Satsa på ostlagret i Ånäset istället

En signerad text av mig på dagens ledarsida:

———————————————–

Satsa på ostlagret i Ånäset istället

Norrmejeriers beslut att flytta ostlagret från Ånäset till Umeå är urtypen för en onödig och slentrianmässig centralisering av det slag som den svenska landsbygden inte mår bra av, inte har råd med och inte förtjänar. Om de mindre orterna i Norrland inte ens får behålla sina framgångsnäringar, sina största succéer, hur ska de kunna få en rättvis chans då?

Lagringen av Västerbottensost i Ånäset är omgärdad av mystik. Produktens kvalitet kopplas i marknadsföringen till unika förhållanden kring inte bara tillverkningen utan även lagringsprocessen. Ostlagret i Ånäset är led i en framgångssaga av det slag som pekar framåt mot den moderna landsbygden. Flera framtidstrender sammanstrålar: exempelvis potentiell modern turism – Ostriket som besöksplats, givetvis laddat med betydelse även av det faktum att berömda ostar ligger lagrade där – och jordbruksprodukter som internationellt gångbar upplevelse- och smakindustri. Sådana kombinationer, i den förutspådda övergången från industrialism till mer av upplevelseekonomi, är guld för lands- och glesbygden.

Motiveringen till nedläggningen handlar om för låg lagerkapacitet i Ånäset när tillverkningsvolymen i Burträsk ska öka. Men varför då inte bygga ut i Ånäset istället? Eller åtminstone behålla nuvarande kapacitet?
Norrmejerier borde vara väldigt måna om att inte skada produktens och det egna företagets framtoning när så mycket möda och så stora ord lagts ned på att koppla dem till landsbygd, unika rum och småskalig kvalitet. Det finns långsiktiga värden, även företagsvärden, som går utöver slutraden i de närmaste årens bokslut. Den insikten finns hos framgångsrika entreprenörer med regional förankring.

För ett företag som Norrmejerier, som bär ett kulturellt trovärdighetskapital, som spelar en viktig roll för regionens självbild, är det i ännu högre grad en insikt som borde vägleda strategiska investeringsbeslut. Norrmejerier har landsbygdens överlevnad, charm och kvalitet som utgångspunkt för sin reklam. Det ger Norrmejerier ett ansvar för regionen. Det innebär ett ansvar att inte skära ned en konkurrenskraftig verksamhet på en liten ort som visar att det går att skapa moderna näringssuccéer på landet.

Beslutet fogar sig till raden av nedskärningar av verksamheter – offentliga och privata – på mindre orter i Västerbotten de senaste åren. Sedda var för sig kan de tyckas vara av begränsad omfattning. Men för små orter finns sällan några marginaler, och framför allt skönjs ett oroväckande mönster.

Trenden är att det allt mer handlar om neddragningar av hyfsat effektiva, uppskattade och rationellt placerade verksamheter. Det är ofta inte centraliseringar gjorda under desperata besparingstvång. Istället tycks det finnas en lite vårdslös tro att om man bara geografiskt koncentrerar resurser till storskaliga punkter har man rustat sig för framtiden.
Det är dags att genomskåda den myten. Norrmejerier bör tänka om.