varit. I slutändan är det inte samtalsledarens prestige som avgör utgången.

Nobelkommittén har sannolikt och vid en olycklig tidpunkt istället gjort Obama en lätt otjänst genom att uttryckligen belöna honom för hans retorik, och fredspriset en otjänst genom att koppla det till förväntningar, inte resultat och gjorda insatser.