Flera vägar till läraryrket
Behörighetskrav, rätt formulerade, kan lyfta och uppvärdera en verksamhet; göra den attraktiv för nya grupper som tidigare tittat bort. Men behörighetskrav kan också, formulerade på fel sätt, stänga ute och skränka in, när skråtillhörighet likställs helt med kompetens. Läraryrket i Sverige behöver det förstnämnda, och ska passa sig för det sistnämnda.
Som en punkt i regeringens förslag till ny skollag, kommenterad på ledarsidan i går, finns principen att bara behöriga lärare ska kunna få fast anställning.
Behörighetstanken är i sig rätt som en markering av yrkets status och vikten av att lärare har gedigen kompetens i det ämne de undervisar i. Obehörighetsproblemet existerar och ska inte underskattas. Men den kan också få helt andra, och kontraproduktiva, följder där nya krafter istället för att lockas till läraryrket, tvärtom motas bort.
Allt hänger på vilka erfarenheter och kompetenser som ska anses behörighetsgivande. Där kan det gå snett, om allt kopplas till en enda utbildningsväg, om det bara finns en enda ingång för potentiella lärare till skolan.
Regeringen lämnar nu dörren på glänt och väntar till i vår med att slå fast vilka behörighetskriterier som ska kopplas till olika ”skolformer, verksamheter, årskurser eller ämnen”. Det är en glänta som regeringen och utbildningsminister Jan Björklund borde utnyttja för att tänka efter en gång till, definiera behörighetsbegreppet brett och ge generöst utrymme åt flexibla tillämpningar. Annars finns risken att regeringen, med ett snävt, stelbent behörighetskriterium som stänger in läraryrket, sjabblar bort vad som skulle kunna bli en lyckad reform.
Det är viktigt att komma ihåg bakgrunden till varför reformer på området anses så angelägna och skyndsamma. Problemet är inte att för många unga människor med brinnande lust och djupt engagemang för uppgiften vill bli lärare i Sverige, utan att för få vill det. Problemet är inte att den svenska skolan lockar till sig för många lärare med för brokiga bakgrunder och för många skilda erfarenheter, utan att den har svårt att locka till sig lärare som verkligen vill vara lärare överhuvudtaget. Och att de som tagit sig an kallet ofta jobbar under otacksamma villkor.
Den nedvärdering av lärarrollen, och av kunskapsmål och bildningsideal, som tidvis präglat de senaste decenniernas skolpolitiska debatt, har fått konsekvenser som det kommer att ta tid att hantera. Söktrycket till lärarutbildningarna har sjunkit markant, möjligen anas en vändning så smått, samtidigt som utbildningarna i sig kämpat med kvalitetsproblem och fått hård kritik för bristande vetenskaplig förankring och låga krav. Inte minst inom naturvetenskap och teknik har intresset för läraryrket varit oroväckande lågt. I ljuset av förestående generationsskifte inom lärarkåren är det ett allvarligt problem. Nu sker förändringar för att rusta upp lärarutbildningarna igen. Gott så, det är det allra viktigaste. Men det ensamt räcker inte.
Svensk skola måste välkomna om människor med djupa ämneskunskaper vill satsa på läraryrket, även om de når dit på andra vägar än vissa formella kurser. Låt kompetensen stå i centrum, inte ett skråtänkande. Regeringen bör, när kriterierna ska preciseras, akta sig för att förvanska en god idé.
