Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Min lördagskrönika den här veckan, här i något längre nätversion:

—————————————————-

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Vad har min bygd och mitt län för nytta av det norrländska samarbetet? Umeå och Västerbotten står ju nu i blickpunkten, både vad högskolefrågan och andra institutioner beträffar. Därpå kan man svara, att utan ett norrländskt samarbete och en samlad opinion får landsdelen ingenting. Umeå har varit framsynt och vidtagit åtgärder som ej kunnat förbigås obemärkt. Detta i och för sig sporrar andra, och för utvecklingen framåt. Om nu en högre humanistisk utbildning förlägges till Umeå, ha vi andra norrlänningar ingen anledning att rikta avundsjuka blickar på Västerbotten och Norrbotten. Vi bör ha klart för oss, att en utveckling där i norr blir till nytta även för sydligare län.”

Ordföranden i Norrlandsförbundet Nils Ramqvist i ett tal i Sundsvall 1954. (Ur Harry Forsells kapitel ”Det svåra samarbetet” i boken ”Botniaregionen. Modernisering och livskvalitet i en nordeuropeisk region.” Red Janerik Gidlund och Sverker Sörlin. 1992)

Umeås tillväxt har alltid varit kontroversiell och ifrågasatt. Redan när staden grundlades för fyra sekel sedan sjöd omgivningen av misstro. Bönderna och handlarna anade oråd, på goda grunder. Det handlade, som plägas, om makt och stålar – om vem som skulle ha kontroll över den regionala handeln, om lokalt självstyre vs kronans överhetsanspråk.

Johan III:s försök att grundlägga staden 1588 möttes av berättigat oförstående hos de tilltänkta invånarna, och gick i stå.

Kronan – systematiskt ute efter insyn och nya inkomster – fick ta sats två gånger innan det lyckades. 34 år efter första försöket, 1622, delade Gustav II Adolf ut nya stadsprivilegier. Tiden var mogen, och Umeå fick gradvis fäste både på kartan och i verkligheten.

Därför står Lützen-kungen och inte hans onkel staty framför Rådhuset.

Även om den ändrat karaktär och i dag riktar sig mot andra aspekter av stadens tillväxt än för 400 år sedan, har den där misstron mot Umeå som stadsbildning under tillväxt dröjt kvar in i modern tid.

Skillnaden är att då, i begynnelsen, var skepsisen i flera hänseenden radikal och frihetlig. I dag är den snarare, om jag får spetsa till det, grundad i en konservatism och kortsiktighet som missar att Umeås urbana tillväxt under 2000-talet är avgörande för hela Norrlands framtid, inte minst landsbygdens och glesbygdens.

När Umeås utveckling och tillväxt kommer på tal är de reserverade reaktionerna många.

Inom staden själv: en oro kommer ofta till uttryck över vad en befolkningstillväxt ska betyda för kommunens service, arbetsmarknad och allmänna trivsel när den gamla småstaden kanske är på väg att förvandlas till en liten storstad.

Inom den närmare Umeåregionen: kommundelar och närliggande kommuner känner sig hotade när allt fler röster höjs för att städer av både sociala skäl och miljöskäl ska byggas tätt och på höjden, inte sträckas ut i onödan med nya förorter och ytterområden. Vad händer om den dominerande centralorten börjar skilja ut sig ännu mer?

I övriga Norrland: Umeå bara tar och får allt – universitet, flygplats, sjukhus, jobb, människor – medan andra Norrlandsstäder och inlandet kämpar i motvind, så lyder den gamla nollsummespelsvisan med ackord i moll.

Dragkamperna mellan kuststäderna har växlat – ibland har det handlat om Umeå vs Luleå, ibland om Umeå vs Skellefteå, ibland om Umeå vs Härnösand, ibland om Umeå vs Sundsvall, osv. Men sedan mer än ett halvt sekel – på sätt och visa ända sedan branden 1888 – förekommer just Umeå ofta i sådana diskussioner, och enligt omgivningen ofta i rollen som den stora, stygga och glupska.

Sådana stämningar har funnits med hela tiden i debatten om en norrländsk storregion. Det har talats om Umeåfobi som ett av skälen till motståndet i Sundsvall mot en storregion. Även en del Umeåpolitiker har spelat på liknande, fast omvända – och i de flesta fall inbillade – farhågor om att Umeå i en sådan region skulle avlövas.
Det är den gamla, ömsesidiga misstänksamheten mellan Norrlandsstäder, och mellan kust och inland, som borde ha lämnats kvar i 1900-talet.

Nästan alla de här frågorna och invändningarna är begripliga och jordnära. Inte minst i den problematiska situation, framför allt demografiskt, som stora delar av Norrland befinner sig i. Jag vill ändå påstå att oron för det växande Umeå är ogrundad, rentav destruktiv, för hela regionen.

Vi lever i en rörlig tid. Avstånden krymper. Människor väljer inte alltid, men i hög grad, själva var de vill bo. Jobb, utbildning, familj och trivsel är avgörande faktorer. Att vissa städer växer så det knakar beror på att det finns jobb där, att det finns kvalificerade utbildningar där, men framför allt på att människor av olika anledningar längtar och lockas dit.

Att vissa kommuner stagnerar beror på att det saknas jobb, att det inte finns tillräckliga möjligheter i övrigt, och – inte minst – att unga flyttar därifrån med en negativ syn på uppväxtorten som framtida boplats för dem själva. Och att andra inte har någon lust att slå sig ned där.

Ju större valfrihet som finns för människor att under egenmakt och självansvar välja var de vill bo desto bättre. Det är en sanning som varje landsbygdsvän – och för mig ligger Norrlands långsiktigt unika värde i boendemöjligheterna och livskvaliteten på landsbygden – måste se i vitögat.

Ibland förs debatten om Umeås befolkningssiffror som om det vore en politisk fråga att ovanifrån besluta var i landet människor ska bo. Så är det förstås inte. När människor flyttar som de vill går en uppenbar rörelse mot urbana miljöer bland framför allt unga personer. I andra hand finns en dragning mot storstadsnära landsbygd. Att större städer växer beror inte på att människor tvingas dit, utan att de vill till dem eller deras närområde.

Ska den norrländska landsbygden ha någon chans att locka de flyttlass som fortfarande går åt motsatt håll, från stad till land, måste Norrland erbjuda minst en sådan jätteattraktiv urban miljö.

Jag är övertygad om att flyttströmmar från städer ut på landsbygden kommer att bli vanligare framöver i takt med att teknikutvecklingen och en flexiblare arbetsmarknad tillåter människor att kombinera landsbygdens kvaliteter med drömjobb och hyfsad närhet till en större stad.

Men utan en utpräglat urban miljö med utbildningar, kulturutbud, nöjesliv, levande restaurang- och caféscen, shoppingmöjligheter och icke kommersiella mötesplatser – och centrala boendemöjligheter till rimliga kostnader och i stimulerande stadsmiljöer – skulle även den norrländska landsbygdens attraktionskraft minska radikalt.

Bäst till för att spela den rollen som urbant draglok i Norrland ligger Umeå. Trots att kommunen inte lever upp till sin fulla potential, fortfarande inte fått tillräckligt lyft i företagsklimatet, kunde ha en mer dynamisk arbetsmarknad, brottas med långbänkar i planeringspolitiken, har sociala baksidor och inte ens med god tillväxt i enlighet med senaste prognosen om 123 000 invånare till 2019 kommer i närheten av 200 000 invånare till 2050, så hör Umeå ändå till landets framgångsrika städer.

På det vinner hela Norrland.

Det är dags att sluta se Norrland som ett slutet kärl ekonomiskt och befolkningsmässigt. Det är dags att bejaka Norrland som en sammanhållen region som har allt att vinna på mer samarbete på fler områden. Det är dags att inse – både i Umeå och i inlandet – att just kombinationen av och kontrasten mellan starkt urbana miljöer och naturnära, levande landsbygd höjer hela regionens samlade dragningskraft.

Den stora staden och den lilla byn – när Norrland erbjuder båda samtidigt står det som starkast.

Etiketter: , ,

3 kommentarer

  1. Elmar Friesli

    Du har rätt i Ola, kanske bör man bryta det gamla norrländska tankesättet och göra som i USA, där politiker, institutioner, NASA o.s.v. hämtar hjälp utifrån när man skall hitta inspiration till vad man skall göra om 20 till 40 år och de vildaste drömmarna är tillåtna. Idéerna kommer från privata företag och forskarteam på universitet över hela USA, som skiker in sina förslag som granskas av en rad vetenskaliga experter. Det viktigaste kravet på projekten är att det skall vara revolutionerande, d.v.s. det skall bortse från tidigare erfarenheter och i stället skapa något som verkligen är nytt.

  2. Stanislaw

    Samma tvättvatten som i Stockholm. Allt som gör att Stockholm tillväxer är bra för Sverige. Typisk by- och bonnamentalitet att sätta sig främst först. Och sen vräka ut sin egen förträfflighet som gagnande allt och alla. Det är grunden för suboptimering. Prata upp nyttan så alla kan satsa lite till just på Umeå. Alla dessa spindoktorer och reklamnissar. Stäng av teven och gå ut och se internetmänniskorna i verkligheten.

  3. Elmar Friesli

    Självklart bör var och en bidra med något för byn eller stan och jag tror att de flesta invånare gör det också efter sin förmåga, för i vårt kunskapsland Sverige är man medveten om att skall en insats ge långsiktiga resultat krävs att månniskorna själva deltar och har inflytande. Dessutom ledar deltagandet i sig till att människors självförtroende stärks, engagemanget ökar och var och en tar större ansvar. Men för att man skall få fart på en by eller en stad att den växer och ger många och verkliga jobb långsiktigt, så behövs, det också ett nytänkande, nya idéer, ny forskning, ny teknik o.s.v.

Lämna ett svar till Stanislaw Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.