Viktigt att kämpa för frihandel

En signerad ledarkrönika av mig i dagens tidning:

——————————————————–

Den viktiga kampen för frihandel

”Sveriges utveckling från fattigdom till välfärdssamhälle”, sa handelsminister Ewa Björling när hon i går presenterade regeringens handelspolitiska deklaration, ”är avregleringarnas och frihandelns historia.”

Så sant som det är sagt.

Det är inte hela historien, men en väsentlig – och ständigt av historielösa frasradikaler förtalad – del av den. Kampen mot tullar, ekonomisk nationalism och byråkratiska inskränkningar som fördyrade livet för fattiga intill hungergränsen och underblåste militaristiska stämningar mellan länder, är också historiskt nära förbunden med kampen för demokrati, med breda fredsrörelser och med moraliska krav på social rättfärdighet.

Om någon på allvar vill ta ställning för internationell solidaritet med de allra fattigaste i världen, mot vidriga övergrepp och utsugning från stora monopolaktörers sida och för fred och försoning mellan länder och människor, hör engagemang för liberal frihandel, konkurrens, demokrati och mänskliga rättigheter till grundkursen.

I Sverige hängde arbetet för rösträtt och sociala reformer i slutet av 1800-talet för både liberaler och socialdemokrater nära ihop med en kamp mot de höga tullarna. Framför allt tullarna på spannmål stod i centrum. En stark tro på frihandel och internationalism som främjare av demokrati och fred hörde till det som drev på förnyelsen av det gamla, konservativa, monarkistiskt hämmade Sverige.

Frihandelns betydelse är lika stor i dag. Ökad rörlighet för människor, idéer och varor över gränserna har utöver ett humanistiskt berättigande i sig, även konkreta marknadsekonomiska värden. Högre produktivitet och snabbare tillväxt ger ökade resurser till grundläggande investeringar för hälsa, utbildning, infrastruktur och miljö i fattiga länder. Därför är orättfärdiga tullar, av det slag som präglar EU:s jordbrukspolitik, moraliskt och ekonomiskt oförsvarliga. På sikt blir alla förlorare.

Men frihandeln – så tjusigt argumenten för den än låter sig sammanfattas på ett ideologiskt plan – är i praktiken ett infernaliskt myller av detaljfrågor kring hur regelverk, patentsystem, upphandlingar och skrivningar bäst kan samordnas. Och så finns länder med i förhandlingarna där brutala förtryckarregimer sitter på makten och fruktar frihandelns potentiella politiska kraft. Det handlar om sega, svåra processer. Hela tiden hotar krav på ekonomiskt nationellt navelskåderi runt om i världen att sabotera dem. Problemen att få till ett nytt världshandelsavtal vittnar om det. Sverige måste alltid vara ett land som driver på för avtal.

Framtidens frihandel kommer att drivas på av småföretag, präglas mer av tjänster och kunskap än tidigare – EU:s tjänstedirektiv gav en föraning – och sannolikt handla mycket om nya, gröna, hållbara lösningar. Det finns stora möjligheter för Sverige (inte minst Västerbotten med sin blandning av högre utbildning och kompetens i naturresursfrågor) att inta en ledande position i det arbetet, om vi prioriterar bättre småföretagarklimat och vågar ge nya näringar chansen. Att bejaka handel, idéutbyte, resor, migration och solidaritet över gränserna är att knyta an till det som gjorde Sverige rikt och demokratiskt.