En utveckling som borde göra oss helskraja
Med skottdramat i Tärnaby och diskussionen efteråt som en regional utgångspunkt resonerar jag lite kring en växande problematik i Sverige och hur farligt det är om medborgarnas förtroende, berättigat eller ej, för rättsstaten börjar undermineras och:
————————————————
En utveckling som borde göra oss helskraja
I slutscenen av filmen Wyatt Earp från 1994 står huvudgestalten som äldre man på en båt uppe vid Alaska i samband med guldruschen i slutet av 1800-talet.
Han har just fått höra en anekdot om hur han själv – av andra ofta anklagad för att som revolverman ha tagit lagen i egna, lynniga, våldsamma, dödande händer i förakt för rättsapparaten – som ung sheriff hjältemodigt ska ha räddat en fånge från att bli utsatt för lynchning av uppretade medborgare.
– En del, säger Wyatt Earp efteråt, påstår att det inte gick till så.
– Bry dig inte om dem, svarar hans hustru Josie, det var så det gick till.
Det är filmens subjektiva försvar, i slutscenen, för sin egen sympati inför den historiska gestalten Wyatt Earp. Men det är också ett replikskifte som summerar både kärnan och självtvivlet i den Vilda Västern-mytologi som tveklöst satt djupa spår i vår populärkultur, i vårt språkbruk och i vår samhällsdebatt in i modern tid.
Vilda Västern-genren, utpräglat maskulin och patriarkal, handlar ofta om normer, moral och rättsskipning i gränslandet mellan spirande men fortfarande svag rättsstat och laglöst, brutalt nybyggarland.
Grundberättelserna kretsar gärna kring hur människor i det gränslandet själva måste agera, fysiskt, med både hänsynslöshet, mod och vapen i hand, för att bygga upp en ordning av gemensamma regler och förtroende för samhället i vad som annars hotar bli en ond spiral av våld och den starkes rätt.
På senare år har västernmytologin, likt andra genrer tidigare, tittat sig själv i spegeln och skalat bort en hel del av det romantiska skimret för att istället fokusera på den meningslösa våldsspiralen. Clint Eastwoods desillusionerade De Skoningslösa från 1992 brukar nämnas som en vändpunkt. Moderna uppföljare som No Country for Old Men från 2007 och nu aktuella filmen Harry Brown med sitt speciella hämndtema har väckt diskussioner om grundläggande rättsuppfattningar.
Var går gränsen mellan hjältemod och grymhet, mellan moralisk upprättelse och brutal hämnd, mellan självförsvar och överreaktion? Var bör gränsen gå, i oklara situationer, mellan individens subjektiva rättsuppfattning och rättsstatens formella regelverk? Och vad händer när rättsstatens ingripande uteblir, trots att övergrepp sker, hur får ett brottsoffer reagera då?
Det är frågor som i ett moget, modernt, demokratiskt rättssamhälle för det mesta känns förlegade, obehagliga och reaktionära – det där har vi ju, vill vi gärna tro, redan klarat ut, det där har vi ju, tänker vi besvärjande, redan hittat lösningar på. Men frågeställningarna lever lika fullt vidare och är starkt närvarande i filmer, tv-serier och romaner. (Odyssevs samtal med svinaherden Evmaios vid elden på Ön i Eyvind Johnsons Strändernas Svall, om när tillfälligt våld är berättigat i kampen mot det onda, hör till svensk litteraturs mest komplexa och gripande scener.) Orsaken är förstås att det rör sig om frågor som fortfarande intresserad och fascinerar många.
Inser man inte det, är man dåligt förberedd på den debatt som pågår även i Sverige, med skiftande kvalitet, kring rättsstatens frånvaro, polisens bristfälliga arbete, brottsoffers rätt till självförsvar, medborgargardens existensberättigande och felviktade straffskalor.
Frågorna ställs också eftersom de, hur nedslående det än är, ständigt på nytt bekräftas som dagsaktuella. Förra helgens skottdrama i Tärnaby, ingående skildrat av VK på nyhets plats den senaste veckan, är inte nödvändigtvis i sig den bästa utgångspunkten för en sådan diskussion. Försiktighet i omdömet innan bilden klarnat ytterligare är i sådana här fall alltid att rekommendera.
Däremot är reaktionerna som kommit efteråt i debatten, exempelvis på vk.se, mycket intressanta genom de moraliska grunduppfattningar kring rätten till självförsvar som de uttrycker, och som jag tror delas av en stor andel av befolkningen. De flesta som kommenterat saken har säkert utgått från den övergripande bild som finns av händelseförloppet: en, förvisso egensinnig, 77-åring trakasseras av ett gäng berusade ungdomar, och får till slut nog, hämtar sitt gevär och skjuter skarpt för att värja sitt hem.
Och utifrån den bilden, om vi ser det som ett tänkt exempel, kan man mycket väl diskutera om principer och avvägningar.
Förståelsen, känslomässigt om än inte juridiskt, för 77-åringens agerande har varit mycket stor i reaktionerna efteråt.
Även om de flesta tar avstånd från skjuthandlingen i sig, är det 77-åringen, snarare än den skjutne ungdomen, som fått flest sympatier. De flesta av oss tenderar instinktivt att känna mer för offret för trakasserier än offret för en självförsvarshandling. Det är mänskligt. I oss brusar därtill en ocean av populärkulturella referenser på temat, och återkommande upprördhet över brottslingar som går fria och brottsoffer som inte får upprättelse finns med som en bakgrund till ryggmärgsreaktionerna.
Tärnabyfallet har många föregångare. Det hjärtskärande Rödbyfallet i Blekinge för två år sedan där en man efter att hans familj utsatts för långvariga trakasserier sköt en 15-årig pojke till döds och skadade en 16-årig pojke allvarligt är kanske det mest kända. Så sent som i går kom nyheten om en pappa i Skåne som efter att hans son blivit slagen i skolan åkt hem till mobbaren och skällt ut vederbörande, och som nu åtalas för hemfridsbrott. (Jag tänker på Sven Delblancs starka rader i Livets Ax om hur vuxna i folkhemmet ser tortyren i skolan med rosafärgade glasögon utan att ingripa, och om hur han ger rådet till mobbade att helt enkelt slå tillbaka.)
Men samma problematik kan också uppstå i mindre dramatisk form. Medborgargarden brukar alltid lyftas fram. I Holmsund rapporterades tidigare i år ett medborgargarde ha bildats för att få tag i ungdomar som ägnat sig åt sabotage och skadegörelse. Exempel på liknande reaktioner finns på många håll i landet. Långsamt formar sig de enskilda händelserna till ett oroväckande mönster.
Gemensam nämnare är nästan alltid att en klyfta uppstått, eller uppfattas uppstå, mellan människors rättsuppfattning och rättsstatens vilja/möjligheter/befogenheter att ingripa till försvar av brottsoffer. Det handlar inte om brottsstatistik och faktiskt brottsutveckling så mycket som om förtroende och tillit.
När förtroendet brister för att polisens arbete, resurser, närvaro och intresse räcker till för att ge stöd för dem som vädjar om hjälp att värja liv och hem, och det förtroendet kan brista även om officiell statistisk påvisar att oron är obefogad, uppstår ett gränsland där viktiga principer sätts på spel.
När samhället genom bristande insatser eller konstiga domar uppfattas vara kallsinnigt inställd till brottsoffrens situation i enskilda uppmärksammade fall, uppstår en allmän frustration som lätt utlöser överreaktioner och överdrivna åtgärder även i andra, ej jämförbara fall.
Så halkar vi ned i ett farligt tillstånd av gråzoner där små, små revor i rättssamhället kan vidgas över tid om vi inte tar varningssignalerna på allvar. Det handlar om en utveckling som borde göra oss helskraja.
