Jag tror inte att Maud Olofsson ligger sömnlös

Jag tror inte att Maud Olofsson ligger sömnlös över Metalls avgångskrav.

När partipolitiska motståndare långt ute på den socialistiska vänsterkanten kräver en alliansministers avgång ett knappt år före nästa val hör det till den förväntade partipolitiska dramaturgin. Det förändrar inte dynamiken, utan befäster bara ett inövat rollspel.

Läsardebatten på vk.se bekräftar också den bilden. Nya skyttegravar uppstår inte, de gamla blir om möjligt djupare. Metalls utspel är därför inte vad man på engelska kallar en "Game Changer", något som vänder spelet och förändrar styrkeförhållandena, överraskar och ger utvecklingen en ny riktning. Utan det är ett i leden av återkommande partipolitiska kampanjinslag, sådana som alltid förekommer när positioneringen inför ett val inletts.

I kampen om marginalväljare, de som inte hör till vänstersocialismen och mobiliseras av Metalls uppträdande och de som inte hör till alliansens kärntrupper och av andra skäl mobiliseras av Metalls uppträdande, kan avgångskravet ändå vara en fördel för näringsministern, centerpartiet och alliansen.

Och då handlar det mindre om avgångskravet från Metall och mer om de nedsättande, grova, plumpa och obalanserade kommentarer som förekommer i debatten om Maud Olofssons person, framför allt och på ett beklämmande sätt i Västerbotten, och som får ny näring av Metalls utspel.

När angreppen slår över i rent hatiska utfall – långt bortom det rimliga och vettiga, långt bortom vad en sakfråga som exempelvis transportsstödet kan motivera – brukar normalt sympatierna gå i den angripnas riktning, bort från de som skyfflar sina grövsta okvädningsord in i debatten.

Jag tror att det är så i det här fallet; men på grund av förutsägbarheten i rollspelet ändå bara i begränsad omfattning.

Orimliga överdrifter går sällan hem. Och om en otroligt förenklad svart-vitt mytbildning skett kring en sakfråga – som i fallet med transportstödet och Volvo – kan de grova personangreppen på en minister, om han eller hon håller sig kall och inte tappar fattningen, få till konsekvens att även mytbildningen i sak börjar ifrågasättas.

Väljare i mitten, de som ofta avgör val, misstror budskap när de bärs fram till ackompanjemang av obalanserade, om än säkert ganska små, slagkörer.

Så Metalls avgångskrav, såsom det kommenteras från vänsterkanten, är sannolikt en direkt, om än knapp, fördel för Maud Olofsson.

Det betyder inte att hon, centerpartiet eller alliansen inte har en tuff debatt framför sig i regionen inför nästa val, av andra skäl. Det har sittande regeringar alltid, som det ska vara. Frågor om var infrastruktursatsningar sker i landet de kommande åren, kan vara en sådan regional fråga som blir jobbigare att besvara än andra.

Här är också de partipolitiska styrkeförhållandena omvända jämfört med i storstadsregionerna. Det gör att alliansen för att vinna något här måste ta storslam just bland marginalväljarna.

Där kan debatten om Metalls vänstersocialistiska avgångskrav och personangreppen på Maud Olofsson vara en hjälp på vägen. Men genom deras förutsägbarhet i ett redan etablerat partipolitiskt rollspel ska deras positiva betydelse för centerpartiets möjligheter att vinna marginalväljare ändå inte överskattas.