Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

I måndags anordnades ett intressant seminarium hos landshövdingen på länsresidenset om Västerbottens demografiska utmaning. Anförandena och diskussionen efteråt väckte många tankar kring frågeställningar som det blir anledning att återkomma till framöver givetvis. Kring det inlägg som väckte mest reaktioner under seminariet funderar jag lite i en signerad text på dagens ledarsida:

———————————————————–

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Ett kort ögonblick associerade jag ofrivilligt till Tomtens julverkstad, i Kalle Anka på julafton; till scenen där tomtenissen sätter en spindel framför ansiktet på dockorna för att skrämma slag på dem så att de okammade frisyrerna flyger upp och kan permanentas.
Det var på länsresidenset i måndags kväll, vid ett seminarium om Västerbottens demografiska utmaning. Ögonblicket kom när Magnus Henrekson från Institutet för näringslivsforskning höll sitt anförande, med ett intressant nationellt perspektiv på Västerbottens demografi. Han tog snabbt på sig rollen som tomtenisse. Hans budskap var spindeln. Och dem av oss som lyssnade och är segt optimistiska om inlandet, var dockorna vilkas mentala kalufser flög till väders.

Budskapet levererades utan omskrivningar: Det är Umeå som gäller. Försök inte ”smeta ut allt” över länet. Unga människor med begåvning och framåtanda vill inte bo på landsbygden, utan i större städer. Där har specialister en chans, där samlas de mest framstående på olika områden, där kan offentlig service upprätthållas till rimliga kostnader, där har företag i tjänstebranscher möjligheter att överleva. Satsa stad, var poängen.

Inlandet? Budskapet var underförstått kärvt.

Rektor Göran Sandberg från universitetet, länsstyrelsens planeringsdirektör Patrik Sällström och landshövdingen Chris Heister nyanserade och korrigerade bilden, utifrån sina roller och med regionalkännedom.
Men Henreksons tes gav det utifrånperspektiv diskussionen behövde för att inte bli kvalmig. Det betyder inte att bilden var rättvisande. Den var starkt förenklad.

När det gäller vad landsbygden kan erbjuda dem som söker moderna livsstilar i gryningen av en epok där kommunikationstekniken utvecklas snabbt, storstad för många blir lika med betongförort, gamla råvaror plötsligt återupptäcks i oväntade möten med nytt entreprenörskap och möjligheter till individuell, särpräglad gestaltning av vardagen värdesätts högt, kändes generaliseringarna om stad och land dåligt uppdaterade.

Beslutet att dra till en stad är varken mer eller mindre handlingskraftigt än önskan att söka sig till, eller stanna i, landsbygdsmiljö. Självförverkligande är alltid individuellt. Kollektivistiska generaliseringar som kopplar kvaliteter till boende håller aldrig. Ur ett liberalt livsstilsperspektiv talar tiden för landsbygden. Att människor flyttar upprepat under livet, mellan kontrasterande miljöer, är en chans för Norrlands inland, inte ett hot.

Men med det sagt så stämmer förstås det mesta om de urbana kraftkällornas ovärderliga betydelse för hela regioners utveckling. Och inlandets demografiska framtidsutsikter är otvetydigt problematiska, trots en del goda förutsättningar.
Men det ena ska inte blandas ihop med det andra. Västerbotten behöver komma bort från vanföreställningen om kusten och inlandet som kommunicerande kärl.

Umeå – med kringliggande kommuner i stadsnära landsbygd – kan inte bygga sin framtida tillväxt på tömning av mindre Norrlandsorter. Umeå konkurrerar med städer söderöver, och i resten av världen, om flyttströmmarna till och mellan de urbana miljöerna.
Och inlandet kan inte sätta sitt hopp till att inga unga ska vilja flytta någon annanstans. Inlandet måste bejaka människors rörlighet och ombytlighet och fånga upp de kvantitativt små, men för en liten kommun helt avgörande flyttströmmar som går ut från metropolerna.

Kuststäderna har mycket att tänka på. Inlandet står inför svåra utmaningar. Men mellan dem råder inga övergripande målkonflikter.