Hötappar istället för blockpolitik i Umeå

Min lördagskrönika den här veckan funderar lite kring det politiska läget i Umeå inför hösten kommunalval. Politiska journalister brukar ibland få kritik för att ägna sig för mycket åt spelet och för lite åt sakfrågorna. Vi försöker undvika den fällan, men i den här krönikan är det, ska jag villigt erkänna, spelet och strategierna som står helt i centrum. Det är vad jag skulle ha sagt om Umeå haft ett lokalt Meet the Press för vad de i USA brukar kalla "pundits".

—————————————————————-

Hötappar istället för blockpolitik i Umeå

Känsliga alliansanhängare i Umeå vill jag varna för de inledande radernas statistik och rekommendera fortsatt läsning längre ned. Annars måste jag säga som vårdcentralen inför sprutan, att det här kan göra lite ont först, även om det går över och blir bättre sen.

Det är ingen idé att hymla. Så här ser det ut:

I riksdagsvalet 2006 fick allianspartierna sammanlagt 48,2 procent av rösterna mot socialdemokraternas 35,0 procent.
Plus 13,2 för alliansen.

I kommunalvalet i Umeå 2006 fick allianspartierna sammanlagt 38,8 procent av rösterna, mot socialdemokraternas 40,5.
Plus 1,7 för socialdemokraterna.

Går man till de senaste opinionsundersökningarna (vilka alltid förvisso är mycket mer intressanta genom sina psykologiska effekter än genom någon statistisk pålitlighet inför valet) fick allianspartierna nationellt hos Demoskop häromdagen stöd av 49,2 procent av de tillfrågade mot socialdemokraternas 33,8.
Plus 15,4 för alliansen.

I VK:s undersökning tidigare i år av opinionsläget inför kommunalvalet i Umeå fick allianspartiernas stöd av 34,1 procent av de tillfrågade mot socialdemokraternas 38,3 procent.
Plus 4,2 för socialdemokraterna.

Tar man med även vänsterpartiet och miljöpartiet, båda starkare lokalt än nationellt, i statistiken – vilket av skäl jag strax återkommer till inte är givet att man kan göra rakt upp och ned i Umeå – förstärks kontrasterna ytterligare. De rödgröna dominerar.

Bland många tänkbara förklaringar till dessa dramatiska skillnader är en av de viktigaste att Umeå inte har någon utpräglad blockpolitik. Det har dels förstås att göra med de rent formella skillnaderna mellan hur ett kommunalt politiskt styre är organiserat med kommunstyrelsens breda sammansättning och de konstitutionellt entydiga svar i regeringsfrågan som krävs på riksplanet. Men det har också med speciella omständigheter i just Umeå att göra.

Det existerar inte något rödgrönt regeringsalternativ i Umeå, och den allians som existerar använder det centralproducerade varumärket men har långt kvar till sin första, egna badtunna. Finns det en blockgräns i fullmäktige ser den mer ut som ett kaotiskt nottecken än som ett rakt, fixerat streck. Att säga vilka partier som står på vilken sida om den är inte lätt; det växlar friskt. Regelbundet står socialdemokraterna på samma sida som hela eller delar av alliansen. Ibland står socialdemokraterna ensamma mot hela övriga fullmäktige. Ibland är allianspartierna splittrade på flera olika ståndpunkter. Ibland kopierar fullmäktige riksdagens rollfördelning med två bestämda block – de rödgröna och alliansen – men det är inte någon regel. Majoriteterna skiftar ständigt, från fråga till fråga.

De rödgröna först: En rödgrön kartell av det slag som nu finns på riksplanet – motvilligt och sent formad efter ett historiskt valnederlag – går inte att identifiera i Umeå, där de tre rödgröna partierna tillsammans ändå har en klar majoritet av fullmäktigemandaten till sitt förfogande när de känner för det. Något lokalt, detaljerat och heltäckande rödgrönt program gemensamt presenterat av Lennart Holmlund, Tamara Spiric och Nanny Ålander är inte att vänta.

Socialdemokraterna under Holmlunds ledning har med säkerhet inget större intresse av att skapa någon rödgrön kartell i Umeå. Det skulle inskränka det största partiets utrymme att fortsatt söka hoppande majoriteter, och det skulle tvinga socialdemokraterna att kompromissa med vänsterpartiet och miljöpartiet även när avstånden dem emellan är stora. Sådana uppgörelser på ena sidan av en kraftigt markerad blockgräns, skulle sannolikt enbart vara till fördel för allianspartierna i valrörelsen, i enlighet med den pålitliga regeln att demokratier ofta söker sig till jämviktslägen om två tydliga alternativ står mot varandra.

När socialdemokraterna och de gröna bildade regering i Tyskland 1998 betonade de grönas ledare Joschka Fischer att det var ett stort, långvarigt generationsprojekt kopplat till 68-rörelsen som därmed förverkligades, medan socialdemokraternas Gerhard Schröder än i dag och med kärv cynism vidhåller att alla koalitioner på sin höjd är tillfälliga intresseförbund för att nå makt, inte mer än så. Umeås kommunalpolitik består i det avseendet av fler Schröder än Fischer.

Alliansen sedan: mycket i moderaternas, centerpartisternas, folkpartisternas och kristdemokraternas uppträdande tyder på att de inte vågar tro på alliansseger i Umeå 2010. Det är en sak. Mer problematisk är att man ibland får känslan att de kanske inte överhuvudtaget definierar lokal valseger som liktydigt med majoritet för alliansen, utan var för sig som liktydigt med framgångar för sina enskilda partier.
Det finns flera skäl till att alliansdimensionen i Umeå är förhållandevis nedtonad. Allianspartierna vill inte ta risken att genom en hård och disciplinerad oppositionsstrategi driva socialdemokraterna in i ett mer bundet och formaliserat vänstersocialistiskt samarbete över hela det politiska fältet, med de konsekvenser det skulle få.

Kanske gör Anders Ågren, Sven-Olov Edvinsson, Britt-Marie Lövgren och Anders Sellström en medveten eller undermedveten riskbedömning att det man i värsta fall skulle kunna utlösa med en strikt betoning av den lokala regeringsfrågan där man sätter allt på spel (frenetisk lokal blockpolitik) inte vägs upp av det man har hopp om att i bästa fall kunna vinna (förändrade majoritetsförhållanden).
Men det är förmodligen också så att allianspartierna inte heller är tillräckligt samspelta, inte har det ömsesidiga förtroende som krävs, för att kunna utgöra en mer utpräglad opposition ens om de skulle vilja. Inbördes konkurrens mellan relativt jämnstora hämmar samarbetet.

Myntets andra sida: En patt i ett schackparti inträffar när en spelare inte kan göra något enda giltigt drag, men inte heller står med kungen hotad. Då uppstår ett dödläge. När Umeås kommunalpolitiska liv framstår som mest låst – planeringspolitiken brukar lyftas fram – påminner det om en patt. Inget nytt drag synes möjligt, och ändå har ingenting avgjorts. Är den lokala regeringsfrågan oklar och lurpassandet utbrett kan det även få passiviserande konsekvenser.

Det behöver inte ha med obeslutsamhet hos de styrande att göra, utan kan vara en logisk konsekvens av hur den öppna demokratiska processen måste se ut i ett läge när det inte finns någon entydig kommunal majoritet som gått samman i ett gemensamt program kring alla stora frågor. Men att det ibland tar lång tid att förverkliga saker i Umeå, en vanlig uppfattning, kan därmed också förklaras med hur det partipolitiska landskapet ser ut, frånvaron av en klar rollfördelning mellan ”regerande partier” och ”oppositionspartier”.

Tror man inte på möjligheten till en alliansmajoritet i fullmäktige inom ett par val är det logiskt, kanske också förståndigt, att man söker utvinna maximalt inflytande i det givna läget, tävla internt om det väljarstöd man har och söka marginalisera vänstersocialisterna så gott det går, även till priset av att det egna regeringsalternativet framstår som mindre övertygande.

Men det har naturligtvis ett pris, nämligen att det socialdemokratiska maktinnehavet med hjälp av hoppande majoriteter kan cementeras för lång tid framåt, med den tröghet och eftersläpning det medför i exempelvis insatser för det lokala företagsklimatet, och den frånvaro av tydliga alternativ, tydligt ansvarsutkrävande och regelbundna maktskiften som också håller en kommun på tårna. Och skulle socialdemokraterna plötsligt kasta sig in i en blockpolitisk roll har alliansen en lång startsträcka. Det är ett klassiskt dilemma.

Skulle man betrakta Umeås kommunpolitik utifrån ett riksperspektiv bleve bilden kanske: medan socialdemokraterna står som åsnan mellan rikliga hötappar och med stigande mättnadskänsla kan unna sig lyxen att ta en tugga här och en tugga där, står alliansen som åsnan mellan två uppätna hötappar och måste överväga bredvid vilken magen kurrar minst sorgset.
Men betraktar man den med lokalkännedom är kanske en mer rättvisande bild att socialdemokraterna och allianspartierna nog så ofta står på varsin sida om samma hötapp; och även om socialdemokraterna får välja tugga först och alltid kan hota med att släpa iväg hötappen bort åt vänster till de andra om alliansen blir för glupsk, så är båda lagom mätta och inte mer missnöjda än att de hellre står kvar i tyst enighet om att det ändå är en hygglig kompromiss.

Inga äventyrligheter, inga vågade kontraster. Under en lätt upphetsad yta är det som eljest, på gott och ont.